• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Vem skriver manus?


Nog är det ETT UNDERLIGT KRIG som pågått i Syrien nu under cirka ett års tid: där finns ju bara en stridande part!

1. Regeringen i Damaskus ägnar sig åt ett till synes helt obefogat våld. Den där president Assad måste vara en ren sadist. Det blir den slutsats som svenska TV-tittare inbjuds att dra, genom de presentationer som ges av SVT och TV4.

2.  Vad svensk TV-publik också får lära sig i dagarna är att Ryssland och Kina bytt position i Syrienfrågan, genom att acceptera Kofi Annans fredsplan.

3.  Vidare serveras vi en bild att de syrier i Sverige som har åsikter i frågan sympatiserar med den sida som inte finns, men som utsätts för regimens våld.

Nu är det så att jag i min TV-apparat har tillgång till kanalen Russia Today.  Dessutom är jag prenumerant på tidningen Nationell Idag.

Oj, vad det komplicerar bilden!


Låt mig först konstatera att svenska mediakontrollanter gör vad de kan för att skona svenska folket från sådana komplikationer. TV-kanalen RT finns således inte att tillgå genom någon enda av de företag som i övrigt tillhandahåller ett påfallande brett utbud av förströelse. Nationell Idag får visserligen presstöd, men det var ju ett misstag, att rätta till. En utredning är nu tillsatt för att åtgärda det.

Missförstå mig inte: jag bestrider inte att Damaskusregimen använder våld, att detta drabbar civila och att det är mycket illa. Men en första fråga som behöver ställas blir ändå: varför?

Uppenbarligen finns det ett väpnat motstånd, som man slår ned.  Vilka är det som står för detta våld, riktat mot regimens poliser och soldater?

Är det bara vanliga syrier, som ogillar regimen? I så fall: varifrån har de fått så mycket vapen, innefattande tunga sådana?

Innan vi går vidare, kolla 5.20 minuter in på denna film. Där visas hur ”opposition” är något som kan fixas fram på beställning, från krafter med ekonomiska och mediala resurser.

Jag ser Syrienkriget som en fortsättning på Libyenkriget, i linje med den USA-plan om regimskiften i sju länder som den pensionerade amerikanske generalen Wesley Clark vittnat om.

Det är samma krafter bakom båda krigen och man har försökt följa samma koncept. Man har levererat inte bara vapen utan även krigare.

Denna gång har man dock inte lyckats få något FN-beslut om flygförbudzon. Man har verkligen försökt, men både Ryssland och Kina har lagt in veto i säkerhetsrådet.

Företrädare för den brittiska regeringen har då tagit till brösttoner, och moraliserat mot Ryssland/Kina. Hållit dem ansvariga för våldet i Syrien.  Västmedia har torgfört och instämt i denna propaganda.

Ryssland och Kina har inte motsatt sig krav på eld upphör, men har krävt att en FN-resolution ska rikta sig mot båda sidors våld i konflikten. Man har inte gått med på en resolution som kräver att regeringen Assad ska avgå.


När Ryssland och Kina nu ställer sig bakom Annanplanen, så är det inte dessa två länder som ändrat sig.  Annanplanen innefattar  inget krav på att Assad ska avgå – snarare är det alltså väst som ändrat sig, genom att acceptera denna plan.

Rebellsidan  knorrar dock – är inte nöjd med reformer innebärande flerpartisystem, allmänna val och möjligheter för en folkmajoritet i Syrien att fälla avgörandet. Det är inte främst det syriska folket som man söker stöd från, utan makthavare i väst med militära och mediala  muskler.

Västsidan har alltså tvingats ändra sig. Varför?

Förklaringen är mycket enkel: rebellerna har inte lyckats hävda sig på slagfältet.

Så var det även i Libyen, men efter att NATO:s bombande pågått ett antal månader hade Al-Gathafi-styrkorna malts ned tillräckligt för att rebellsidan skulle få ett övertag.

I Syrien blev det ingen ”flygförbudzon” och inget NATO-bombande. Således kunde rebellerna där inte hävda sig.

Därmed har jag svarat på punkterna 1 och 2 i inledningen. Beträffande punkt 3 – demonstrerande av syrier i Sverige – så framgår av NI nr 12/12 att de demonstrationer som hålls till stöd för Assad har varit väsentligt större än de som hållts mot honom.

Men vilka av demonstrationerna är det som har uppmärksammats av svenska massmedia?

Gissa tre gånger…

Samma mönster går igen, från Kosovokriget 1999 till Libyenkriget 2011 – media fungerar som en plog att bearbeta opinionen och röja vägen för militära insatser.

Beträffande Libyen vet vi hur det slutade: Al-Gathafi lynchades. Vad som inte framkommit var att han önskade en förhandlingsuppgörelse – alltmedan en helt motsatt bild presenterades i SVT, under medverkan av utrikesminister Carl Bildt.

Förljugenheten är alltså total.

Vilket väcker frågan: vem skriver manus, vem är dirigenten? Hur förmedlas rätt repliker, konstpausar och tonfall?


Se även:

Kosovosummering:
http://www.janmilld.se/millt/v27.html

Sagan om floridakubanerna:
http://www.janmilld.se/fred/fba.html

Vilka är rebellerna?
https://janmilld.wordpress.com/2012/02/07/vilka-ar-rebellerna/

Reflexioner i krigstid
https://janmilld.wordpress.com/2012/01/08/reflexioner-i-krigstid/

Kolla framförallt 2 minuter in på denna film:

Rött kort för Tolgfors

Sten Tolgfors avgår.
Det är inte en dag för tidigt!
Tolgfors borde ha fått ”rött kort” för länge sedan.

Det borde ha skett redan när han första gången använde den svenska arbetarrörelsens finaste honnörsord – ”solidaritet” – för att beskriva det svenska deltagandet i NATO:s krigsförbrytelser i Libyen.


Den 19/10 2011 hade försvarsminister Tolgfors en artikel om detta i Expressen. Låt mig citera och kommentera:

”Den arabiska våren och människors längtan efter frihet och demokrati har gripit oss alla. Diktaturer har inte tvekat ta till våld för att bevara makten.”

Varje regim svarar med våld mot våld. USA-regimen svarar till och med med våld mot fredliga demonstranter.

”De senaste åren har den av FN beslutade ‘skyldigheten att skydda’ uppmärksammats. Regeringar bär ansvar för att skydda sina civilbefolkningar mot våld och övergrepp.”

Dags nu att bomba Washington?

”I Libyen var Khadaffiregimen beredd att använda våld mot civila för att behålla makten.  Vi lyckades denna gång ingripa tidigt för att skydda civila. FN:s säkerhetsråd gav ett tydligt mandat för insatsen i Libyen.”

Mandatet gällde en flygförbudszon, inte ett ingripande på ena sidan i ett inbördeskrig. NATO:s stridsflyg verkade de facto som rebellernas flygvapen.

”Uppgiften var skydd av civila samt upprätthållande av flygförbudszon och vapenembargo.”

Stämmer, det var uppgiften.

I praktiken inledde NATO ett halvt år av allt intensivare bombningar, som smulade sönder Libyens infrastruktur. Efterhand föll alltfler libyer offer för bomberna. Rebellernas intåg i Tripolis hade föregåtts av ett urskillningslöst bombande.  Av naturliga skäl – befolkningens motstånd var kompakt, kunde inte övervinnas på annat sätt.

”Genom flygspaning och precisionsbekämpning av markmål kunde hot mot civila undanröjas. Nato kunde se när regimen byggde upp styrkor för anfall mot städer, och det gick att följa hur arméenheter besköt civila. Genom Natos markmåls­insatser kunde Khadaffiregimens militära förmåga reduceras.”

Man följde framförallt hur arméenheter besköt rebeller – och reducerade Al-Gathafi-regimens militära förmåga. Det tog ändå tid: sju månader.

”Det unika med insatsen i Libyen är att antalet civila offer, såvitt känt, är förhållandevis litet.”

”Såvitt känt”.  Västmedia är knappast att lita på i detta sammanhang.

Om Tolgfors vill veta sanningen bör han skaffa sig tillgång till RT.  Men vill han veta?

”Genom insatser med precisionsvapen kunde Natos insatser riktas mot regimens militära enheter. Färre civila offer är en följd av god spaning och fotoanalys, inte minst levererad av det svenska Gripenförbandet. Ju bättre bilder och ju bättre analys, desto bättre kan civila skyddas.

Det går inte att överskatta hur positivt den svenska insatsen har tagits emot av Nato, våra samarbetsländer och USA. Under Natos försvarsministermöte ­ nyligen prisades den svenska insatsen.”

Var det svenska spaningsinsatser som möjliggjorde gripandet av Al-Gathafi?

Även bortsett från det massiva våldet i form av NATO:s bombningar – hur har det gått nu, efter att Al-Gathafi har avsatts och lynchats?

Har angrepp på civila upphört?

Är Libyen på väg mot demokrati?

Svar: nej.

PS

Gotiska Klubben skriver om ”Knektarnas tid”, syftande på figurer som Sten Tolgfors och Tobias Billström, alltid redo att sälja sig: ”Billström och Tolgfors är varandra lika. Båda tillhör vår tids främsta drägg, knektarna som utför de smutsiga jobb ingen annan vill ta i.”

Här kan också konstateras att dessa drängar i Fredrik Reinfeldts stall, de kompletterat varandra i sina funktioner:

• Tolgfors har medverkat till flyktingskapande åtgärder

• Billström medverkar till att Sverige tar emot asylantströmmarna.

Närmast på menyn står lagstiftning för att tvinga svenska kommuner att ta emot fler asylsökande och påstått anhöriga.

Notan går till svenska skattebetalare.


KAT-rineholm

Bandyns död?

SVT:s Rapport hade den 25 mars ett nyhetsinslag som informerade om de ekonomiska svårigheterna i Katrineholm.

Av inslaget framgick att bandyns framtid där är i fara och att satsningar på kommunens unga riskerar att utebli.

Orsak: de många äldre, som kräver alltmer av resurser.

Med andra ord: i Katrineholm står nu GRUPP mot GRUPP.

Resurserna är begränsade, vilket framtvingar vägval och prioriteringar.

Men …

…var det inte något som statstelevisionen tappade bort i sitt nyhetsinslag?

Se även Fria Tider

Island 2006-11


Hur gick det till när Island hamnade i sin svåra ekonomiska kris i början av 2000-talet?

Hur lyckades man ta sig ur krisen?

Boken ”Meltdown Iceland”  av den engelske journalisten Roger Boyes (200 sidor, häftad, 104 kr på AdLibris) ger inblickar, även om den är utgiven år 2009, så det senaste kom där inte med.

Island har 320.000 invånare, att jämföra med Malmö tätort, som har 280.000. Huvudstaden Rejkjavik har 120.000 invånare, att jämföra med Västerås tätort, som har 110.000.

Det började på 1980-talet, med den globalisering och de nyliberala vindar som då svepte över världen. Som globaliseringen utvecklades blev innebörden dubbel:

• man klättrade s.a.s. allt längre ut på grenen, gjorde samhällena mer sårbara genom skuldsättningar som ingen hade grepp om

• olika länders ekonomier sammanflätades, så att störningar i ett land snart kunde fortplantas till många andra.

Margaret Thatcher hade 1979 tillträtt som  brittisk premiärminister, Ronald Reagan 1981 som USA-president. Den amerikanske ekonomen Milton Friedman, 1976 nobelprisad av Sveriges Riksbank, företrädde en extrem marknadsideologi: om varje aktör på marknaden bara ser till sina intressen så blir det till det bästa för samhället som helhet. Nyckelordet var frihet – inga restriktioner skulle gälla. Marknaden fungerade helande – eventuella obalanser skulle rättas till med inre automatik.

1984 var Milton Friedman i Rejkjavik och höll föredrag. En av hans anhängare i publiken var stadens dåvarande borgmästare, David Oddsson.

David Oddsson blev 1991 ordförande i ”Självständighetspartiet” och samtidigt Islands premiärminister. Han bildade regering med Socialdemokraterna som koalitionspartner.

Oddsson privatiserade landets tre större banker Landsbanki, Kaupthing och Glitnir. Detta inträffade i en global ekonomisk och kulturell miljö, där det gjorts lätt att låna pengar: låga räntor och små eller inga krav på kreditvärdighet. Det blev husköp och stigande fastighetspriser. Med husen som säkerhet underlättades ytterligare lånande. Det blev en jakt på ”snabba pengar”, en helt hysterisk köpfest.

Utomlands utnyttjade isländska banker sina möjligheter till krediter. Hög skuldsättning blev det normala.

Till den stora tillgången på pengar bidrog  isländska bankers valutamanövrar: man köpte yen i Japan, där räntan var låg och omvandlade dem till kronor i Island, där räntan var högre.

Islänningarna fick uppleva en explosion av ökat välstånd. En tredubbling av ekonomiska tillgångar på tre år!

”Between 2003 and 2004, the U.S. stock market doubled. Icelandic stocks grew by a factor of nine; by 2006 the average Icelandic family was three times richer than in 2003.”

Utomlands utnyttjade isländska banker sina möjligheter till krediter. Man köpte yen i Japan, där räntan var låg och omvandlade dem till kronor i Island, där räntan var högre.

Islänningarna fick uppleva en explosion av ökat välstånd. En tredubling av ekonomiska tillgångar på tre år!

Så kunde det inte fortsätta, allt byggde ju på hög skuldsätting . Det behövdes bara en vindpust för att få den så över masterna skuldsatta isländska skutan att kantra.

I september 2008 lät USA Lehman Brothers gå omkull. Det påverkade plötsligt förtroendet och möjligheterna att låna. I oktober var den isländska krisen uppenbar.

David Oddson var då riksbankschef. Den nya premiärministern, Geir Haarde, varnade för nationell bankrutt.

Skulden för varje islänning hade hunnit växa till motsvarande ca 2 miljoner SEK.

”The sheer amount of debt piling on Iceland amounts to over $403.000 – per capita. That is, a family of four faces a bill, made up of public and private debt, of over $ 1.6 million.”

Landsbanki hade 2006 tagit upp stora lån, “Icesave”,  i Storbritannien och Nederländerna.  Utlovad avkastning var hög, och detta värderades högre än säkerheten av dem som lånade ut sina pengar:


VARNINGSTECKNEN hade funnits redan år 2006. Bank of Japan, aviserade höjda räntor och det brittiska kreditvärderingsföretaget Fitch hade  noterat att den isländska kreditökningen på 30% per år var ohållbar.

Roger Boyes skriver om sju steg mellan ekonomisk uppgång och fall, bl.a:
1. lättande på regler om likviditet
2. euforia över prisökningar på tillgångar
5. bubblan, då priser stigit till absurda nivåer.
7. slutsteget, då alla ser att kejsaren är naken.

Det sista steget hade egentligen nåtts på Island redan under år 2006, men:

”Only the sheer force of collective self-delusion allowed Iceland to stay a player for another eighteen months.”

På Island var det en liten grupp på ett 30-tal personer som styrde. Eliter inom politik och näringsliv hade smält samman till en elit. Denna upprätthöll nu en gemensam fasad och de som försökte varna för krisen tystades ned. Kritik var inte välkommen!

Riksbankchef Oddsson försäkrade 2006: ”Det är absurt att tala om en kris.”

Socialdemokraternas partiledare försäkrade så sent som i februari 2008 att ”bankarna gör bra ifrån sig”.

Den 7 oktober 2008 kunde situationen inte längre förnekas. Då annonserades nationaliseringen av Glitnir och Landsbanki.

VAD BLEV  krisens konsekvenser för islänningarna?

• En konsekvens var känslan av skam, av slaget mot den egna stoltheten.

”The first blow to the Icelanders was to their pride… the implosion of the countrys financial system had exposed a private shame and made it global.”

• En annan psykologisk effekt var en allmän känsla av otrygghet.

• Inflationen och räntorna var redan höga.

• Arbetslösheten ökade från 2 procent i september 2008 till 10 procent våren 2009.

• Mer än 50.000 islänningar fick se sina besparingar utplånade.

• Måna blev bostadslösa, Frälsningsarméns härbärgen var snart fyllda.

Det som irriterade islänningarna var att inga inom eliten ville ta på sig ansvaret för det inträffade, ingen ville erkänna sig ha gjort något fel.

Islänningar gick ut i allt större och beslutsammare demonstrationer. Det var främst medelklassen som reagerade. Främst människor som fått märka plötsliga och märkbara konsekvenser för egen del.

”Like many revolts, the Icelandic uprising is a middle-class protest. .. relative deprivation being the most common cause of social violence. Not poverty, but a short, sharp interruption in what was assumed to be a steadily rising curve of prosperity and well-being.  The fracture shapes revolutionary movements.”

Detta resulterade i att Geir Haarde avgick, dock av hälsoskäl. Det blev sedan nyval, där Socialdemokraterna och en grön vänster segrade. Ny premiärminister blev Johanna Sigurdardottir.

David Oddsson – landets mest hatade man – tvingades snart avgå som riksbankchef.

Den stora politiska frågan gällde dock om de isländska skattebetalarna skulle ikläda sig de enorma skulder som bankerna förorsakat – många gånger större än Islands BNP. Många fruktade att det skulle kunna driva fram en omfattande utvandring, som skulle kunna äventyra landets själva existens.

Regeringen och parlamentet hade dock tagit ett beslut som innebar att skattebetalarna skulle stå för notan.


Då ingrep Islands president, Olafur Ragnar Grimsson. Den isländska konstitutionen gav honom makten att utlysa folkomröstningar. Den befogenheten använde han sig nu av.

En folkomröstning i frågan hölls i mars 2010. Resultat:  93% röstade nej till att rädda de isländska bankerna.

Ett år senare hölls ytterligare en omröstning i frågan, med samma resultat, även om majoriteten då stannade vid 60%.

Man lät således bankerna få i konkurs, lät dem som lånat ut pengarna ta smällen.

Det skulle visa sig vara ett klokt beslut.

Nya banker startades och skapade en bättre fungerande kreditmarknad utifrån medborgares besparingar.

Island har en egen valuta, den isländska kronan. Denna fick nu flyta mot andra valutor, vilket gjorde importvaror mycket dyra, men gynnade isländsk export och turism till Island.

Idag har dock Island återhämtat sig ganska bra. Landet har handelsöverskott och lägre arbetslöshet än EU.

En mer utförlig version av denna bokrecension finns här:

http://www.janmilld.se/gillalaget/bokrec/meltdown.html