Tillväxtbok på svenska!

”Låt oss tänka oss bilden av ringar på vattnet som gradvis utvidgas – från lokalsamhällen till regioner och så småningom till en globalt omspännande rörelse för hållbar utveckling.”

”Den officiella miljöretoriken ger idag sken av att samhället prioriterar miljöutmaningarna långt mer än vad som faktiskt sker, och inpräglar dessutom felaktigt uppfattningen att miljömålen kan uppnås i konsensus och största harmoni med andra politiska mål och intressen. Den gröna litteraturen har kort sagt en uppgift att skingra retoriska dimridåer i dagens miljöpolitik…”

”Den mest dramatiska effekten av den nödvändiga reträtten ut ur fossilsamhället är de livsstilsförändringar denna kommer att framtvinga… befinner sig dock det officiella samhället på många sätt i en förnekelsefas.”


I höstas beklagade jag mig över situationen vad gäller böcker om Peak Oil: många böcker finns på engelska, men få på svenska.

Nu är detta på väg att förändras. Nyligen har jag kommit över fyra intressanta böcker eller skrifter på svenska. Två av dem är skrivna av Björn Forsberg, som imponerar – framförallt genom sin senaste bok.

Låt mig här börja med att recensera hans näst senaste bok, ”TILLVÄXTENS SISTA DAGAR – miljökamp om världsbilder”.

Björn Forsberg ger mig associationer till en terrier – envis och påstridig kring de teser han driver. Det blir i sammanhanget en komplimang, eftersom Forsberg är påläst, vet vad han talar om.


En självskriven utgångspunkt, för en bok med denna titel, är:

A. Exponentiellt ökad tillväxt – oavsett vad saken gäller – blir i längden en omöjlighet.

B.  Världens resurser av olja och andra fossila bränslen är ändliga. Ekonomiskt brytbara tillgångar kommer att vara slut inom en generation, med nuvarande takt av ökad efterfrågan.

Vad Björn Forsberg fokuserar på är den utbredda benägenheten att vilja bedra sig själv och andra, att sticka huvudet i sanden för målkonflikter. Hyckleriet. Det gör han bra!

Mer konkret handlar det om hur etablissemanget lyckats smyga in en helt ny innebörd åt begreppet ”hållbar utveckling”.

• Dess egentliga innebörd är naturligtvis en utveckling inom ramarna för naturen, inom kretsloppet. Ett sätt att leva som möjliggör liv även för kommande generationer.

• PK-innebörden är raka motsatsen: en fortsatt stabil tillväxt, fortsättning på samma spår som hittills, av konsumism och resursslöseri.

Ett annat centralt begrepp i boken ”Tillväxtens sista dagar” är ”tilläggshandlingar”.

”Alltjämt ser vi på miljöhandlingar som tilläggshandlingar, ett slags punktinsatser som invaggar oss i föreställningen att samhället faktiskt tar miljöutmaningarna på allvar.”

Miljövänlighet manifesteras som något ovanpå det dagliga mönstret av konsumism, t ex att man köper den ena eller andra miljömärkta produkten. Kör man exempelvis varje dag långa sträckor i en ”miljöbil”, istället för att gå, cykla eller ta tåget, så har man gjort insatser för miljön – med denna logik.

Inga motsättningar och inga målkonflikter, alltså. Fortsatt tillväxt kan gå hand i hand med miljövärn. Man kan vara miljövän utan att det behöver kosta något i konsumtionsmönster och bekvämlighet. En mycket tilltalande tanke, som många visat sig benägna att ”köpa”…

Till ”köparna” av detta hör även Miljöpartiet. Partiet som kallar sig miljöparti, men som i praktiken är något annat.

Så totalt fjärran från att vara ett miljöparti är MP, att man i senaste valrörelsen lanserade en idé om ”snabbtåg”!

BF konstaterar att bakom förslaget ligger en ideologi om dels behov av mycket resande, dels brist på tid och att resorna måste gå snabbt:

”Tanken att tåget ska konkurrera med flyget om resenärerna är ur miljösynpunkt … defensiv; poängen är alltså att genom att så långt som möjligt efterlikna trafikflyget attrahera resenärer som annars valt att resa med flyg. Nya snabbtågskorridorer skänker oss inte incitament att minska transportvolymerna i samhället, utan leder tvärtom till en ökad transportkapacitet… och i slutändan ökade transportvolymer.”

”Ser man dagens transportideologi – grundad på att tid är pengar, att transportslagen som sådana inte får ifrågasättas, liksom inte heller de ständigt växande transportvolymerna – som någonting en gång för alla givet, då är snabbtågskorridoren en ypperlig idé!”

I fokus för Forsbergs kritik står vad han kallar ”ekomodernisterna”, där Gro Harlem Bruntland och hennes miljörapport från 1987 står som en trendsättare. Ekomodernister erkänner existensen av miljöproblev, men föreställer sig att de kan lösas genom tekniska framsteg och tekniska satsningar. I slutänden förespråkar ekomodernisterna mer tillväxt – ”grön” sådan.

”Låt oss betrakta svårt missbrukade uttryck som ‘miljövänlig’ eller ‘bra för miljön’. Att någonting är bra eller vänligt för miljön skulle rent logiskt innebära att det förbättrar miljön – eller i varje fall inte försämrar den. Ju mer miljövänligt tvättmedel som Östersjön får ta emot, desto bättre för miljön! Närmare sanningen är vanligen att den ‘miljövänliga’ varan relativt sett belastar miljön mindre än andra jämförbara alternativ.”

En logik som kan ge reklamslogans som dessa:
”Gör en insats för miljön. Tanka diesel!”
”Bli miljöaktivist. Köp ny bil!”

Men det är ju själva tillväxten och den typ av ”utveckling” som kopplas till denna – omsättning av alltmer resurser – som från början orsakat miljöproblemen, menar BF.

Han pekar på hur begrepp som ”utveckling” och ”framsteg” i propagandan har gjorts synonymt med just fortsatt ökad tillväxt. Den utveckling som BF propagerar för är av annat slag: förmågan att leva bra inom ramarna för det ekologiska kretsloppet.

”Kraven på tillväxt inskränker sig inte till ekonomiska aktiviteter utan yttrar sig även i hoppet om fler munnar att mätta. När Sveriges befolkning i augusti 2004 passerar 9-miljonerstrecket presenteras det i media entydigt som en positiv nyhet. Och allt fler kommuner formulerar mål och förhoppningar om en drastisk befolkningstillväxt.”

”Den globala befolkningsökningen har blivit ett tabu och en icke-fråga i samhällsdebatten.”

”…har den etablerade miljörörelsen sedan decennier tillbaka lämpat all tillväxtkritik över bord, för att visa anpasslighet eller för att man faktiskt tror på den ekonomiska tillväxten som en väg till ett hållbart samhälle.”

”Tillväxtens sista dagar” bjuder på ett antal ”underbara” citat från vänner av traditionell tillväxt.

En av dem är Stefan Fölster, chefekonom på Svenskt Näringsliv (SvD 28/2 2007):

”Sverige bör sluta satsa flera miljarder kronor varje år på lokal miljömässig hållbarhet, och istället satsa pengarna på de större tekniksprången som verkligen kan ersätta fossil energi. På vägen dit bör Sverige bejaka tillväxt, ökad handel och transporter.”

Marian Radetzki, i SNS-skrift 1990:

”Möjligheten att substituera miljönyttigheter [skogar, ren luft, jordbruksmark etc.] mot tjänster från fysiskt eller humant kapital… är utomordentligt stora. Reduceringen i miljöresursbasen framstår följaktligen varken som ett aktuellt eller potentiellt hinder för långsiktig ekonomisk tillväxt.”

”Om det är något som det finns skäl att varna för i sammanhanget så är det de s.k. miljöekonomerna.  Att under täckmantel av sin miljökompetens föra fram denna typ av antimiljö-budskap är inte bara vilseledande. Det ger också anledning till oro. För med en sådan agenda är det knappast en ekologisk omställning av det svenska samhället som dessa av Reinfeldtregeringen handplockade miljöekonomer kommer att bidra till.”

En som BF här syftar på är Bengt Kriström, som i Neo nr 1/07 säger:

”Om oljan blir knaprare, blir den ju dyrare och det kommer då fram substitut. Liksom många andra domedagsprofeter har Romklubben fel i sina dystra spådomar.”

Den reinfeldska linjen lyder: ”Sverige har redan kommit långt i omställningsarbetet, ansvaret ligger huvudsakligen på omvärlden.”

Björn Forsbergs kommentar:

”För det första är svenskarnas miljöpåverkan förmodligen större än någonsin. Detta framgår dock inte av officiella data av det enkla skälet att mycket av tillverkningsindustrin har lämnat landet och att våra konsumtionsvaror numera i hög grad produceras i låglöneländer som Kina.”

”Reinfeldt framställer här sin uppfattning om ett ‘globalt förhållningssätt’ – att sitta vid ett internationellt förhandlingsbord och diskutera policyformuleringar, kvoter och andra länders ansvar – som vidsynt och i skarp kontrast till den inskränkta tanken att vi alla kan påverka och har ett delat ansvar att arbeta med problemet där vi står.”

På en punkt ställer jag mig starkt kritisk till vad Forsberg skriver:

”En aggressiv jaktlobby piskar upp ett rovdjurshat…”

”Jag vill reagera mot jaktlobbyn och dess mäktiga beskyddare, i dras naturfientliga vendetta mot våra rovdjur.”

Bortsett från att beskrivningen knappast stämmer, vare sig om ”hat” eller ”mäktiga beskyddare”:

I det scenario som boken till stor del handlar om har vi att möta en försörjningskris beträffande inte bara energi, utan även föda. Jordbruk och boskapsskötsel kom för ca 10.000 år sedan. Dessförinnan – dvs 99% av den tid människor levt på jorden – livnärde vi oss genom jakt, fiske och samlande.

En mer utförlig recension finns här:
http://www.ekodemokraterna.se/bokrec/bf1.html

Advertisements

Ett svar

  1. En sak som vi i Sverige måste sluta med, är att dela ut gratisbidrag till invandrare som kommer hit. Vi tjänar inget på det, det är en ren förlust affär.
    http://svenssonsfunderingar.wordpress.com/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: