• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Karthago och Libyen


Det är segraren som skriver historien, sägs det ju. Om Romarriket vet vi kanske mycket, om Karthago väsentligt mindre.

Rom ligger oss närmare i tiden, men även Karthago, som:
– rymde en utvecklad civilisation
– omfattade ett stort område
– varade under många sekler.

Karthago stod inte Rom efter i utveckling, vad gäller arkitektur och stadsbyggnad, handel och sjöfart.


I takt med att Romarriket expanderade uppstod konflikter med Karthago, grundat år 814 f.Kr av fenicierna (tidigare Libanon) som efterhand omfattande större delen av Medelhavskusten i söder samt Spanien.

Det blev tre krig:
Första puniska kriget 264 – 241f.Kr.
Andra puniska kriget 218 – 201 f.Kr
Tredje puniska kriget 149 – 146.

Det sista kriget slutade med att staden Karthago (där Tunis nu ligger) helt förstördes och dess invånare gjordes till slavar.

Inte helt olikt vad som inträffade 2157 år senare i ett närbeläget område i norra Afrika. Efter ett halvt år av NATO-bombningar har Libyens infrastruktur smulats sönder och invånarna i Tripoli lever i elände och skräck, i otrygghet både ekonomiskt och fysiskt.

Det har svenska TV-tittare inte fått veta, men Libyen under Al-Gathafi – en period på drygt fyra decennier – var högt utvecklat. Det gällde både tekniskt och socialt. Landets invånare hade en ekonomisk trygghet och standard som inget annat land i Afrika.

Hur många svenskar känner exempelvis till det enorma vattenprojektet ”Man-made river”? Vatten från underjordiska källor, motsvarande 200 års Nilenflöde.


Al-Gathafis Libyen var knappast en demokrati av västerländska mått, men hur demokratiskt styrs idag länder som säger sig vara demokratiska, t ex USA och Sverige?

Jag håller för sannolikt att där förekom övergrepp och våld, men i vilket arabland är det inte så? Och hur är det nu i Libyen, efter ”befrielsen”? Nu efter att bombandet är slutfört och svenska utrikeskorrespondenter har rest hem?

Parallellen mellan Karthago och Libyen är uppenbar på mer än ett sätt.

• Båda blev militärt angripna, båda drabbades av en omfattande förstörelse.

• Varken Karthago eller Libyen hade kärnvapen.

Rom var dock 146 f.Kr. en stormakt på uppgång, medan USA 2011 e.Kr. var en supermakt på nedgång.

Den romerske senatorn Cato den äldre lär ha avslutat varje anförande med frasen ”För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras!”

På motsvarande sätt är ett favoritutryck hos presidentkandidater och politiska makthavare i USA ”take out”. Man ”tar bort” eller förespråkar borttagande av oönskade regimer, obehagliga personer och misstänkta terrorister. Det senare kan konkret betyda fysisk eliminering, dvs mord.

Detta leder över till en annan parallell: Libyen och Iran.

Varför är USA och Israel så angelägna om att Iran inte ska ha kärnvapen? Är det för att man befarar att ett kärnvapenbeväpnat Iran skulle

a) angripa andra länder?
b) kunna försvara sig/avskräcka väst från angrepp?

Nu kan det kanske låta som att jag förordar kärnvapeninnehav. Det gör jag inte!

Men här vill jag gå till en MUF-slogan från 80-talet, om att främsta problemet inte är kärnvapnen i sig, utan att det finns krafter som kan tänka sig att använda dem.

Då blir frågan: vilka länder är aggressiva, vilka är det inte?

• När angrep Iran senast ett annat land militärt?

• När gjorde USA det?
• När gjorde Israel det?

Vad som bekymrar mig är att de senare två länderna – de värsta av globala stridstuppar – förfogar över sådana massförstörelsevapen!

Varför begär inte IAEA några kärnvapeninspektioner i Israel?