• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Vargar och politik


Varg i Sverige – i vilt tillstånd, fridlyst och med spridning i ett bälte från Dalsland över Värmland-Västmanland-Dalarna till Hälsingland – är ett politiskt projekt.

På 1970-talet fanns inte varg i Sverige, om man inte räknar en ensam varg uppe i Sarek. 1966 hade vargen fridlysts i Sverige.

1976 presenterade SNF sitt ”Projekt varg”, om utsättning av vargar söder om renbetesområdet, men norr om de befolkningstätaste delarna av Sverige.

Just detta inträffade några år senare.

Åke Bjärvall på SNF försäkrar att detta bara blev ett sammanträffande – den vargpopulation som nu finns i Sverige härstammar inte från utplacerade vargpar. Jag kan där inte uppfatta honom som trovärdig!

Det verkar sannolikt att det faktiskt har gått till ungefär som skisserat i SNF-rapporten.

Det är som allt har följt en plan även i fortsättningen. Snart hade riksdagen en utredning att ta ställning till, och beslutade att i Sverige skulle till att börja med finnas ca 200 vargar. Straffen för jaktbrott skärptes.

Som det snart skulle visa sig i praktiken kunde som ”jaktbrott” räknas även ett ganska rimligt agerande för att skydda sina tamdjur. Det fick fårbonden Stig Engdahl i Dalsland erfara: ett halvt år i fängelse!

Sverige anslöt sig till Bernkonventionen, utan några reservationer – till skillnad från Finland och många andra länder, som fick undantag för vargjakt.

Nu kan konstateras hur EU gång på gång ligger på Sverige om att inte skjuta några vargar. Resultatet blir en allt påtagligare vargnärvaro och allt oskyggare vargar – inte i Sverige som helhet, men i de landskap där vargrevir har etablerats.

Parallellt med detta har motståndet mot den förda rovdjurspolitiken växt. Sedan länge verkar FNR – ”Folkaktionen Ny Rovdjurspolitik”. Inför senaste riksdagsvalet bildades ”Landsbygdsdemokraterna”, med rovdjursfrågan som en av sina viktiga punkter. Partiet fick dock bara 0,03% av rösterna. Nu har ytterligare ett parti bildats, ”Naturdemokraterna”. Det är ett uttalat enfrågeparti med ett enda krav: ”nollvision” för varg i Sverige.

Jag kan inte finna att motståndet mot den förda rovdjurspolitiken i Sverige bedrivs på ett bra sätt. Här har nu kommit vargboken ”Varg och landsbygdsboende”, med inte bara matnyttiga fakta och en intelligent argumentering – där presenteras också ett helt genialt förslag.

Lösningen s.a.s. serverad på silverbricka, men inga av nämnda organisationer verkar nappa och göra förslaget till sitt.

Vad jag syftar på är förslaget att placera de svenska vargreviren invid finska gränsen, norr om renbetesområdet.

Då uppnås tre moment:

1. Det finns varg i Sverige, så EU får ge sig.

2. Dessa vargar får kontakt med övrig vargstam i norra Europa, och ingen inavel, inga genetiska problem behöver uppstå.

3. Befolkningen i mellansverige befrias från vargproblem.