Återvändsgränder


Hur hanterar makthavare situationer som visat sig vara politiska återvändsgränder? Här visar sig kontrasten vara skarp mellan makthavarna på Kuba och makthavarna i Sverige!

För kubansk del handlar det om den mycket kritiska försörjningssituation beträffande energi och mat som uppstod efter Sovjetunionens kollaps 1991 och upphörda oljeleveranser.

Ur  Björn Forsbergs bok ”Omställningens tid”:

”Fidel Castro har som ledare gjort katastrofala misstag men framträder i sina bästa stunder som en slags modern upplyst despot. Efter att ha lärt av tidigare misstag – inriktningen mot storskaligt, industriellt fossiljordbruk à la Sovjet – förmåddes Castro till ett politiskt lappkast. I mängder av tal har han dömt ut den tidigare ordningen såsom en återvändsgränd – och hyllat det ekologiska, mångsidiga jordbruket som framtiden.

Så till kärnfrågan: Måste det till en fullblodsdiktator för att mobilisera samhället för förändring? Nej. Däremot visar den kubanska ‘modellen’ kanske en större öppenhet för självkritik och lärande än något annat socialistiskt styrt samhälle.”

Det där sista: ”större öppenhet för självkritik och lärande”, gäller inte bara andra socialistiska samhällen – det har sin relevans även för MS-styrda Sverige.

Våra egna makthavares oförmåga/ovilja att ta till sig av erfarenheter från verkligheten, att lägga om kursen när man hamnat i en återvändsgränd, för att inte säga gått helt in i väggen har vi i dagarna blivit tydligt påminda om!

Jag talar alltså om situationen i Malmö.  Skjutandet och mördandet på allmän plats har nu blivit så vanligt att blir svårt att hålla räkningen på alla våldsdåd: avrättningar och mord, dråp och vådaskott, misshandelsfall och våldtäkter.

Och under ytan hot, som gör att rädslan och otryggheten breder ut sig.  Alltfler malmöbor – både svenskar och invandrare – vill nu flytta bort från staden.

När polisbefäl ska uttala sig i TV så gäller det att vakta sin tunga. Han kan knappt gå längre i sina slutsatser än att  förövarna är beväpnade och våldsbenägna – det rör sig om ”kriminella grupperingar”. Ingen som uttalar sig i TV – poliser, politiker eller journalister – vågar säga som det är: att förövarna med få eller inga undantag har utländsk bakgrund. Att situationen har sina rötter i en huvudlös invandringspolitik.

En sak att är att göra misstag.
En annan sak är aldrig kunna lära av sina misstag.

Där är Sverige idag, och det gör läget allvarligt, för att inte säga ganska hopplöst.


Som enskild individ kan det då gälla att kunna hantera sin frustration på ett sätt som inte blir destruktivt.

Sandor Herold i Malmö har konstaterat att  Vellinge har en slogan ”Här är skatten billigare”.  För Malmös del har han sänt mig några förslag till motsvarande slogans:

• Här skjuter vi inget på framtiden – vi skjuter idag


• Kom till Malmö och träffa folk

• Om du riktar dig mot Malmö har du siktet inställd på en spännande kväll.

• Till nyår är det inte bara raketer vi fyrar av i Malmö stad.

• Malmö, en fullträff.

• Det är krut i malmöborna.

• Malmö – Staden med skottår varje år

• Malmö, partystaden där vi inte har några ”vita” dagar.


• Malmö, fart o fläkt, gruppvåldtäkt.



• Malmö, staden med liv, vi slår ner dig med sparkar eller kniv.

• Malmö, party och fest, glöm inte din skyddsväst.

• Skjut du ditt…Så skjuter vi vårt.

Sandor Herold har även några förslag till nya och lokalanpassade, trafikmärken att nu sätta upp i Malmö:

Annonser

3 svar

  1. Det som också upprör mig och förmodligen många andra, som vet hur det verkligen ligger till, är att etablissemanget och media ideligen påstår att de skyldiga till skjutningarna i Malmö skulle vara ”kriminella MC-gäng och svenskar”, ”en uppgörelse i den undre världen”.
    Inte ett ord om att det i huvudsak rör sig om invandrargäng. Utan mantrat, om att det skulle vara etniska svenskar och MC-gäng, rabblas om och om igen i vår media.
    Jag har bott i Malmö i 27 år och före massinvandringen förkom aldrig något sådant här! Man kunde mitt i natten cykla eller gå genom hela stan utan att vara orolig eller bli antastad på något sätt. Detta förekom inte ens i ens sinne värld att något sådant skulle hända.
    1975 lämnade jag min hemstad för sista gången men idag skulle jag aldrig vilja flytta dit igen, inte ens köra bil eller ta en promenad genom centrum eller några av de mångkulturella bostadsområdena, inte ens i dess närhet. Det uppfattar jag som allt för farligt idag.

  2. Fel är ju till för att rättas till, men det fattar inte våra politiker.
    http://svenssonsfunderingar.wordpress.com/

  3. Riks-svenskar (med alltför få undantag) förefaller sakna känsla för det som förr kallades Fosterland. Man har ju aldrig behövt försvara det med vapen i hand. Annorlunda förhåller det sig med buffertstaten Finland. Där kommer knappast den allmänna värnplikten att avskaffas som här. Skrev om detta redan för flera år sedan, men upprepar det som min far, en fattig arbetare och frontsoldat i Vinterkriget sade: Inte var det mitt krig, men jag ville inte dö i Stalins arbetsläger. Backar man så har man till sist bara graven i ryggen. Vill även citera Marskalk Carl Gustav Emil Mannerheim: I krig gäller bara en enda lag, Döda eller dö!

    Således, vad har ni att välja mellan så som det förefaller bli i landet? Tror ni ”någon annan” skall göra jobbet? / Skrivet av hans son född i krigets Helsingfors den 30 jan. 1944 som under februari 1944 utsattes för över 2.000 (tvåtusen) terroranfall.

    P.S. Sagt av Stalin då freden mellan Finland och Sovjet skrevs i Paris 1947(innan dess rådde bara vapenvila): Ingen respekterar ett land med en dålig arme’ Jag höjer mitt glas för den finska arme’n.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: