• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Tom stol eller tom tallrik?


En tom stol eller tomma butikshyllor och tomma mattallrikar? Det är frågan.

I sin argumentering för svensk anslutning till EU:s finanspakt återkommer regeringsföreträdare till att om vi inte går med, så kommer en stol att stå tom. Därmed tappar Sverige inflytande. Finansminister Anders Borg har uttryckligen talat om att här värna ”svenska intressen”.

Det mest givna och självklara av svenska intressen är väl att inte dränera vårt lands ekonomi, att inte sticka in huvudet i snaran så att vi för obestämd tid blir skyldiga att överföra miljarder och åter miljarder av svenska skattemedel för att rädda euron och diverse banker.

Förvisso är det det skrämmande perspektiv som ligger framför oss.  Vårt lands ekonomi är sammanflätat med ekonomierna i andra EU-länder. Om euron rasar så får det katastrofala ekonomiska konsekvenser även för Sverige.

Problemet är att euron i längden förmodligen inte kan räddas, även om Sverige bidrar med 100-tals och 1.000-tals miljarder kronor i stöd. Effekten av dessa överföringar blir då bara att Sverige hamnar i ett än svårare utgångsläge än om inga överföringar gjorts.

Talet om Sveriges ”välskötta ekonomi” ska nog också tas med ett kilo salt.

• Under ett antal år har vi ju s.a.s. sålt bordssilvret, gjort oss av med ett stort antal statliga företag. Det är intäkter som kan fås bara en gång.

• Dessutom ligger en bostadsbubbla framför oss, som kan få brutala konsekvenser.

Så här skriver Björn Forsberg i boken ”Omställningens tid” (en bok jag senare ska återkomma till!):

”Vårt land har haft en internationellt sett mycket hög prisuppgång på fastigheter sedan slutet av 1990-talet… De svenska hushållen tillhör de högst belånade i världen och risken är stor för att Sverige snart befinner sig i en lika allvarlig skuldkris som andra europeiska länder.”

Anders Borg och hans regeringskollegor har tagit på sig stora skygglappar, om de föreställer sig att den nuvarande finanskrisen är något tillfälligt och övergående, att det är bara en tidsfråga, innan allt kommer att ha återgått till vad vi lärt oss betrakta som normalt.

Sanningen är tyvärr mycket obehaglig, vilket kan förklara att så många – även höga politiker – blundar för den.

Men det som vår generation och alla vi nu levande i västländer vant oss vid att betrakta som normalt är i historiskt perspektiv fullständigt onormalt och bara en kort parentes. Det bortre parentestecknet är nu passerat. Det är därför vi har denna kris.

För vad är egentligen pengar? Det är skuldsedlar.  Tillgång till pengar kan översättas till ett innestående krav på varor och tjänster.

Återbetalning av skulder förutsätter fortsatt ekonomisk tillväxt.

Men tillväxtens tid är nu förbi, oåterkalleligen. Varför?

Tillväxt kräver tillgång till stora mängder billig energi. Men oljeutvinningen har nu passerat sin kulmen. Även vid stigande oljepriser kan inte mer olja utvinnas varje år än vad som nu sker.

Björn Forsberg:

”I en tid när brist på naturresurser sätter stopp för ekonomisk tillväxt är en tillväxtstimulerande expansiv politik dömd att misslyckas. Följden blir istället att länder försätter sig i en ännu värre skuldkris.”


Det ”väntar ingen tebjudning”, konstaterar Forsberg när han citerar vad tyska försvarsmakten år 2010 skrev om oljetoppens följder:

”Investeringarna minskar liksom förmågan att betala lån. Detta leder till finansiell krasch, förlorat förtroende för valutor och ett sammanbrott för varuleveranser då handel inte längre är möjlig.  Vi får ekonomisk kollaps, massarbetslöshet, statskonkurser och sammanbrott i infrastrukturen. Slutresultatet blir svält och total systemkollaps.”

Så – med detta perspektiv – vad blir en ansvarsfull politik?
Hur tas svenska intressen här bäst tillvara?

Storfiskare och röstfiskare


Kära läsare!

Lyssna först på denna storfiskar-låt av Thore Skogman – du kan börja 30 sekunder in i låten, men lyssna sedan någon minut för att komma i stämning.

Det ämne som Thore Skogman här berör är ju ett allmänmänskligt problem, nämligen vårt förhållande till sanning och lögn.

För egen del vill jag – åtminstone i normalfallet – hålla mig till sanningen. Som bloggare kan jag därvid känna mig litet privilegierad: skrivande ger ju tid att både tänka efter och att ta reda på nödvändiga fakta (dvs där myndigheter inte mörkar, så de bara inte blir tillgängliga).

Annorlunda kan det vara för politiker – i debatter eller vid uppvaktningar från massmedia kan det gälla att snabbt ge uppgifter och leverera påståenden.

Ska man som politiker vinna röster gäller det också att inge förtroende. Och man får helst inte låta alltför tveksam eller eftertänksam. Bäst intryck gör den som omedelbart vet bäst.  Allt i linje med den mest omhuldade av alla ambitioner bland politiker: att bli mer ”tydlig”.

Här man kan som vanlig dödlig bli förvirrad och nästan få litet av komplex: hur kan dessa personer i varje läge vara så tvärsäkra, hur kan de veta så mycket?

• Ligger förklaringen i att det politiska systemet lyckats vaska fram en intellektuell elit, en hjärntrust med närmast övermänsklig kapacitet?

• Eller ligger förklaringen i den svällande byråkratin, det växande regeringskansliet? Som gör att ministrar bakom sig har en hel stab av politiskt sakkunniga, som servar dem med skarpa analyser och aktuella fakta?

Det generöst tilltagna partistödet gör att även oppositionspolitiker kan få tillgång till mycket av expertis och politisk spetskompetens.

Inte desto mindre gav s-ledaren Håkan Juholt mitt i allt detta ett intryck av att vara ganska mänsklig, Gång på gång kunde massmedia beslå honom med att i stundens hetta ha sagt mer än vad han faktiskt hade täckning för.

Vilken kontrast mot moderatledaren Fredrik Reinfeldt!


Men plötsligt rasar min värld samman!

På webbsidan ”Avpixlat” läser jag om en serie lögner som Fredrik Reinfeldt genom åren levererat:

”Det är inte bara Håkan Juholt som har en flexibel relation till sanning och fakta. Även statsminister Fredrik Reinfeldt förvanskar sanningen när det passar honom.”

”Tidningen Dagens Apotek berättar att statsminister Fredrik Reinfeldts påstående att den större delen av apoteken finns kvar hos Apoteket AB inte stämmer då 70 procent av de svenska apoteken numera drivs av privata företag.

Bara en dag tidigare fick Fredrik Reinfeldt rött ljus i Svenska Dagbladets faktakoll sedan han hävdat att Sverige var ensamma om att ha ett överskott i Europa både 2010 och 2011. Fakta är att  Sverige faktiskt inte hade ett överskott 2010.

Februari 2010: ‘100 000 fler är sysselsatta jämfört med när den regeringen tillträdde 2006.’
  Reinfeldt räknade inte in befolkningsökningen eller att man ändrat åldersgrupp från 16-64 till 15-74 år. Finansminister Anders Borg fick förklara snedsteget för TT.

Januari 2010: ‘(högre skatt för pensionärer är) ganska spritt i utvecklade länder.’
  I SVT:s Agenda proklamerade Reinfeldt att det inte är något ovanligt att pensionärer får betala högre skatt än löntagare. När Pensionärernas riksorganisation, PRO, lät forskare göra en internationell jämförelse var det dock bara i Sverige som situationen såg ut så.

Mars 2009: ‘Vi inrättade en CO2-skatt i Sverige 1991. Det var mycket klokt av den dåvarande borgerliga regeringen att inrätta denna.’
 Reinfeldt hävdade detta under en debatt i riksdagen. Faktum är dock att lagen om CO2-skatten trädde i kraft den 1 januari 1991 efter en proposition från den dåvarande socialdemokratiska regeringen.

Oktober 2010: ‘Stora förändringar, likt sjukförsäkringsreformen, kan leda till att enskilda drabbas av orimliga och icke avsedda konsekvenser. Det är viktigt att vara ödmjuk inför detta. Regeringen kommer fortsatt att följa utvecklingen. Vi kommer att se över om regelverken och deras tillämpning fått icke avsedda konsekvenser för enskilda individer.’


Citatet är hämtat ur regeringsförklaringen den hösten. Senare avslöjades det genom en hemlig PM från socialdepartementet att den ansvarige ministern Christina Husmark Pehrsson varnat för flera av effekterna av ändringen i sjukförsäkringen men blivit överkörd.

Januari 2011: ‘Sedan vi tog över 2006 så har det inte skett några vidgade inkomstklyftor.’


I Sveriges Radio hävdade statsminister Reinfeldt att klyftorna inte ökat. En rapport från OECD visade dock att Sverige, Tyskland och Danmark var de länder där inkomstskillnaderna ökade mest 2000-2010.”

Här klarnar alltså bilden: i själva verket drar politiker systematiskt till med både halvsanningar och direkta lögner.

Kanske spelar massmedia här en dubbel roll:
– i en änden framtvingar media detta besserwissrande, genom sitt forcerade tempo.
– samma tempo gör det som hände i förrgår till forntidshistoria, och korten synas aldrig.

Med Håkan Juholt blev det som bekant annorlunda, men han hade ju gått emot ett svenskt ja till Europakten.

SAMMANFATTNINGSVIS  kan konstateras att Fredrik Reinfeldt är inte bara en ”storfiskare”, han är också själv en stor fisk –  en påtagligt  ful sådan. Hans problem ligger inte bara i detta notoriska ljugande.

Mer om lögner i massmedia:
http://www.youtube.com/watch?v=UF-vmcaI_mk

Partiledare sökes

Eftertanke


Varför avgick Håkan Juholt som socialdemokratisk partiledare? Han tvingades till det.

Men vilka var det som tvingade honom, och  varför?  Vilka motiv låg bakom?

• Omedelbart sett var det andra inom partiledningen som framtvingade Juholts beslut.

• Partiledningens beslut framtvingades av att det gick utför i opinionen för SAP med Juholt som ordförande.

• Folkopinionen, i sin tur, skapades genom massmedias fokusering på sådant som för Juholt och SAP var negativt.

Förvisso hade Håkan Juholt brister och han gjorde en serie misstag. En del har jag påtalat på denna blogg, en del erkänner Juholt själv.


Detta förklarar dock inte intensiteten i mediadrevet mot honom. Marita Ulvskog gjorde ett ganska träffande påpekande i en radiodebatt (hon anförde uttryckligen sin yrkestitel som journalist, för att tillåtas vara litet mediakritisk): kontrasten mellan hur journalisterna behandlar överklassaren Carl Bildt och ”lantisen” Håkan Juholt.

Det handlar ändå inte främst om journalistiska ryggmärgsreaktioner eller en automatisk medialogik. Själva drivkraften bakom medias agerande måste  sökas politiskt. Det fanns krafter som ville se en följsammare socialdemokrati. Helt konkret handlar det om den nu aktuella Europakten, där Juholt sade tydligt nej.

Mäktiga krafter – inom media och politik, inom och utanför SAP – ville något helt annat.

En av nyckelspelarna i sammanhanget är Erik Åsbrink.


Ur SvD den 18/1 2012:

”Men Håkan Juholts nej till europakten får även tung intern kritik. En av dem som ifrågasätter ställningstagandet är förre finansministern Erik Åsbrink (S), i dag rådgivare hos USA:s största investmentbank Goldman Sachs.– Jag tycker att det är beklagligt. Jag delar inte den uppfattningen…”

Webbsidan ”Nemokrati”:

”Anledningen till att han ‘rekommenderar’ S att säga ja till europakten är nämligen inte oförenlig med faktumet, att Goldman Sachs är en av de storspekulanter som har mest att förlora på Frankrikes exponering mot PIIGS-länderna och i synnerhet Italien, varför man högst troligt föredrar att svenska skattebetalare är med och betalar till euron, så att man i största möjliga mån själv slipper stå för sina egna kreditförluster.”


Håkan Juholt lär de första dagarna ha charmat journalisterna med sin skämtsamhet. Denna ”smekmånad” tog tydligen slut när Juholt inte tveklöst bejakade en fortsatt svensk militär insats i NATO:s bombkrig över Libyen.

Om det här finns en lärdom att hämta för politiker tror jag det kan vara att undvika velande. I just Libyenfrågan förlorade Juholt i båda ändar. Jag kan inte låta bli att leka med tanken att han där istället hade stått för en rak opposition, anknytande till traditionell s-märkt utrikespolitik, att han hade sagt ifrån klart, högt och tydligt, att detta krig är moraliskt otillständigt.

Och att han på journalisternas anstormning av anklagelser förklädda till frågor hade svarat : ”Det må vara din åsikt, det må vara hela den svenska journalistkårens uppfattning, det må vara varenda redaktions linje att Sverige ska deltaga i detta vidriga angreppskrig – men det är inte min uppfattning, och det är inte svensk socialdemokratis uppfattning! Det har det aldrig varit och kommer förhoppningsvis aldrig att bli!”

Hur befriande hade det inte varit för många svenskar att någon enda gång få höra en politiker som rakt av bara skåpade ut detta journalistpatrask!

Det närmaste vi kommit ett sådant klarspråk var Jimmie Åkesson i en taxi, efter ett påhopp av en TV4-journalist. Åkesson använde begreppet ”rövskalle”.

Det hedrar Åkesson.

Det sägs att det finns många olika åsikter företrädda inom SAP och att en partiledares främsta uppgift ligger i att hålla ihop sitt parti.  Vilket i praktiken gör det svårt  eller omöjligt för en partiledare att bli ”tydlig”.

Ligger inte här en paradox?

Riksdagspartierna – SD kanske undantaget – är ju till förvillelse lika i sina värderingar och sitt agerande. Så mycket olikhet i åsikter inom samma parti – ändå blir det i stort sett samma politik som drivs av nästan samtliga riksdagspartier!

Bättre vore om varje parti renodlade en linje och konsekvent drev denna – en linje som skilde sig från andra partiers. Då skulle väljarna få något att välja mellan. Samtidigt skulle det kunna ge en politisk debatt som verkar folkbildande.

Tänk om vi i Sveriges riksdag hade haft åtminstone ett parti som inte bara mumlade fram ett tveksamt nej till Libyenkriget, utan klart sade ifrån vad det hela handlade om!

Se 2 minuter in på denna film!

Se även:

”Pay-back-time”!

”Väntat inbördeskrig”

Starkt intresse hos starka intressen


Det finns ett ”starkt intresse”  av att få med Sverige i den aktuella Europakten kring ekonomin, läste jag nyligen i SvD.

Anders Borg ”sade att det också finns ett ‘väldigt starkt’ intresse från euroländerna att Sverige ska gå med i europakten eftersom Sverige har en mycket välskött ekonomi, med överskott, tillväxt och god ordning.”

Hur mycket av  välskött ekonomi kommer vi att ha kvar efter att detta ”SAMARBETE” kommit igång?

Principen är enkel och alltmer genomgående inom aktuell politik:
A. Skapa ett problem
B. Erbjud en lösning.

Som nu den aktuella skuldkrisen:

• Situationen har uppstått genom ett penningsystem, där pengar skapas just genom skuldsättning och där banker tagit alltför stora risker. Där en elits girighet spridit sig som en cancer och där energiresurser samtidigt börjat sina.

• Nu avlöser EU-politikernas krissammanträden varandra, för att arbeta fram ”räddningspaket”.

Vad som då ska räddas är inte medborgarnas besparingar och inkomster, arbeten och trygghet. Nej, det är bankerna och de rikas intressen som ska räddas.

Det är visserligen bankerna själva som har försatt sig i konkurssituationer genom en ovarsam utlåning, men nu måste de räddas med skattebetalarnas pengar. Bankerna är nämligen för stora för att få gå omkull.

Men hur mycket pengar kommer att krävas för att rädda dem? Hur ser ländernas ekonomier ut, hur är tillvaron för medborgarna, när allt ”räddande” är avklarat?

Räddas måste också Euron.  Tillfälliga utryckningar har alltså nu eskalerat till en ”Europakt”. Jag har inte fått klart för mig om detta är identiskt med ”ESM”, eller om denna bara ligger ”vägg-i-vägg”.  ESM – ”Europeiska Stabilitets-Mekanismen” är hursomhelst också intressant i sammanhanget.

De lösningar som här erbjuds framstår som alltmer skrämmande. Många med mig har konstaterat att massinvandringen och alla godhetsprojekt, den galopperande byråkratin och nomenklaturans excesser, kostat och kostar skattebetalarna mångmiljardbelopp.

Detta ser nu ut vara bara ett preludium, bara en liten antydan och ett ”smakprov” på vad som komma skall!

”ESM, den nya europeiska diktatorn”. Så heter denna skakande kortfilm:

Filmen finns även med svensk textning, utifrån ett tyskt original:
http://www.youtube.com/watch?v=myzgAHVBg_s

På bloggen ”Nemokrati” läser jag:

”…under 2012 är det tänkt att svenska riksdagspolitiker skall ta ställning till ESM…. Enligt remissen ska ESM träda i kraft i juni 2013.”

”Vad som endast omnämndes i förbifarten och som en fotnot i regeringskansliets remiss är att ESM redan har upprättats som ett särskilt ESM-fördrag, vilket undertecknades av euroländerna den 11 juli i år… I fördraget står att ESM:s medlemmar (det vill säga euroländerna) ‘oåterkalleligt och villkorslöst’ måste acceptera en utbetalning av pengar som begärs från dem inom sju dagar.

De två författarna jämför detta med att en check normalt tar fyra arbetsdagar. ESM:s styrelse ges också rätten att ändra ‘mekanismens kapital’ från 700 miljarder euro till vilken högre summa som helst. Fördraget stipulerar att ESM, dess egendom, fonder och tillgångar ska ha immunitet från varje form av juridisk behandling. Dessutom skall ESM:s ledning och anställda inte vara ansvariga för sina handlingar och skrivna dokument inför någon. …ESM-fördraget gör europeiska hushåll underlydande till en institution som inte är folkvald. Är detta Europas framtid,…?”

Risken framstår som överhängande att Sverige går med i denna Europakt.  Vad blir innebörden av detta?

• Det kan ses som en överföring av förmögenhet och makt från vanliga skattebetalare till de redan rika och mäktiga.

• Det kan också ses som att enorma pengamängder öses in i och slukas av ett stort svart hål.

Hur många miljarder kan det totalt bli fråga om? När ska överförandet ta stopp? Finns det överhuvudtaget någon bortre parentes?


Bland svenska politiker talas om att skapa garantier för att Sverige inte ”bakvägen” ansluts till Euron,  men går vi med på pakter och fördrag om gigantiska överföringar av ekonomiska medel så är det i sig illa nog. Det räcker för att göra slut på en ”välskött ekonomi, med överskott, tillväxt och god ordning” .

Tyvärr är det osannolikt att denna ”pakt”  kommer att kunna stoppa ett fortsatt finansiellt utförsåk.

I slutänden kan vänta en situation då hyllorna i matbutikerna gapar tomma. Eller så finns där varor, men hyperinflation har gjort våra pengar värdelösa, så att vi inte har råd att köpa den mat som finns på hyllorna.

Vår samhällsplanering borde omgående inrikta sig på att försöka möta denna situation, för att i möjligaste mån kunna mjuklanda.

Om vi nu förslösar våra ekonomiska medel – är det ägnat att förbättra våra odds för överlevnad den dag krisen slår till med full kraft?

I morgon ska jag skriva om Erik Åsbrink, samarbetsman.