Rapport från en hönsgård

Den här bloggtexten blir litet annorlunda mot vad jag brukar leverera.

• Den kan tolkas som bara en slags hönsfarmares dagbok.

• Den kan också ses som en historia om mångfald och integrationsproblem, diskriminering och utanförskap, brobyggande och konflikter,mobbing, sexuella trakasserier och gränssättande.

Carl Bildt skulle kanske tala om ”motsatsernas dynamik”, som driver utvecklingen framåt och mot ständigt nya höjder.

https://www.youtube.com/watch?v=mQakZce3GhQ
Döm själv:

Det var i våras som min kompis Börje i Rättvik bestämt sig för att skaffa kycklingar, att växa upp till hönor och tuppar.

Jag hade tidigare funderat på att skaffa några hönor av Hedemorasort – de har fjädrar på benen och är mer köldtåliga än vanliga hönor, de är också mer sociala och mindre rädda av sig.

Min tanke var iofs att köpa vuxna höns,  men nu hoppade jag på Börjes koncept och köpte 10 kycklingar, från samma uppfödare. Både Börje och jag förväntade oss att oddsen då skulle vara att få hälften tuppar och hälften hönor.

Snart fick vi veta att oddsen i sådana sammanhang är 8 tuppar och 2 hönor. Jag hade för min del en makalös tur: det blev 2 tuppar och 8 hönor. Den kyckling som först kunde avläsas som blivande tupp var vit – jag gav honom namnet Bertil. Den andra var helsvart, och fick heta Caesar.

I takt med att de alla blev äldre ville de alltmer utforska sin omgivning. Snart blev det ett återkommande problem att de ville ge sig ut på vägen. Jag lärde dem då att bli rädda för en röd räfsa. När jag svängde den i luften, likt en semafor,  fick de bråttom tillbaka!

Men jag kan ju inte passa dem jämt, så det fick bli en konventionell lösning med hönsnät runt den del av gården där de får vara.

Innan hönsnätet kommit upp hade jag decimerat antalet höns genom att skänka några till Börje – som ju nästan bara fått tuppar.  Tre av de han hade var väldigt granna – gyllenbruna och stora.

(”they can because they tink they can”- så lyder texten på måsbilden hos ”flygläraren”, klassens flygintresse försvann dock plötsligt)

Senare gjorde jag  misstaget att ta emot en tupp från Börje, så att jag fick tre tuppar och tre hönor. Denna nya tupp fick hela Algot. Hönorna hade jag döpt till Agda, Beda och Cinderella.

Cinderella – Askungen – är speciell. Som liten hade hon inte vett att ta för sig av mat, när det serverades.  Hon var mindre än de andra, var så vilsen och rädd, höll sig alltid på sin egen kant. Jag trodde henne då inte om att kunna överleva, men som vuxen är hon nu den största av hönorna.

Algot blev ett klart problem.  Direkt vid ankomsten gällde ju att etablera rangordningen i förhållande de övriga tuppar. Det blev en uppgörelse mellan honom och Bertil, precis som man sett på bild från tuppfäktningar. Skarpt läge! Ingen kom lyckligtvis till skada. Det blev tyvärr Bertil som fick ge sig i denna psykologiska och fysiska kraftmätning.

Det stannade dock inte vid detta. Algot hade svårt att anpassa sig. Han uppträdde på ett sätt som gjorde att jag direkt döpte om honom, till Adolf.

Han missunnade övriga deras mat, särskilt tupparna.  Var ständigt vresig och aggressiv, pickade på de andra även när det inte var matdags. Detta oroade mig. Jag hade ju haft en påtagligt harmonisk grupp, nu stressade han alla de andra. De undvek hans närhet.

Så jag blev tvungen att ta fram en käpp att tukta honom med,  för att markera gränserna för anständigt beteende. Det tog skruv, men gjorde att Adolf istället blev missanpassad på ett annat sätt. Han höll sig helt borta från allt och alla, ville inte mer veta av världen. Satt bara på en pinne i hörna i hönshuset för sig själv. Segregation och utanförskap!

Efter två dagars surande var jag beredd att lämna honom tillbaka till Börje. Men samma kväll hände något. Plötsligt hade Agda satt sig bredvid Adolf på pinnen, liksom för att trösta honom i hans bedrövelse.  Adolf var därmed accepterad i gruppen.

Tre tuppar, i varsin färg: vit, brun, svart.  Och de kom nu överens.

Mellan Bertil och Adolf rådde ett slags delat ledarskap, även om det var Bertil som hade hönornas förtroende.

Caesar fick nöja sig med att vara trea i rang. Ibland gjorde han försök att utmana, men varken Adolf eller Bertil tog honom riktigt på allvar.

Men lika många tuppar som hönor – det aktualiserade snart ett annat problem.  Hönorna blev ständigt uppvaktade, fick aldrig vara ifred. Särskilt aktiv verkade Caesar vara, eller så märktes han mer genom att hönorna mindre uppskattade hans närmanden. Genusforskare skulle kanske kalla tupparnas agerande för sexuella trakasserier.

Det stannade dock inte vid lystna blickar och ett diskret tafsande. Det kunde gå – åtminstone till synes – brutalt till: tuppen bet ett fast grepp om nacken på hönan ifråga, varvid hon skrek i högan sky.  Våldtäktsförsök eller fullbordade våldtäkter blev vardagsmat på min gård.

Dessutom märkte jag att Adolf alltjämt störde hönorna, och även Caesar, med utfall när de skulle äta. Detta trots att han hade fått en egen matskål.

Så kunde det inte fortsätta.

Det satt hårt åt för mig, men till sist tvingades jag att lämna ifrån mig både Adolf och Caesar, för att de skulle förvandlas till Coq au vin.

Kvar blev Bertil och de tre hönorna Agda, Beda och Cinderella. Och då är jag framme vid en ”punch-line” i denna berättelse.

Tuppen Bertil – företrädare för en sund maskulinitet!

Till honom ska jag återkomma i morgon.