… och samtidigt revolutionär.
”Vrid inte klockan tillbaka!” Det har sedan lång tid varit en stark metafor från vänster. I botten på denna har legat ett antagande, som en självklarhet, att utvecklingen går ständigt framåt. Allt blir bara bättre och bättre. Vad som sker är på en gång önskvärt och ofrånkomligt.
Säger man då att det var bättre förr och vill återgå till något som tidigare varit, då har man svurit rejält i vänsterns kyrka.
Då är man ju ”reaktionär”. Bakåtsträvare.
Talar vi om kvinnor och samlevnad, barn och familj, då finns en särskild vänster-metafor: de ”reaktionära” vill att ”kvinnor ska stå vid spisen och föda barn”.
Och det ska de inte få göra, eftersom det ju är så efterblivet, oupplyst och omedvetet.
Bakom denna hållning ligger på en gång ett kvinnoförakt och ett ointresse för barns bästa.
”Vi förstår intuitivt varför barn och ungdomar mår så dåligt, men att rätta till det skulle innebära så stora förändringar i vårt samhälle att få ens vågar tänka tanken.”
”Radikalfeminismen lärde oss att kärleken till barn och familj försvagar kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Lösningen blev att männen skulle bli mer moderliga. Moderligheten skulle inte längre vara kvinnlig. Sverige blev det moderlösa samhället.”
”Att leva på en lön och sparpengar är vanligt bland barnfamiljer i västvärlden. I Sverige är det en revolutionär och reaktionär dröm.”
Så skriver Elise Claeson i sin bok ”mamma@home – Det moderlösa samhället”, från 2006. En bok som tyvärr är slut i lager, den också. Dessvärre finns den inte heller på webben som pdf-fil.
Just så är det väl – något är i grunden fel i vårt svenska samhälle. Detta har återspeglat sig i låg nativitet och många skilsmässor, arbetslöshet och bostadsbrist, brottslighet och drogmissbruk. En otrygg uppväxt för våra barn.
Det är problem som förvärras genom den förda invandringspolitiken, men de skulle finnas där även fjärrinvandringen förutan.
Sanningen är att det i väsentliga avseenden faktiskt var bättre förr. Exempelvis på 1950-talet.
Med denna rubrik på min recension av Elise Claesons bok, kan tolkas som i huvudsak ett instämmande.
Det är minst av allt självklart för mig, eftersom EC ifrågasätter mycket av vad jag inom arbetarrörelsen växt upp med och lärt mig betrakta som bara positivt: Folkhemsprojektet och s-företrädare som Alva Myrdal.
Men nu har ju s-projektet havererat och det blir nödvändigt att tänka om eller i varje fall vara öppen för kritiska synpunkter.
Folkhemsprojektet hade kanske kunnat fungera med en annan ekonomi, men nu har resurserna förskingrats på olika projekt. Vi måste utgå från den verklighet som idag finns – dags att vända nytt blad!
Även med ett ekonomiskt fungerande folkhemsprojekt skulle vi ha mycket av de problem som boken ”mamma@home” handlar om: ingen tid för barnen, dålig föräldrakontakt när båda föräldrarna förvärvsarbetar på heltid. Därtill tvingade genom en högskattepolitik som gör det omöjligt för en familj att leva på en lön – något som tidigare var möjligt!
Den svenska politiska eliten har haft svårt för könsskillnader, konstaterar Elise Claeson:
”Folket och de biologiska forskarna kan sägas vara förenade i denna nya kunskap om människan, medan den politiska eliten vill leva ett eget liv vid sidan om.”
”Samma intellektuella som förnekar skillnader mellan könen och kulturerna, hyllar mångkulturalismen och gränsöverskridandet.”
Men hela mänsklighetens historia handlar om att skydda mammor och barn så att arten människa kunnat leva vidare. Detta har förutsatt arbetsfördelning och könsroller.
”Den arbetsfördelning som urfadern och urmodern hade har format mäns och kvinnors hjärnor och gener. Det var så vi fick de typiskt kvinnliga och manliga egenskaperna; de uppfanns inte av ett illasinnat patriarkat för att förtrycka kvinnor. I själva verket var arbetsfördelningen ett sätt att skydda kvinnor och barn. De fysiskt starkare männen skulle jaga/fiska och försvara klanen/familjen; de fysiskt svagare kvinnorna vårdade de hjälplösa barnen i hemmet.”
”Död åt familjen!”, utropade partiledaren, riksdagskvinnan och feministen Gudrun Schymani oktober 2001.
När Schyman fällde sitt yttrande mot familjen, så låg det i tiden. Den praktiskt bedrivna högskattepolitiken har ju tvingat ut även kvinnorna i förvärvsarbete, vilket gör det svårt för barnfamiljer.
”…familjen ska erkännas och värderas som ett omistligt och självständigt subjekt, som staten och hela samhället ska skydda och bevara. Så beskrivs också familjen i FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna från 1948 (artikel 16:3). Sverige har erkänt deklarationen, men i praktiken erkänner Sverige inte familjen som den naturliga och grundläggande enheten i samhället.”
”Världens högsta skatter förvandlade svenska mammor till arbetskraftsutbud och skatteunderlag.”
”I Sverige arbetar nästan alla småbarnsmammor. Det är så vi vill bevisa hur jämställda vi är.”
”Svenska mammor och barn har utsatts för ett storskaligt separationsprojekt som saknar historisk motsvarighet. Dagis från ettårsåldern blev en svensk modell.”
”Bris kopplar inte vuxnas frånvaro till den förda familjepolitiken och de höga skatterna, som gör att det ofta fordras två heltidsinkomster för att försörja en vanlig familj. Föräldrar är frånvarande i sina barn liv på grund av politiska beslut, inte på grund av frivilliga val.”
Även officiellt erkänns det alltså som ett problem att barn har alltför litet kontakt med vuxna och därigenom kan få fel förebilder. Då kan det talas om ”vuxengaranti”, och man missar två moment:
1. Det är viktigt för barn med en fast punkt i tillvaron. Ett antal olika vuxna kan inte ersätta en vuxen.
2. Ingen vuxen kan för små barn ersätta den egna mamman.
”Moderskärleken beskrivs ibland som den enda sanna kärleken, eftersom den inte fordrar någon kärlek tillbaka.”
”Att vara kvinna är inte att vara det nedvärderade andra könet, utan snarare livets och kärlekens gudinna. Mariabilden blir en metafor för kvinnan.”
”Madonnan och barnet är bilden av mänsklighetens början. Intuitivt vet vi att om något går snett i livets början är det svårt att reparera senare.”
Arbete med barn och i hemmet har lågt status i Sverige. Så är det inte i andra länder. Elilse Claeson har bott 12 år i USA och kunde noter hur synsättet där var ett helt annat.
Fenomenet ”hemmafru” – mödrar som är hemma hela dagarna och fullt ut kan ägna sig åt sina barn och åt hemmet – är idag något mycket ovanligt bland svenskar.
”Hemmamammorna passade inte in i det moderna folkhemmet. De gjorde ju inte något riktigt jobb med riktig lön, de betalade ingen skatt och hemarbete ingick inte i bruttonationalprodukten.”
Men behovet finns ju ändå där:
”Vi tenderar att tvinga kvinnor att göra allt samtidigt, mitt i livet. I 30-40-årsåldern ska vi bilda familj, föda barn och utveckla våra yrkesliv.”
Så vad händer? Jo, vårt samhälle får hemmafruar så att säga bakvägen:
”Vägen ut ur en katastrofal påtvingad livssituation blev för många kvinnor sjukskrivning och förtidspension.”
”Skillnaderna mellan män och kvinnors sjuktal är stora, särskilt stora är de i åldersgruppen 25-40 år. Antalet kvinnliga förtidspensionärer i 30-årsåldern ökar stadigt.”
”Cirka två tredjedelar av alla förtidspensionärer är kvinnor. Mer än 8.000 kvinnor under 40 år förtidspensionerades 2004″”
Vi har m.a.o. fått ”statliga” hemmafruar:
”Vid 2000-talets början hade Sverige återigen ett stort antal hemmafruar, statliga hemmafruar. Det var helt okej i statsfeminismens hemland på jorden, eftersom hemmafruarna inte försörjdes av sina män, utan av försäkringskassan.”
Radikalfeminismen har haft en destruktiv inverkan på familjer, kvinnor och barn, men den trycks nu tillbaka, menar Elise Claeson. Hon ser en ny sorts feminism växa fram:
”Att män och kvinnor är olika och att det inte är ett politiskt och socialt problem. Att mammor och små barn har en speciell relation, anknytningen, som pappor inte har. Att det är oetiskt och odemokratiskt att försöka skapa en ny människa. Den gamla duger.”
Kvinnan har ju olika roller och bör kunna få lägga tyngdpunkt på olika roller i olika skeden av livet. Elise Claeson använder begreppet ”out-opta”:
”Alltför få vill ge kvinnor en möjlighet att opt-outa från arbetslivet när barnen är små och komma igen när barnen är större.”
För att göra detta till en möjlighet för många kvinnor behövs en radikal skattereform:
”Lösningen är att beskatta efter försörjningsbörda, precis som man gör i Tyskland. Där får familjen göra grundavdrag för varje barn som man försörjer.”
”Principen om skatt efter försörjningsbörda finner vi också i Storbritannien och USA.”
”Skatteavdraget gör det möjligt att leva på en lön.”
Radikalfeministerna vill få kvinnor att efterlikna män.
Elise Claeson pläderar för en ny sorts feminism, som erkänner att kvinnor och män är olika och har olika roller.
Som inte tolkar jämställdhet som att någon viss andel kvinnor måste finnas inom olika yrken eller beslutsfunktioner.
En feminism som för den skull minst av allt ser kvinnor som svaga!
Den sätter bara barnet i centrum och ser kvinnans särskilda uppgift i det sammanhanget.
Skapelseberättelsens myt om kvinnan som skapad ur mannens revben blir missvisande. Båda könen behövs, men skulle man gradera blir det riktigare att utnämna kvinnan till det första könet!
”Den sanna feminismen är en nygammal feminism som utgår ifrån kvinnan som hon är, inte hur hon bör vara.”
”Föräldrar och barn är svaga offer, individer som behöver hjälp. Den gamla feminismen lutar sig mot staten och produktionen; den är statsfeminismen.
Den nya feminismen har sin politiska tyngdpunkt i familjen, i hemmen, hos mammor. Föräldrar och barn är familjer; människor som behöver varandra och tar hand om varandra frivilligt. Den nya feminismen lutar sig mot civilsamhället och reproduktionen.”
Elise Claeson är NYFEMINIST.
Filed under: böcker, bok, debatt, demografi, kultur, nationalism, solidaritet | Tagged: bok, demografi, genus, kultur |
Jan Millds blogg 
UTVECKLING I BARNBÖCKERNA
Intressanta reflektioner. Som du kanske har sett, har hithörande frågor diskuterats i Tanja Bergkvists blogg de senaste tre åren – och särskilt det senaste halvåret.
Konstigt nog finns det i den genusradikala världen också märkliga och applåderade undantag från regeln, att ”moderligheten skulle inte längre vara kvinnlig”:
http://astore.amazon.com/dragmaticon-20/detail/1582462631
Tanja Bergkvists blogg är ju en guldgruva i sammanhanget.
Där ska jag nu börja gräva, i samband med framarbetande av manus till min nästa Millt-sagt-film, om ”Genustokerier”!
Instämmer i allt som skrivs här ovan! Det är högst stimulerande att läsa en så bra sammanfattning av läget och vad som bör göras!
Åter igen, tack till Jan Milld för att han tar upp dessa viktiga frågor.
Det som extrem-feminism har drivit fram är förvridningar och perversioner på en hel del nivåer där framför allt många barn har kommit i kläm.
All propaganda har väl samtidigt varit inlindad i ganska så förföriska ord, som det evigt återkommande orden – ”frihet”, ”självständighet”, ”självförverkligande”, ”oberoende” och också – ”modernism”.
Men det är absolut inte enbart genom ”ord- propagandan”, som det ”moderna” ”livshållnings-idealet” har propagerats för.
Det har framförts på flera nivåer och i flera instanser och i flera sammanhang. Alltså både i politiska, ekonomiska, kulturella och idrottsliga sammanhang, samt skola och univsersitet.
Det är också inte minst genom ”det industriella, multinationella, massmediala komplexet”, där både musikframställningar, filmer och tv-serier, modelltävlingsprogram, och också s.k. talk-shows osv., ingår, som ”de destruktiva livsstilsidealen” propageras för.
Rockikoner av olika slag, som t ex lady ”Gaga”, och också Madonna, samt Amy Whinehouse, Britney Spears, Kizz, m.fl., samt en hel del andra, har ju alla verkligen ”propagerat” för ”det horaktiga idealet”, som väl beskrivs som det ”befriade idealet”, där naturligtvis den (översexualiserade) ”frigjorda” sexualiteten och också ”otrohets-idealet”, samt också droger, alkohol och berusning i största allmänhet, verkar ingå som ”ideal”?
”Sex- drugs- and- rock-and-roll”-idealet?
Det märkliga med dessa degenererade, förföriska, perverterade och förvridna ”rock-drottnings-och rock-kungs-ikoner”, är att musikmassmedia lyfter fram dem och upp dem så pass mycket som de gör.
Musikmedia och dessa rockstjärnor befinner sig i nära symbios, och att det är massmedias uppgift att verkligen skriva om dem så mycket de någonsin kan. Allt för att verkligen förföra, förleda och förvirra unga flickor och kvinnor, men även unga pojkar och män, ur ”folken av nationerna”, så att dessa skall lockas till både att försöka se ut som, och också att försöka leva som, dessa ”stjärn-idoler”? Om ”publiken och fansen”, dvs., flickorna och pojkarna ur ”folken av nationerna”, skall kunna tro sig själva om att verkligen vara ”befriade”, ”inne”, ”moderna” och ”i takt med sin tid”, så gäller det att ”följa modet”?
Denna ”förförande och vilseförande propaganda”, som tillsammans med ”modell-tävlings-shower”, tv-serier, filmer och andra former av förförisk massmedial massmedieunderhållning med t ex dating-program av olika slag, är just förvridna, förljugna, förföriska, livsodugliga, livsnedbrytande och därför vilseförande ”ideal”.
Men det är kanske det som är meningen?
Det är just nedbrytningen man vill åt?
Och vad är då bättre än att skapa dessa förebilder som drar ungdomarna in i fördärvliga och självdestruktiva livsstilar, följande sina ”idoler” hack i häl?
”Rock-stjärnorna” kanske i själva verket är ”agenter” för just den saken?
De ”ut-agerar” just så ”självdestruktiva” som de gör, och lever så ”självdestruktivt” som de gör, endast för att just ”locka” med sig så många som möjligt bland de unga i just ”folken av nationerna”, in i denna självdestruktivitet? Vem vet….
Den ”industriella, multinationella, massmediala förförelseindustrin”, är kanske styrd av liknande viljor?
Med den genomslagskraft som massmedia, och underhållningsindustri i stort har haft genom både filmens och musikens värld, i snart hundra år, och också med ökande drog- och alkoholanvändning bland unga verkar det som, så är det kanske inte så konstigt om många familjer bland ”folken av nationerna” just bryts ned i självdestruktiva och ego-fixerade livsstilar?
All denna negativa påverkan sker i den s.k. ”yttrandefrihetens” namn, och till försvar för den s.k. ”friheten”. Att den dock leder till många familjers och många barns och ungdomars ofrihet istället, i form av slaveri under missbruk av olika slag, går inte att förneka. Därtill kommer en allmän förvirring och nedbrytning av livskraft, livsvilja, mål och mening, vilket väl också de höga självmordstalen pekar på.
Frågan är samtidigt hur många föräldrar, far- och mor- föräldrar, mostrar, fastrar, farbröder och morbröder, som egentligen tycker om att deras barn, syskon-barn och barnbarn, utsätts för all denna negativa, levnadsfientliga, förförande, översexualiserade och förledande massmediala påverkan?
Det finns kritiker till kritiken av den familjefientliga propagandan, som vill mena att ”den lilla kärnfamiljen inte varken kan eller skall isolera sig själv, och själv tro sig om att själv kunna bära upp och stå för all trygghet, harmoni och stabilitet”, och därför, anser dessa kritiker, att ”familjen, och det inskränkta familjelivet, är ett ”passerat stadium”……
Det man kan säga mot det argumentet är att det naturligtvis inte är just absolut enbart ”den lilla enskilda, isolerade familjeenheten”, som skall, eller kan, stå ”ensam i tillvaron”.
De allra flesta familjer runt jordklotet, ingår ju i en större enhet.
De flesta familjer tillhör en språkfamilj, som ofta i sin tur tillhör en biologisk/etnisk ”familj”, som oftast i sin tur är ”en folkstam”, som oftast har en gemensam historik, och som i sin tur därigenom är delaktiga i slags ”gemensam utvecklingshistoria”, därför att de tillsammans, som ”nation”, har präglats av historiska händelseförlopp, som genom århundraden har ”fram-mejslat” just de olika folkstammarnas specifika ”profileringar” och ”särarter”.
Att utsättas för ”fiendeattacker”, från ”potentiellt fientliga nationer och folk”, är ju någonting som många nationer har genomlevt. I särskilt svåra tider, vid nödår, eller vid krig, så brukar det inträffa särskilda mobiliseringar av ”självförsvar”, som kan lyckas eller misslyckas.
Antingen vinner nationen striden, eller också förloras den. Även ”inbördeskrig” i olika former och allvarlighetsgrader, har många nationer fått genomleva.
Att därför som ”folk och nation”, FÖRLORA känslan, eller visionen av, att man är delaktig ”i en nation”, som ”är ett folk”, som ”är ett folk på vandring”, som är ”ett folk på vandring mot ett mål”, som ”är ett folk som är på vandring mot ett gemensamt mål”, och ”som är ett folk som tillsammans är på vandring mot ett gemensamt mål och ideal”, och som är ”ett folk och en nation som är på vandring mot ett gemensamt mål och ideal, OCH som HAR EN UPPGIFT och ett KALL att just ”tillsammans med varandra” FÖRVERKLIGA detta ideal och detta mål, et cetera, et cetera DET är förödande för ”vilket folk som helst”. Att FÖRLORA SINA VISIONER för sig själva som folk, förstör möjligheterna att hålla kvar hoppet och tron på att man ALLS INTE ÄR ENDAST en ENSKILD LITEN FAMILJ. Man är istället en DEL av en STÖRRE ”familj”, och man är ”del av ett folk”.
OM tilltron till, och tilliten till, och viljan att kämpa för både den egna familjen, men OCKSÅ för just ”sin språkfamilj”, och också ”just sin nation”, och just ”sitt folk” FÖRLORAS, så FÖRLORAR man, som ”folk”, just SITT folks VISIONER, och känslor av SAMHÖRIGHET, och just DELAKTIGHET, till NÅGONTING STÖRRE än ENBART den ”egna lilla familjen”. DÅ förlorar också ”just det folket”, mycket av sin livskraft och ÖVERLEVNADSIVILJA vilket kan vara förödande för möjligheterna till fortsatt livskraft, viljor till att fortplanta sig själva, uppfinningsrikedom och kärlek, hopp och tro, samt livsglädje osv., hos just den ”folkstammen”.
Men, det FINNS ju viljor som verkligen vill bryta ned ”folken av nationerna”, och just alla de OLIKA folk- formationer som finns och just deras OLIKA språkfamiljer, samt deras OLIKA etiska, estetiska och musikaliska, kulinariska och arkitektoniska, konstnärliga, poetiska, religiösa och andra, SPECIFIKA ideal.
Dessa mot alla olika folkstammar ”fientliga” viljor, önskar sig en mer ENHETLIG värld. En värld där ”gränser” av olika slag helst av allt skall utsuddas.
Kanske tror dessa viljor att det i förlängningen är någonting gott, fastän det ju i förlängningen skulle innebära en TRÅKIG utveckling, därför att just den RIKA OCH BERIKANDE MÅNGFALDEN i den mänskliga ”familjen”, av just alla OLIKA folkstammar och deras specifika profiler, ju skulle FÖRSVINNA i förlängningen genom att de skulle uppblandas alltför mycket. Det i sin tur skulle innebära en UTARMNING av ”den mänskliga familjens” VARIATIONSRIKEDOM, och MÅNGFALD, kanske endast efter 8-10-12-14 generationer. Det vore en TRÅKIG utveckling, för HELA den ”mänskliga familjen”.
OM alla DE OLIKA FOLKEN, och deras fortlevnadsmöjligheter hindrades av och genom t ex alltför mycket folkblandning, så vore det en FÖRLUST för alla.
ALLA de OLIKA folkstammar, behöver just VARANDRA för att kunna möjliggöra just SIN EGEN OLIKHET och därför är alltför stor, och alltför hastig folkblandningspolitik, med alltför olika folk, inte bra för några folk, ur just självbevarandesynpunkt.
Därför är det ”industriella, multinationella, massmediala komplexet” förödande på många sätt för väldigt MÅNGA OLIKA folks möjligheter till fortsatt självbevarande.
Den självrespekt och odlandet av just de egna profilerna i positiv dager, är värdefullt för ett folks, vilket folk som helst, och dess överlevnadsmöjligheter.
Men kanske särskilt just ”de vita”, eller ”de nordiska”, eller ”de germanska” folkens fortsatta möjligheter till självbevarande? Detta beroende på att just fokuseringen och utformningen i det ”multinationella, massindustriella massmediala komplexet”, där ofta just ”vita” framställs i en ”ondskefull” och ”dålig dager”, och med just ”livs-destruktiva”, och ”själv-destruktiva” ”idoler och förebilder”.
Tråkigt nog.
Samtidigt är alls inte ”mottagarna” av ”underhållningen”, och de som ”låter sig påverkas” av de massmediala budskapen, oansvariga, eller oskyldiga, på något sätt, till att TILLÅTA sig själva att påverkas i den utsträckning som de gör. Att det finns ca 400 000 barn i missbruksfamiljer av olika slag, i Sverige idag, är mycket sorgliga siffror.
Också sex har självklart en viktig roll i mänskligt liv, men det kan bli fel åt mer än ett håll.
I ena änden som moment i ett allmänt ansvarslöst sätt att leva,
i andra änden som likriktning, där envar inte får känna prestationskrav på sig.
Å tredje sidan en prydhet och viktorianism.
Allt – paradoxalt nog – pågående sida vid sida.
Det här ska jag försöka utveckla in en kommande text.
Svenska barnfamiljer kan snart inte leva på sina löner, tack vare regeringens lönedumpningspoiltik. Dom tvingas leva skuldsatta livet ut.
http://svenssonsfunderingar.wordpress.com/
Elise Claeson pläderar för en ny sorts feminism, som erkänner att kvinnor och män är olika och har olika roller.
Män och kvinnor är både lika och olika – det är också min hållning. Tack Jan för denna kvinnopost liksom för filmen Manshat idag!
[…] För barn blir det ofta en otrygg uppväxt. Orsaker ligger i splittrade familjer, i en kaotisk skola och i […]
[…] För barn blir det ofta en otrygg uppväxt. Orsaker ligger i splittrade familjer, i en kaotisk skola och i […]
[…] En reaktionär bok… […]
[…] och kvinnovälde”, Susanna Popovas ”Elitfeministerna” och Elise Claesons ”mamma@home – Det moderlösa samhället”. Jag var – naturligtvis! – också inne på Tanja Bergkvists Blog. ”Kamp mot […]