Sverige åter i krig

Efter förlusten av Finland och sedan kriget i Norge 1814 har Sverige haft en lång fredsperiod, längre än vad de flesta andra länder välsignats med.

Freden varade i nära två sekler, mer exakt i 188 år – fram till 2002.

Då bröts den, på vårt eget initiativ.  Vad som inträffade var att Sverige anslöt sig till USA:s krig i Afghanistan.

När Sverige nu åter är i krig så handlar det inte om ett krigande i Sverige, om ett försvar av vårt eget territorium. Inte heller handlar det om en kamp för att värna vårt nationella oberoende  och vår självständighet, värna vår frihet och demokrati.

Nej, det handlar om ett angreppskrig!

Ett krig där Sverige samverkar med utländsk makt.

Varför är Sverige i Afghanistan?
Svar: därför att USA är där.

Varför är USA där?
Svar: invasionen kom efter terrordådet i New York 2001 – där Osama bin Laden påstods vara ansvarig och påstods leva i en grotta i Afghanistan.

Men vilka var de verkliga  förövarna av detta terrordåd?
Svar: Bushadministrationen.

Se denna film (min hittills kanske mest angelägna!):

Hur mycket kostar den svenska krigsinsatsen i Afghanistan?  Det rör sig om ca 1.000 miljoner kronor om året.

Är det värt alla dessa pengar?

Nja, vad är överhuvudtaget målet med krigsinsatsen?

Det började med att USA-regimen skulle jaga ”terrorister”, men lyssnar man på Nalin Pekul och Carina Hägg från det socialdemokratiska kvinnoförbundet så handlar truppnärvaron nu om något helt annat:

”Vi stödjer våra truppers kamp för kvinnors mänskliga rättigheter”

Om det är kvinnors rättigheter man vill kämpa för,  blir det då inte att ”gå över ån efter vatten”? Finns inte sådana behov på närmare håll, i vårt eget land?

Jag tänker på

• dels det våld som drabbar kvinnor i allmänhet i Sverige, genom våldtäkter och misshandel

• dels det hedersrelaterade våldet, där unga invandrarkvinnor visat en märklig benägenhet att ramla från balkonger eller bara försvinna. Lyssna t ex på Bahareh Mohammadi Andersson:

http://www.youtube.com/user/milltsagt#p/u/2/9PmZge2R6JA

Problem som uppstått i Sverige inte minst genom den förda invandringspolitiken – till vars påhejare hör Pekgul och s-kvinnorna.

Tänk om WTC-dådet 2001 aldrig hade inträffat. Då skulle USA rimligen inte vara i Afghanistan. Hur skulle det då gå med kvinnors rättigheter i Afghanistan?

Och hur är det med kvinnors rättigheter i alla de länder i världen inte invaderats av USA?  Dåligt.

Varför denna orättvisa? Varför får bara vissa länder del av denna ”välsignelse”?

Kan Nalin och Carina förklara detta för mig?

Nyligen upptäckte jag för övrigt bloggaren Claes Krantz, som skriver bra om Afghanistan.

Ett annat amerikanskt angreppskrig som Sverige nu hunnit medverka i är bombkriget mot Libyen. Detta har samband med hela omställningen av den svenska krigsmakten, till en legoarmé. Ständigt redo för uttryckningar på NATO-kommando.

Om detta skriver tidskriften Fokus under rubriken ”När försvaret tog makten”:

”Afghanistan. När allt fler svenska soldater dör i krig väcks frågan om hur det går till när försvarspolitiken utformas.”

”Det var som om det för första gången gick upp för riksdagsledamöterna att Sverige faktiskt var i krig, och att det enda rätta i ett sådant läge var att lägga partimotsättningarna åt sidan.

När så ytterligare två svenska soldater skadades allvarligt i måndags, då enades politikerna i vad som närmast liknade en nationell samling.
– Vi måste komma överens, sa socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin med detsamma.

– Låt oss undvika partipolitik kring detta, fyllde partikollegan Håkan Juholt, ordförande i försvarsutskottet, i.

Till och med sd:s Jimmie Åkesson började vela. Bara vänsterpartiet höll nu fast vid sitt krav på att trupperna tas hem 2011.”

”Sedan Kalla krigets slut har Försvarsmakten brottats med ett närmast existentiellt problem:… Försvaret behövde nu återvinna sitt existensberättigande, det vill säga formulera ett nytt uppdrag och ett nytt hot.”

”Försvarsmakten sneglade på USA och Storbritannien – högspecialiserade yrkesförsvar som är byggda för utländska insatser snarare än för att stå emot en invasion.

För att delta i multinationella övningar och uppdrag krävdes att det svenska försvaret anpassade sig efter Nato-standard i allt från kommunikation till vapensystem.

Steg för steg omvandlades försvaret utan att riksdagen behövde fatta något beslut. Interoperabilitet, kallas det på militärspråk.”

”Övningar är en sak, men för att få verklig träning krävs verkliga strider. När USA:s och Storbritanniens anfallskrig i Afghanistan övergick i en FN-sanktionerad multinationell intervention ledd av Nato, såg svenska Försvarsmakten sin chans.”

”I Afghanistan fanns det nya hotet – terrorister som bedriver asymmetrisk krigföring med vägbomber och självmordsbombare – och där fanns Nato-länderna som det svenska försvaret ville samarbeta med. Länder som också förväntade sig att Sverige, som sedan 1994 varit medlem i Nato-projektet Partnerskap för fred, skulle ställa upp för dem.”

Nato-projektet Partnerskap för fred gjorde att Sverige s.a.s. låg i startgroparna, när bombandet av Libyen skulle påbörjas.  Allt var förberett i detalj – just för ett sådant scenario hade man tränat tillsammans.

Nu var det bara som att trycka på en knapp – på rekordtid fattades nödvändiga beslut och svenska JAS-plan var på väg för att de svenska stridspiloterna skulle kunna lösa sina tilldelade uppgifter.

Se drygt 9 minuter in på denna film.

Libyenkriget leder ju över till FN.  En gång tänkt som en fredsorganisation, här i praktiken pådrivare till övergrepp av episka dimensioner. Så här skriver Kristoffer Hell m.fl :

”LIBYEN HÖSTEN 2010: enligt Förenta Nationerna (FN) det bästa landet i hela Afrika.

LIBYEN HÖSTEN 2011: en humanitär och geopolitisk katastrofzon lika stor som halva EU, med 150.000 döda, en miljon flyktingar och som bombats fyra-fem decennier tillbaka i tiden. I dag styrt av terroristorganisationer med kopplingar till angloamerikanska finans- och underrättelseintressen.
Vad var det som gick fel?”