Varför har vi brandkårer?
Det var mot bakgrunden av många bittra erfarenheter här i Sverige, som vi utvecklade ett brandförsvar. Så sent som i slutet av 1800-talet härjades flera svenska städer av förödande bränder.
En orsak låg i träbebyggelsen och användningen av öppen eld för uppvärmning och levande ljus för belysning. Det gav ökade risker för att bränder skulle utbryta.
När en brand väl brutit ut var människorna ofta ganska försvarslösa. Det fanns just ingen effektiv organisation för brandbekämpning, med moderna hjälpmedel och tillgång till vatten för släckning.
Under 1900-talet förändrades detta. Varje stad och stadsdel har nu sina brandkårer. Brandmän har blivit ett särskilt yrke – av män i sin bästa ålder som håller sig fysiskt i trim för att klara de krävande och farliga uppgifter som väntar när det är allvar.
På SR-webben den 20/12 2011 läser jag nu att brandväsendet håller på att genomgå en drastisk förändring. ”Mångfald går före brandmansutbildning” löd rubriken till en artikel om kravprofilen vid rekrytering av nya brandmän:
”Kravlistan är kort, godkända gymnasiebetyg och 200 meters simkunnighet är allt som krävs vid den första utgallringen. Meritlistan är längre, men ingenting nämns om den tvååriga brandmannautbildningen i regi av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.
En bakgrund som personlig tränare eller säljchef är däremot ett plus.
– Jag har svårt att se vad man har för nytta av försäljardelen när man ska släcka en brand, säger Peter Bergh.”
”Men Jens Ärlebrant, chef vid Brandkåren Attunda, ser inga problem med rekryteringen som han understryker är en del av ett jämställds- och mångfaldsprojekt.”
”- Det här är inte en normal rekrytering utan det är en speciell satsning för att attrahera kvinnor och personer med en utomnordisk bakgrund …”
Peter Bergh vid Brandmännens riksförbund är av en annan mening. Minimikravet vid en anställning måste vara en erfarenhet eller utbildning i yrket.
Mångfald eller inte, brandmannen ska först och främst klara av det operativa arbetet att rädda liv vid olyckor.”
Även kvinnor som brandmän?
VARFÖR DET?
Det talas här omväxlande om ”jämställdhet” och ”jämlikhet”.
Vad betyder det?
Är målet att hälften inom varje yrke, även brandmannayrket, ska utgöras av kvinnor?
Vem eller vilka har bestämt så?
När skedde det?
Har partierna i riksdagen gjort ställningstagande i denna fråga? Finns där några partier med en avvikande uppfattning? Det vore intressant att veta!
Partiledarkandidaten inom Vänsterpartiet, Jonas Sjöstedt, har ju deklarerar att han är ”feminist”. Innefattar det en målsättning om 50-50 inom varje yrke?
I idrottstävlingar skiljer man konsekvent på män och kvinnor. Anledningen är uppenbar: män är fysiskt starkare.
Uppdraget som brandman innefattar att klara tunga lyft och kroppsligt krävande prestationer.
En sak är att alla yrken står öppna för såväl män som kvinnor, så länge man inte gör avkall på centrala kvalitetskrav.
Nu låter man det grundläggande uppdraget för brandkårerna – att släcka bränder och rädda liv – stå tillbaka för tokfeministiska dogmer om att en viss andel av brandmännen måste utgöras av kvinnor.
Den dogmatismen blir bokstavligen livsfarlig.
Filed under: ansvar, arbete, diskriminering, ekonomi, extremism, infrastruktur, kostnader, kultur, orättvisor, pk, rättvisa, säkerhet | Tagged: extremism, genus, infrastruktur, pk, säkerhet |
Jan Millds blogg 
Uttrycket ”att brinna för jämställdhet” får en ny innebörd.
Nu är det den medborgare som bokstavligen brinner på feminismens altare. Ett modernt människooffer för en politisk idé.
Haha. Den satt!
Den tesen får nu omformas till ”brinna inne för jämställdhet”….
Det sägs att poliskåren består av ca: hälften kvinnor och hälften män,huruvida det stämmer vet jag ej,men ofta ser man polisbilar med 2 kvinnliga poliser och ibland en kvinnlig och en manlig polis.Det skulle vara intressant och höra de manliga poliserna ” off record ” om hur de ser på saken med kvinnliga poliser i främsta raden mot buset.
Kompetens i första hand utan undantag skall gälla vid rekrytering.
När det gäller poliser kan man möjligen – i varje fall teoretiskt och med en stor portion god vilja – hävda att det även handlar om psykologi, att kunna prata sig ur spända situationer.
Åtminstone bränder kan man man inte prata sig ur.
[…] Farlig ”rättvisa” […]
Jag håller med dig.
Jag har minne som en elefant och minns något som Ohly sa i en intervju för säkert tio år sedan (eller mer), nämligen att kvotering (diskriminering) inte är dåligt eftersom han aldrig har stött på några inkompetenta kvinnor – däremot många dito män. Nå väl, men i brandkåren är ju det fysiska en förutsättning för att klara av arbetsuppgifterna – politik är, eller borde vara ett intellektuellt och verbalt arbete och kräver enkom inre icke-fysisk styrka, något som även kvinnor kan besitta.
Om man ska få in fler inom polis, brandkår och militär så skall det antingen vara exceptionella undantagskvinnor som klarar av de fysiska till en grad att de enbart är marginellt sämre än männen i styrkeavseende, eller att de tillsätts på icke-fysiska positioner, t.ex. som professionell förhandlare (vilket flera av mina militärvänner menar blir allt vanligare), diplomat med mera.
I ett riktigt meritokratiskt samhälle, tillika en organisk demokrati, så hade allt detta varit naturligt. Det bygger inte på att jämna ur statistik för sakens skull utan om att förbättra och förfina rådande samhällskropp.
Jag tror att brandförsvaret fungerar bäst med enbart män som brandmän. Brandkåren bör vara en institution med militär disciplin och stark kåranda, de kämpar ju faktiskt så att säga vid ”fronten” mot en ofta svårbedömd fiende. I en sådan situation riskerar kvinnor att verka splittrande på gruppen. Oavsett hur duktiga eller starka de är.
Man sänker kraven ( och lönen ) för att få in invandrarna i brandkårsyrket. Moderaterna är kända för sina låga krav.
Den här var känd i sthlm förrut. Brinner det i Musen ring 90 000 :p
http://svenssonsfunderingar.wordpress.com/
[…] Farlig rättvisa För att förstå de universella patriarkala strukturerna behövs ett genusperspektiv på fysikämnet […]