Spricka i muren?

Den 8 november 2011 hölls ett Axess-seminarium under rubriken ”Farväl till feminismen?”. Det leddes av Roland Poirier Martinsson och Lotta Gröning.

Deltagare var:

• Bahareh Andersson, född i Iran, aktiv i Nätverket mot hedersrelaterat våld

• Alice Teodorescu, ledarskribent på Barometern (född i Rumänien, uppvuxen i Lund)

• Ebba Busch, kommunalråd (KD) i Uppsala.

Det blev alltså en frisk debatt. Så frisk att den kan tolkas som en signal om att vissa sprickor börjar uppstå i PK-muren!

Det var ju många ”sanningens ord” som levererades av de tre deltagarna, och även Martinsson. I salen fanns företrädare för vårt partipolitiska och mediala etablissemang.

Måltavlan för Bahareh Anderssons inlägg blev till stor del Moderaterna, genom att partiet som riksdagsledamot har islamisten  Abdirisak Waberi . ”Vad gör en ‘medeltidsprofet’ i deras parti?”, undrade Andersson.

x

Alice Teodorescu blev särskilt vass när hon tog upp en utställning i Uppsala om ”svenskt hedersvåld”.

Andersson har tidigare ifrågasatt denna utställning i en Newsmillartikel:

”Nu slås nytt svensk rekord i kulturrelativism då det i Fredens Hus i Uppsala öppnas en utställning med hjälp av en kvinnojour och diskrimineringsbyrå, som uppenbarligen underkänner de senaste tio årens utbildningssatsningar på hedersvåldsfenomenet. I utställningen likställs barnaga med tvångsgifte, tjejer som knuffas från balkonger och med könsstympning, …”

Hur tillskyndarna av en sådan utställning kan resonera antyds av ett DN-inlägg av Anders R Olsson, redan den 1/12 2009:

”Avgörande för SD:s framtid – liksom för islamofobins framtid i Europa – blir inte hur mycket partiets företrädare får säga i ‘finmedier’ eller hur kritiskt de granskas där.

Avgörande blir nyhetsvärderingen. I åtminstone 30 år har svenskars världsbild präglats av en nyhetsrapportering som bara intresserat sig för muslimer när de utövat våld eller, i undantagsfall, blivit offer för våld. SD-bilden av hur ‘vi’ civiliserade västerlänningar hotas av ‘dom’våldsbenägna fanatikerna har byggts upp där och vidmakthålls där.

Att muslimer ständigt förknippas med våld har medieforskare visat i otaliga studier…”

Problemet ur det perspektivet blir inte primärt detta våld och den otrygghet det skapar för många människor.  Problemet blir den inverkan det kan ha på opinionen,  synen på muslimer och SD:s väljarstöd.

Istället för att försöka göra något åt problemet försöker man prata bort det.

I sin förmenta kamp mot fördomar rör man då till det, i båda ändar:

• muslimer ses som enhetlig grupp, när det i själva verket råder en viktig skillnad mellan fundamentalister och sekulariserade.

• man blandar samman  hedersvåld med vanligt våld, våld där förövaren kan påräkna sin omgivnings gillande, med det rakt omvända förhållandet.

Tanketråden blir denna:

A. Alla muslimer är en enda grupp.

B. Uppmärksamheten kring hedersvåld ger muslimer dåligt rykte.

C. Ett sopande-under-mattan av problem ligger därför i alla muslimers intresse, även de unga kvinnor som emellanåt puttas ut från balkonger.

Bekämpande av våldsbrottsligheten blir i pk-perspektiv av underordnad betydelse, eller helt ovidkommande.

Allt detta är naturligtvis inte bara antiintellektuellt, det är direkt omoraliskt.

Det finns nu kvinnor – även svenskor – som reagerar mot detta.

Stämplingar om ”rasism” biter inte längre.

Detta är hoppingivande!

Ytterligare filmtips:

”Är Gudrun Schyman feminist?”