• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Verklighetens FN

Sverige är nog världens, jämte Norge, mest FN-vurmande land. En vurm som bygger mer på en dröm och önskat idealtillstånd, än på verkligheten. Om detta skriver Fredrik Segerfeldt i sin bok ”FN – spruckna drömmar”. 124 kr på AdLibris

Jag delar inte Segerfeldts politiska värderingar, men  denna bok förmedlar massor av relevanta faktauppgifter. Jag delar dock hans grundläggande tes, om att FN idag inte fungerar bra, det är inte i närheten av den idealbild som de politiskt korrekta håller fram.


Boken kretsar kring problem, knutna till ”FN:s tre huvudpelare”: säkerhet, mänskliga rättigheter och utveckling.

Segerfeldt anser att  ”Sverige bör lyfta ned FN från piedestalen och utforma en FN-politik utifrån hur världen och dess organisationer faktiskt fungerar, snarare än efter hur vi önskar att de fungerade.”

Han konstaterar:
”Vi grundar våra relationer med andra länder på något vi strävar efter, inte på en analys av verkligheten.  Vi utformar vår politik efter en dröm om hur världen borde fungera, …”

FN är en koloss, och en ineffektiv sådan. Den slukar enorma resurser, utan att något vettigt kommer ut ur det hela.


Några ord om strukturen:

1. Säkerhetsrådet.
Där sitter fem permanenta medlemmar , med vetorätt. Det är Kina, USA, Ryssland, samt de båda EU-medlemmarna Storbritannien och Frankrike. Därutöver tio, valda på 2 år, utan vetorätt.

En plats i säkerhetsrådet kan f.ö. vara inkomstbringande:

”Många stater ser inte sitt deltagande i säkerhetsrådet som ett sätt att verka för gemensam säkerhet, utan som en möjlighet att berika sig själva. Länders röster är till salu. Priset varierar från motröster, dvs att säljaren förbinder sig att rösta med köparlandet i en annan fråga, till ekonomiska fördelar som export- eller upphandlingskontrakt eller investeringar i hemlandet…. Länderna söker alltså inte plats i säkerhetsrådet för att bidraga till något gemensamt bästa utan för att berika sig själva.”

2. Generalförsamlingen.
Där finns alla de  192 medlemsländerna representerade.

3. Sekretariatet.
”FN är dyrt och finansieringen komplicerad. …merparten av systmetes totala utgifter på uppskattade 20 miljarder dollar kommer från frivilliga bidrag, främst från medlemsländerna.

Det är inte bara utgifterna som har rusat iväg.  Antalet anställda har också rusat i höjden. År 1945 jobbade 1.500 personer på FN. Numera sysselsätter systemet 61.000 man. ”

Det är lukrativt att arbeta på FN. En lägre tjänsteman tjänar 6.000 dollar (42.000 kr) i månaden, skattefritt. Till detta kommer diverse anställningsförmåner.

FN tillämpar den så kallade Nobelmaireprincipen, dvs en tjänsteman på FN tjänar lika mycket som den högst betalde tjänstemannen på motsvarande position i medlemslandet.

”…motståndet mot öppenhet och ansvarsutkrävande är stort. FN:s utvecklingsprogram (UNDP) har exempelvis vägrat införa skydd för så kallade whistleblowers och den insatsstyrka (task force) mot korruption som upptäckte upphandlingsskandalen har lagts ned.”

En byråkrati som en gång tillkommit, kan sedan bli svår eller omöjlig att avveckla. Med övertydlighet visas detta av exemplet ”Förvaltarskapsrådet”, ärvt från Nationernas Förbunds tid:

”Vid FN:s grundande var 11 territorier under rådets förvaltning. De flesta av dessa vann dock snart sin självständighet, och gjorde rådet och dess arbete obsolet. Redan år 1975 fanns det vara fyra små ö-territorier i Stilla Havet kvar. Den sista, Palau, fick sin självständighet år 1994.

Ändå lever rådet kvar. Dess aktiviteter med dagordningar, möten och protokoll fortsatte, år efter år… År 2004 beslutade man dock att upphöra med mötena, och endast träffas vid behov…”

För Mellanöstern finns en uppsjö av FN-organ,  Segerfeldt räknar upp inte mindre än 11!

Därutöver finns  ECOSOC  (Ekonomiska och Sociala Rådet) och Den internationella domstolen.

I ”FN-familjen” ingår även

UNDP (United Nations Development Program),

WFP (World Food Program),

UNICEF (United Nations Children Fund) och

UNHCR (United Nations High Commissioner for Refugees).

Samt fackorgan som ILO, WTO och WHO. 

Dit hör även IMF  (Valutafonden) och Världsbanken.

”Rädda kommande släktled undan krigets gissel”.

Så skrev man in i FN-stadgan. Detta har uppenbarligen inte lyckats något vidare. Sedan FN:s grundande år 1945 har 300 krig ägt rum, med sammanlagt 22 miljoner dödsoffer. Inte ens där FN-trupper funnits stationerade – som i Rwanda och Srebrenica – har massmord kunnat undvikas.

Medlemsstrukturen kan få märkliga konsekvenser för FN:s arbete, som när Saudiarabien valdes in i det nya organet UN Woman, att främja kvinnors rättigheter:

”Ett antal rättsfall har på senare tid visat vilken ställning kvinnan har i det saudiska samhället. Som ett exempel kan nämnas den nittonåriga kvinna som dömdes till tvåhundra piskrapp efter att ha blivit gängvåldtagen av sju män.”

En ”historia för sig” är ”deklarationssjukan” och ”mänskliga rättigheter”.

Det tar jag i morgon.

Ahlenius om FN


Inga-Britt Ahlenius och Niklas Ekdal har skrivit en bok om FN och dess generalsekreterare, Ban Ki-moon. 48 kr på Bokus.

Bakgrunden är de erfarenheter som Inga-Britt Ahlenius har gjort som revisor inom organisationen. Som chef för interngranskningen, OIOS, var hon nr 3 i rang inom organisationen.

För mig, som för de flesta svenskar, är Inga-Britt Ahlenius ett namn med tyngd. Det var därför med stort intresse  jag läste hennes bok. Kritiken där mot FN:s nuvarande generalsekreterare, sydkoreanen Ban-Ki-moon, är vass! För att inte säga obarmhärtig.

”Generalsekreteraren reser ständigt runt världen för att kassera in hedersbetygelser och doktorshattar. Han dyker upp där världens massmedier riktar sökarljuset, men förmår varken att utföra sin huvuduppgift – att leda sekretariatet i New York – eller att utnyttja den unika plattformen för att få moraliskt och politiskt genomslag.”

Om Ban Ki-moon företrädare på posten som FN:s generalsekreterare kan läsas här.

Sin blomstrande retorik (eller snarare sin talskrivares dito) gav Ban Ki-moon prov under en resa i Centralasien 2010, med syfte att verka för demokrati. Bara ett smakprov:

”Trots de utmanande omständigheterna under er första tid i frihet, satte ni genast ambitiösa mål värdiga er stolta historia och den självständiga andan i Kirgizistan. Jag kan inte uttrycka det bättre än ni gör i er författning: ‘styrda av förfädernas strävan att leva i enighet och fred… att bekräfta vår trohet till mänskliga rättigheter…’..”

”Detta sagt i ett dysfunktionellt land på gränsen till inbördeskrig, som de facto exploderade några veckor senare.”

När en FN-medarbetare reagerade mot valfusk i Afghanistan blev han avskedad:

”År 2009 utsågs Galbraith till FN:s biträdande sändebud i Afghanistan, där han påtalade det massiva fusket i presidentvalet. Han var en klassisk whistle-blower, men istället för att berömma honom för detta mod gav Ban Ki-moon honom sparken.”

Titeln på boken är ”MR CHANCE – FN:s förfall under Ban Ki-moon”, anspelar på Peter Sellers rollfigur i filmen med samma namn. En sävlig trädgårdsmästare som genom alldagliga uttalanden kring trädgårdsarbete uppfattas som djupsinnig och klok.


Därmed inte sagt att någon kan uppfatta Ban Ki-moon som djupsinnig eller klok. Inte heller är han särskilt sävlig – inte i slutna rum. Där kan vredesutbrotten och avhyvlingen av medarbetare dugga tätt.

De krav han ställer på sina medarbetare är framförallt att de ska vara lojala med honom. Deras förordnanden löper därför på korta perioder.

Hans första åtgärd som nytillträdd generalsekreterare var att avskeda i stort sett all personal på högre nivå med erfarenheter av FN-arbetet.

Boken citerar en veteran inom FN-sekretariatet:

Han talar ständigt om prioriteringar, som hela tiden blir fler, men den verkliga prioriteringen är tillsättningen av chefer inom organisationen. Här är Ban Ki-moon besatt av att hitta personer som är politiskt lämpliga och lojala. Detta är hans egentliga fokus, plus resor och fototillfällen.”

Ban Ki-moon (jfr Cecilia Malmström!) är personen som vet att ansluta sig till till alla de fina och positiva signalord som finns: ”öppenhet”, ”ansvarsutkrävande” och ”granskning”.

I verkligheten var dock inget bevänt med detta, vilket Inga-Britt Ahlenius tvingades erfara. Hon lyckades inte få FN-chefens godkännande av en person som hon ville ha till nära medarbetare på OIOS, trots bästa meriter:

Efter tre år är den viktiga posten som chef för Investigations fortfarande otillsatt.

Inga-Britt Ahlenius uppfattar generalsekreterarens synpunkt på kön som otillbörligt intrång på OIOS stadgade oberoende. När hon söker kontakt med honom för att diskutera ärendet gör han sig otillgänglig. I varje fall gör grindvakten Kim honom otillgänglig….

Generalsekreterarens strategi är helt enkelt att inte göra någonting, inte svara på brev, inte fatta något beslut. Genom absolut passivitet undgår han ansvaret. Officiellt har han ett politiskt korrekt argument – jämställdhet – men i verkligheten handlar det om makten över FN:s undersökningsfunktion.”

Om Ban Ki-moon alltså kan sparka nedåt så är han själv foglig gentemot USA. Det var just därför han valdes ut till denna position.

Ahlenius: ”Kriterierna i rekryteringsprocessen var varken utstrålning, visioner eller kompetens, utan beställsamhet.”

Det hade handlat om att finna en minsta gemensamma nämnare. De dominerande medlemsländerna önskade ingen stark och självständig FN-ledning.

Boken konstaterar: ”Man kan jämföra med EU, där sökandet efter en permanent ordförande till Europeiska rådet och en hög representant för utrikespolitiken 2009 landade på de anonyma namnen Herman Van Rompuy och Catherine Ashton från Belgien respektive Storbritannien.”

Sin lojalitet med de styrande i USA hade Ban Ki-moon manifesterat redan 2001:

”Efter terrorattackerna i USA den 11 september 2001 sägs Ban ha bidragit till den första FN-resolutionen som fördömde dåden. Detta rykte banade väg för utnämningen till utrikesminister i hemlandet tre år senare.”

”Washingtons man” var han också beträffande det påföljande Irakkriget:

”…blev han desto mer följsam … om krig i Irak 2003. Där var Ban Ki-moon så angelägen om att gå Bushadministrationen till mötes att han sånär hade spelat bort sin utrikesministerpost…”

”Bans stöd till den amerikanska ockupationen av Irak fortsatte efter att han blivit utnämnd till generalsekreterare… När journalisterna frågade om generalsekreterarens syn på frågan om ett amerikanskt tillbakadragande från Irak, svarade han:
‘Det ankommer inte på mig att lägga mig i en diskussion som pågår mellan det amerikanska folket, administrationen och kongressen’.

Ockupationen av Irak beskriven som en inrikespolitisk amerikansk fråga. Talesmän för Bushadministrationen hade inte kunnat uttrycka saken bättre. Men borde inte FN:s generalsekreterare ha mod och mandat att anlägga ett bredare perspektiv?”


Efter att denna bok gått i tryck medverkade Ban Ki-moon även till FN-beslutet om ”flygförbudszon” över Libyen, som resulterade i ett halvt års NATO-bombande som smulade sönder landets infrastruktur och resulterade i ett utdraget krig, med 1.000-tals dödsoffer.

Förenta Nationerna har som mål att verka för fred, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Med denne figur i ledningen sker snarare motsatsen.

”I den bästa av världar är FN den globala exponenten för demokrati. humanism och en internationell rättsordning. I den sämsta av världar kombinerar FN byråkratisk förlamning, cynisk stormaktspolitik och det gangstersyre om tyvärr präglar många av medlemsländerna.”


I denna gangsterdivision spelar uppenbarligen även IAEA-chefen, japanen Yukiya Amano.

Vid kärnkraftsinspektion i Iran fick IAEA tillgång till konfidentiell information, av namn på iranska kärnkraftsfysiker. Dessa namn har nu läckts ut, och dessa personer svävar i livsfara. Redan har attentat med dödlig utgång förövats mot iranska kärnfysiker.

Den amerikanske politikern Newt Gingrich har öppet förordat sådana mord (”take them out”).

FN-trupper

En och annan nationalist har ju Karl XII och andra krigarkungar som idoler. För mig ligger det närmare tillhands att se Jonas Waern – svensk FN-officer i Kongo och på Cypern på 1960-talet – som en förebild.

Jonas Waerns bok ”CYPERN – svenskarnas inledande FN-aktion 1964” åskådliggör de uppgifter som de svenska FN-trupperna ställdes inför, och hur man löste dem.

Utan att behöva vara militärexpert är det lätt att inse vissa grundprinciper för ett fredsbevarande arbete av den typ det här handlade om. Det gällde att

•  å ena sidan att vara opartisk, vinna båda sidors förtroende och undvika allt onödigt våld

•  å andra sidan besitta militära resurser, kunnande och beredskap att tveklöst använda dessa i skarpt läge.

Den svenska FN-bataljonen på västra Cypern ger intryck av att ha just den grundläggande hållning och den kompetens som situationen krävde. Lågmälda och utan åthävor, men målmedvetna, modiga och effektiva. (Raka motsatsen till de teaterfigurer vi nyligen sett på TV-bilder från Libyen!)

Om jag som svensk har rätt att känna stolthet över andra svenskars prestationer, då känner jag det för dessa FN-svenskar.

Bataljonen tilldelades det allra besvärligaste området, på västra Cypern. Där var mycket bergigt, vilket gjorde det svårt att hålla isär parterna och skapa en fungerande bevakning.  Svårt att upprätthålla kommunikationen mellan de olika posteringarna.

Kusten i norr var särskilt svår – ”the dirty end of the stick”, som en engelsman uttryckte saken. Den vapensmuggling som förekom till turkcyprioterna kom den vägen, men de turkcypriotiska byarna var omgivna av grekcypriotiska.

 

Waern:

…kontakten med befolkningen i bergen blev den stora upplevelsen. Båda parters vanliga, fattiga människor och deras rädsla och genuina hjälpbehov kramade nästan hjärtat ur kroppen på mig. .. De rörde sig som grå skuggvarelser i sina byar, och de såg FN-baskern på mitt huvud som ett hopp om hjälp. De drog mig i uniformen till de platser där de om nätterna låg i grunda gropar utanför sina hus, därför att ‘de andra’ brukade skjuta mot husen uppifrån bergen…..

De berättade också hur de förr kunde sitta och dricka kaffe utanför bykaféet på kvällarna och skratta och sjunga. Nu rörde de sig rädda intill husväggarna utan att ens våga prata.”

Utmaningarna för FN-svenskarna bestod inte bara i faror och svårigheter på fältet, utan också i bristande ledning, stöd och uppbackning från högre instanser inom FN.

En ”strid” tvingades man ta redan före ankomsten till Cypern, om att bli utrustade med samma typ av KP-bilar (KP = Karosseri-Pansar), som man tidigare använt i Kongo, med framgång.

När den indiske FN-generalen Guyani  fällde uttalanden om att FN-trupperna ”hatar att skjuta”  var det att underminera deras ställning. Just för att undgå att bli beskjutna och behöva skjuta tillbaka var det viktigt att alla sidor tilltrodde FN-soldaterna både förmåga och vilja att försvara sig med kraft om de blev angripna.

 

Waern:

”…den milt vänlige FN-idealisten Guyani…nämnde att han ‘hates shooting’. Alla hatade vi ju skjutning i FN-sammanhang. Men eftersom han inte underströk att vi skulle försvara oss kraftfullt om vi besköts eller om vi eller de som sökt vårt beskydd anfölls, föreföll det av hans yttrande som om vi alltid skulle vara passiva. Detta skapade missförstånd och brist på respekt för FN-förbandens befogenheter, vilket visade sig när FN-britterna tillfångatogs i Kato Pyrkos.”

Efter att aktionen kommit igång och den svenska FN-bataljonen ville få mer klarhet om sina befogenheter gav denne Guyani till sist klartecken för de förslag som Waern presenterat, men detta avsåg då bara de svenska FN-trupperna. Det var inte fråga om att FN-trupper på olika delar Cypern skulle ha ett samordnat agerande.

Waern:

”Detta innebar att de olika nationskontingenterna kunde ha olika riktlinjer och moral, så att insatserna kunde skeva dememellan. Därav kunde följa osäkerhet i agerandet,..”

En genomgående utmaning var att hålla vägarna öppna, så att trupperna hade rörelsefrihet. KP-bilarna kom väl till pass de gånger det var nödvändigt att sätta hårt mot hårt och forcera vägspärrar.

 Gång på gång träffades lokala överenskommelser med båda parter, som uppriktigt verkade önska hålla fast vid dessa. Men som sedan fick ”bakläxa” från ”högre ort”.

Waern:

”Jag hade en känsla av att 99 förhandlingar av 100 gick i stöpet. Detta berodde främst på den hårda politiska dirigering som skedde från Nicosia till de båda parternas städer och byar ute på fältet.”

Andra gånger var utmaningen mer av mental karaktär. Jonas Waern om ett möte i en grekisk FN-förenings regi:

”I mitt tal tackade jag naturligtvis föreningen för deras vänlighet att bjuda in oss på ett så angenämt kalas.  Vi på vår sida skulle göra allt för att försöka bidra till fred på Cypern mellan de två så olyckligt stridande parterna.  Vi i FN måste beakta båda sidors säkerhet och skydd, och den bästa hjälp vi kunde få vore om FN-föreningen här ville hjälpa oss med detta. Bäst vore om vi kunde försöka glömma gamla oförrätter och sträcka ut handen till motparten. En isande tystnad blev följden. Jag kände hur blomsterkransen vissnade runt min hals.”

Till den verklighet som FN-trupperna verkade i hörde också mycket av lögner och falskhet.  Vid ett tillfälle hade man gripit en grekcypriot som skjutit några äldre turkcyprioter arbetande på sin åker.  Waern hade en träff med Makarios och visade honom en bild på de gripne, men denne förnekade att han kände mannen.  Vid ett senare tillfälle fanns både denne mördare och Makarios närvarande, och det framgick att de var väl bekanta med varandra.

En ”historia för sig” var ankomsten av svenska civilpoliser till Cypern.  Waern är inte nådig i sin beskrivning.  Genomgående uppträdde de som bortskämda tonåringar, eller turister.  Vid ankomsten klängde de runt Makarios för att på nära håll kunna fotografera honom och hamna på samma bild. De skulle absolut bo på hotell, inte i tält (vilket Waern och hans soldater gjorde). Efter klockan 17.00 varje dag var deras arbetstid slut, oavsett hur det såg ut på fältet.

Dessa svenskar väckte närmast förundran och löje, omtalades som ”hotellpoliser”.

Det kan mao vara skillnad på svenskar och svenskar.

x

Den svenska FN-insatsen på Cypern höll uppenbarligen en hög klass, något som på intet sätt varit någon självklarhet beträffande senare FN-insatser. I vare sig Srebrenica eller Rwanda utgjorde ju FN-närvaron något hinder för massmorden där.

Svenska soldater i Afghanistan idag gör förmodligen goda insatser som soldater – men vad har Sverige överhuvudtaget där att göra? I praktiken deltar vi  i vad som i grunden är ett angreppskrig från USA:s sida.

PS

Sång av Anita Lindblom om de blå baskrarna, ett tidsdokument:

Summering om Cypern

För att avsluta rapporterandet och kommenterandet utifrån Cypernresan. I fokus för mitt intresse har alltså stått:

 • jämförelser med Sverige, utifrån att TRNC är muslimskt

• konflikten mellan turkcyprioter och grekcyprioter, dess orsaker och konsekvenser

• den turkiska invasionen 1974 och dess konsekvenser, skillnaden mellan turkar och turkcyprioter.

• effektiviteten i brottsbekämpningen.

Min bild har jag fått genom vad jag kunnat:

– konstatera vid besöket

– höra Lena Holfve berätta

– läsa i Jonas Waerns bok

– senare ta del av på internet.

Man ska ju akta sig för att generalisera, så det är med tvekan jag berättar om denna enskilda händelse. Den ligger dock så väl i linje med vad jag i övrigt tagit del av, att jag tror den kan säga något ganska allmängiltigt av betydelse för förståelse av konflikten.

Per och jag hade parkerat oss vid vad han och Lena kallade ”gubbdagis” – en enkel uteservering i Girne. Snart kom en turkcypriot som Per kände sedan tidigare och satte sig vid vårt bord. Låt mig här kalla honom Kemal.

Kemal gav ett lågmält och vänligt intryck. Först verkade han litet avvaktande beträffande mig – även då jag ställt frågor var det Per han tittade på, när han svarade. Efterhand hand tinade han dock upp, när han märkte att mitt intresse för öns historia var äkta. Han bjöd mig snart på en turkisk öl (som smakade mycket bra).

Kemal berättade hur vänner och anhöriga till honom bara försvunnit. Man hade gått ut för att kanske hämta vatten, men kom aldrig tillbaka. Bittra minnen som han och många andra hade att förlika sig med.

Plötsligt dök det upp ett sällskap på två damer och två herrar, och vårt samtal avbröts. Direkt fick jag klart för mig att de var grekcyprioter, eftersom Kemal började tala med dem – på grekiska. De kom från öns södra del och var som jag uppfattade saken på besök över helgen, de hade kanske ett fritidshus i området.

Det första intressanta momentet var Kemals vänlighet mot dem, en påminnelse om hur han måste övervinna en bitterhet som han rimligen kunnat känna.

Det andra momentet var det intryck som framförallt männen i det nyanlända sällskapet förmedlade, genom klädsel, röstvolym och kroppsspråk. Flott uppklädda, en av dem med en tjock cigarr i handen. Skrikande och tjoande, forcerat. De lämnade ingen i tvivelsmål om att de s.a.s. kände sig ”äga” platsen.

Min reflexion efter detta möte, om dessa personer var representativa för grekcyprioter, blir ju: hur ska dessa så olika folkslag kunna leva tillsammans?

Är inte den geografiska uppdelning som genomdrivits genom invasionen 1974 något att slå vakt om, för att undgå förnyande konflikter?

Parallellen till Palestinakonflikten är tydlig: samma herrefolksmentalitet och försök till fördrivning har gått igen i båda fallen. Ibland stödjande sig på en situation som ligger hundratals eller tusentals år tillbaka i tiden.

Turkiet räddade turkcyprioterna ur en mycket svår belägenhet 1974 och jag föreställer mig att tacksamheten mot den turkiska armén fortfarande är stor.

Däremot vill nog de flesta turkcyprioter att en hel del av de många turkar som invandrat till norra Cypern efter invasionen åker tillbaka. De har ju fört med sig en brottslighet som man utan dessa turkar skulle varit förskonade från.

Att vara muslim kan alltså betyda mycket olika saker. TRNC har inte de problem med konstiga muslimer som vi har i Sverige.

Hur kommer det sig? Jag tror mig där veta svaret: de har inte svenska batikhäxor och pk-myndigheter vid rodret.

En sammanhållen och mer komplett redogörelse kring Cypern och resan dit finns på min hemsida:


Muslimskt land?

TRNC är visserligen muslimskt, men sekulariserat. Precis som Turkiet, efter Kemal Ataturks insatser. På norra Cypern finns ingen religiös fundamentalism.

 

Jag skrev tidigare om den där tältdamen i Sverige, Alia Khalifa, som vägrade visa sitt ansikte och därigenom hamnade i mediafokus.

(Senaste nytt på tältfronten: det kan bli så att burka inte räcker, om kvinnans ögon är alltför sexiga)

Andra exempel är muslimer som vägrat hälsa på normalt sätt. Alen Malik Crnalic vägrade år 2006 skaka hand med en kvinnlig VD och blev därfigenom utan en praktikplats. Han DO-anmälde detta och DO Katri Linna gav honom rätt.  Varpå följde en inkomst på 60.000 kronor i form av skadestånd.

Ytterligare ett exempel är SVT:s ”Halal-TV” från 2008, med tre unga sköjdamer. När de skulle intervjua författaren Carl Hamilton vägrade de att ta honom i hand, vilket gjorde honom förnärmad.

Vilket resulterade i en grov kölhalning av Hamilton i SVT:s ”Debatt”:

Som framgår är ljudet från programmet ersatt med text. Detta framtvingades efter att SVT ingrep och förmådde Youtube att ta bort filmerna i sin ursprungliga version – med hänvisning till ”upphovsrätt”. I svepet följde ytterligare ett 20-tal av mina SVT-granskande filmer med.

Läs mer om den saken här och här.

Nu har dock någon lagt ut filmen i sin ursprungliga version, med rösterna, på Daily Motion (där de två delarna ovan slagits samman till en):

http://www.dailymotion.com/video/xb5df0_omskolning_news

(Nog påminner detta ”Debatt”-program om hur ”Kalla Fakta” tog sig an Egon Frid!)

Inga sådana galenskaper skulle kunna förekomma på norra Cypern.

Där hälsar människor på varandra på ett normalt sätt. Män har inga problem med att ta kvinnor i hand, som bevisas av denna bild.

 Det är ägaren till restaurangen ”Silver Rocks”,  Ana Sayfa, som hälsar på Karin Svensson, aktiv i Sverigedemokraternas Orsaförening.

Frågan blir bara: kommer nu sionistiska fundamentalister inom SD att börja grymta om ”muslim-kramerska”? Ska det bli ett nytt uteslutningsärende för partistyrelsen?

Det tror jag inte, men helt säker kan man inte vara. Karin Svensson har tidigare varit ett uteslutningsärende i SD:s partistyrelse, även om hon klarade sig den gången.

Problemet då bestod i att hon köpt/läst en olämplig bok, av en olämplig författare.

Den olämplige författaren var Henrik Johansson och den olämpliga boken var ”Sista steget”. Den kan nu köpas i Sverigebutiken för bara 83 kr.

HJ har också skrivit ”Vattnet under broarna”, som kan köpas även hos AdLibris (233 kr).

Dessutom höll Henrik Johansson år 2007 ett tal, som alltjämt är värt att lyssna på:

http://www.youtube.com/watch?v=8bfElV-RCps

Åter till Cypern.

Jag vet inte hur det ser ut på södra Cypern, eftersom tiden inte medgav ett besök där. Jag skulle gärna vilja veta om där fanns några moskéer före 1963/74 och om några av dessa ännu står kvar.

Säkert är att på norra Cypern står det kristna kyrkor kvar, sida vid sida med moskéerna. Åtminstone en av dem – ute på Karpashalvön – var tillräckligt underhållen för att där skulle brinna ljus vid vårt besök.

På norra Cypern finns en sund tolerans.

Parallellt med en sund intolerans, mot brottslighet.

PK-galenskaper finns inte ens på kartan.

Se även i reserapporten på min hemsida.