• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

”Enosis” och ”taksim”

”Lasermannen” besköt 10 människor i Sverige, varav en dog och minst en fick allvarliga men för livet.

På Cypern i början av 60-talet och fram till 1974 gick det 100-tals gevärsskyttar lösa, män som försökte pricka oskyldiga människor så mycket de bara förmådde. En situation av hat mellan folkgrupper hade skapats, där det var socialt accepterat att bara panga på.

För att förstå Cyperns moderna historia är ”Enosis” ett nyckelbegrepp. Ett projekt, med innebörden att Cypern skulle förenas med Grekland.

Problemet var att på Cypern levde inte bara grekisktalande och kristna – grekcyprioter.  Där fanns en stor minoritet, på 18%, av turkisktalande och muslimer – turkcyprioter.

Enosis-projektet förutsatte att dessa skulle elimineras, på det ena eller andra sättet. Om inte direkt fysiskt genom mord och trakasserier, utsvältning och fördrivning, så i varje fall politiskt.

Detta var något som både turkcyprioterna och Turkiet hade invändningar mot.

De förespråkade istället ”taksim” – dvs en delning av Cypern, på en grekisk och en turkisk del.

Hindret för detta var att befolkningsgrupperna bodde så blandat. Både greker och turkar fanns spridda över hela Cypern.

På denna karta visar det röda turkcypriotiska byar. Detta vid en tidpunkt – 1963 – då en hel del skjutande hunnit ske och viss etnisk rensning redan påbörjats.  Turkcyprioter i de mest utsatta lägena hade flyttat in i relativ säkerhet, till större byar, etniskt homogena och delvis befästa.

Både ”enosis” och ”taksim” var praktiskt ogenomförbara:

Enosis därför att turkcyprioterna stod i vägen.

Taksim därför att det skulle ha förutsatt enorma folkomflyttningar. Även om det kunde ske fredligt skulle det betinga ett högt pris ekonomiskt och mänskligt.

Vore situationen en annan, då hade taksim kunnat fungera. Om alla turkcyprioter funnes på ena sidan om en viss gräns, medan alla grekcyprioter funnes på andra sidan om denna gräns – då skulle en uppdelning vara lätt genomförbar.

Men denna önskesituation hade man ju inte att utgå från.

Vad som uppnåddes 1960 var självständighet för Cypern i förhållande till Storbritannien – med garantier för öns turkcypriotiska minoritet i den författning som antogs. President blev den grekcypriotiske ärkebiskopen Makarios, vicepresident en turkcypriot.  Grekland, Turkiet och Storbritannien stod som garanter för säkerheten på Cypern.

Det skulle visa sig att freden inte blev långvarig. I december 1963 inträffade våldsorgier som man tidigare inte varit i närheten av beträffande omfattning och brutalitet.

Vi svenskar anser vanligen som ”det är inte ens fel att två träter”, vi ser det gärna som att alla stridande parter i varje konflikt är ”lika goda kålsupare”.

I just Cypernkonflikten kan det därutöver ligga nära tillhands att sympatisera mer med greker än med turkar, då de förra lättare associeras med Europa och kultur, de senare med Asien och barbari.

Verkligheten talar dock ett annat språk.

Mer om det i nästa Cyperntext.


4 svar

  1. Intressant. Tack. Ser fram mot nästa Cyperntext.

  2. Cypern har ett underbart klimat även på vintern
    Cypern skulle kunna ha massor med rika flyttfåglar
    Cypern skulle kunna var ett skatteparadis
    Cypern skulle kunna ha 5 gånger så många turister
    Etc etc etc …….
    Om det nu inte bara var för att turkar och greker är så förbannat dumma.

  3. Läsvärt som vanligt. Tack Jan 🙂
    http://svenssonsfunderingar.wordpress.com/

  4. […] Läs mer […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: