• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Virtuoser


Mer än en gång har jag talat med invandringskritiker i Sverige, födda i östeuropeiska länder och uppvuxna under kommunistdiktaturer. Deras omdöme blir ungefär detsamma:

• Det svenska samhället är visserligen mildare in sin hantering av opposition såtillvida att dissidenter inte kastas i fängelse.

• Inte desto mindre är förtrycket av opposition här mer raffinerat och mer effektivt.

Själv skulle jag uttrycka det som att våra makthavare är virtuoser i konsten att få ett folk att dansa efter sin pipa, mästare i att isolera en opposition och hålla den borta från politiskt inflytande.

Vad är hemligheten bakom detta, hur lyder framgångsreceptet?

Jag ser främst tre moment:

1. Folket tror sig ha både frihet och välstånd, tror sig leva i en demokrati.

2. Alla stora media, alla stora partier och organisationer, levererar samma budskap.

3. Den officiella politiken står för (som det uppfattas) en blandning av godhet och nödvändighet.

Sammantaget gör detta att många medborgare  gjorts till sina egna åsiktspoliser, med emfas förkastar alternativa fakta även då sådana görs tillgängliga. Inte därför att de inte stämmer, utan just därför att de stämmer.

Situationen rymmer förvisso paradoxer. Samtidigt som man tror sig tänka fritt och leva i en demokrati känner man nämligen rädsla – alltså finns ändå en föreställning om risker med att tycka något ”olämpligt”, något som makthavarna kan ogilla.

Ett moment i härskandet är en avsiktligt skapad osäkerhet om var gränserna för det tillåtliga går. Begrepp som ”rasism”, ”näthat” mm kan just genom sin luddighet framtvinga säkerhetsmarginaler för den som vill undgå risker.

Det handlar primärt inte om risker för juridiska sanktioner utan mer om stigmatisering och socialt ogillande. Den allmänna medvetenheten om hur allvarligt det är att vara ”rasist” kan på så vis avstyra att även vardagliga samtal människor emellan går utanför önskade ramar.

I likhet med många andra har jag funderat mycket över förklaringen till Sveriges absurda invandringspolitik. För varje tänkande människa bör det rimligen vara uppenbart att den inte har någon av de positiva funktioner som uppges. Den hjälper inte skyddsbehövande och den gör inte Sverige till ett bättre land. Som möjliga förklaringar har angivits att invandringen ger vänsterpartier röstboskap och företag billig arbetskraft. Jag kan inte se detta som tillräckliga förklaringar.

Men nu har jag kommit på vad jag tror är invandringens primära funktion: den skapar politiskt handlingsutrymme för att på olika områden genomdriva grundläggande systemförändringar i Sverige.

• Även invandringskritiker förutan skulle invandringen upptaga en stor andel av mediautrymmet:
– gråtreportage om avvisningshotade
– brott, med invandrare som offer eller förövare
– diverse diskriminerings- och integrationsproblem.

•  Ett stor antal medborgare hålls sysselsatta, antingen som invandringskritiker eller ”antirasister”. Människor som är ovanligt engagerade, och i annat fall ofta skulle varit politiskt aktiva kring andra frågor.

• Genom rasiststämpeln kan många självständigt tänkande medborgare skandaliseras på ett sätt som gör det svårt för dem att verka även kring andra politiska frågor än invandringen, i princip på livstid.

• De båda sidorna ger samtidigt ytterligare bränsle för media – för att etablera bilden av kritiker som dåliga människor eller rapportera om ”antirasisternas” verksamhet.

Summan blir alltså att uppmärksamhet avleds från väsentligheter. I skydd av det bete och stickspår som invandringsfrågan utgör kan man genomföra vad som annars kanske inte hade varit möjligt:
– slopande av den allmänna värnplikten
– Novemberrevolutionen
– nedrustningen av infrastruktur (bostäder, sjukvård, el-marknad, SJ, post, apotek)
– pensionsmedel ut på börsen
– minerallagen
– EU-anslutningen
– grundlagsändringar
– svensk anslutning till NATO
– svenskt deltagandet i angreppskrig.

Med detta inte sagt annat än att en ändring av den förda invandringspolitiken är nödvändig, men för min del gör jag en omprioritering – nu när makthavarna i Israel/USA tagit ut kompassriktningen mot ett nytt världskrig. Till det ska jag snart återkomma.


Vad våra virtuoser i praktiken bjuder upp till är en dödsdans.

Erkänn Palestina!

Norge har ju spelat en central roll i förhandlingarna för fred i Mellanöstern, vilket ledde till Osloavtalet.

Även Sverige har tidigare varit aktivt i denna fråga. Inte minst var Sten Andersson (s) pådrivande för att PLO skulle

a) erkänna staten Israel

b) avsvära sig våld som politiskt medel.

Han lyckades med detta.

Hur gick det till?

Jo, Andersson ställde i utsikt att i utbyte skulle en palestinsk stat upprättas, erkänd av omvärlden – inklusive Israel.

Så har det som bekant inte blivit.  Varför?

Jo, det beror på israeliskt – och därmed även amerikanskt – motstånd.

Nu driver palestinierna frågan i FN, om erkännande av en palestinsk stat. Israel och USA fortsätter sig att motsätta sig detta.

I Sverige är Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och för ett erkännande, medan Folkpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna motsätter sig ett erkännande.

Dvs formellt motsätter sig de tre senare partierna inte ett erkännande – de vill bara först ha ett israeliskt godkännande av detta. I praktiken betyder ju detta ett nej, för överskådlig framtid.

Den israeliska viljeinriktningen återspeglas tydligt, tycker jag, av dessa kartor.

Kartorna visar:

1. Fördelningen av judar och palestinier i området före staten Israels bildande.

2. Gränserna för Israel enligt den delningsplan som FN beslutade om 1947.

3. Gränserna som de blev efter kriget 1948 och fram till 1967.

4. Situationen efter sexdagarskriget 1967.

Palestinierna har trängts ihop i Gazaremsan och i några enklaver på  Västbanken – krympande sådana, i takt med nya israeliska bosättningar.

Den hållning som representeras av den israeliska regeringen och det extrema Likudpartiet är helt oförsonlig. Som Israels premiärminister Benjamin Netanyahu nyligen deklarerade inför USA-kongressen är Västbanken – Judéen och Samarien – israeliskt kärnland. Lika litet som Jerusalem vill man dela detta område med palestinier.

Grundsynen hos fanatiska israelvänner har tidigare exponerats genom kommentarer här på min blogg: det finns inga palestinier, bara arabar.

Som sådana kan de lika gärna bo bortom de områden som israeliska judar gör anspråk på. Det faktum att dessa araber är uppfödda i området, har levt där sedan många generationer och har sin hus, odlingar och olivträd där ses som helt ovidkommande!

VÄNNER HAR länge varnat mig för att ta upp denna fråga, då den är så infekterad. Jag kan inte längre se detta som möjligt.

Inte bara har vi här ett för hela världen (o)säkerhetspolitiskt nav, det handlar också om grundläggande moral.

Vad vi kan bevittna är ju ett övergrepp av episka dimensioner, av orättvisor bortom all sans.

Först fördriver man palestinierna från deras land, tar ifrån dem både deras utkomst, säkerhet och värdighet.

Sedan – när palestinier gör motstånd – bemöts detta med massivt övervåld: hussprängningar,  fängslanden och tortyr. På varje dödad jude har det gått 100 dödade palestinier, konsekvent i denna konflikt. Stenar har mötts med gevärskulor, raketer med flygangrepp och fosforbomber.

Därtill denna enorma propaganda, denna falskhet. Där israelerna framställs som offer och palestinierna som bödlar.

Visst – palestinska våldsdåd har dödat judar och det är illa. Men varför mäta så med så olika mått?

Hur kan det var mer acceptabelt att döda från luften och med modern teknisk utrustning än genom bombbälte och offrande av sitt eget liv?

Hur skulle vi själva agera om ett annat folk ockuperade Sverige och fördrev oss svenskar till Danmark och Norge, hävdande att vi alla är skandinaver?


Om vi underkänner palestiniernas rätt till väpnat motstånd, vilken alternativ väg för dem vill vi peka på?

Kanske politiskt arbete och fredliga förhandlingar?  Talar inte det i så fall för ett erkännande av staten Palestina?

Det finns två parter i Mellanösterkonflikten:


• Staten Israel är redan erkänd.

• Det är nu hög tid – mycket hög tid – för en ömsesidighet. Erkänn även staten Palestina!

Nu!

Film: KD-tal

Kristdemokraterna – Sveriges jämte Centerpartiet, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Folkpartiet,   Moderaterna och Socialdemokraterna – mest onödiga parti.

Göran Hägglund – jämte Maud Olofsson, Annie Lööf, Fredrik Reinfeldt och Lars Ohly – sämst av alla (o)möjliga partiledare.

Här mitt tal inför partiets riksting:

Åsiktsrätt


Julia Caesar skriver denna söndag om svenska journalister. Hon kommenterar uttalandet från Aftonbladets kulturredaktör om att dissidenter i Sverige bör byta åsikter, inordna sig i ledet av politiskt korrekta:

”Den som själv aldrig tar några risker genom att avvika från mainstreamparadigmet har givetvis inga problem med att exponera sig under eget namn. I Karin Magnussons värld verkar åsikter vara ett slags chica accessoarer som man byter lika geschwint som man byter handväska – inte något som växer fram ur en långvarig process av tankar och erfarenheter.

De som blankt avfärdar behovet av och rätten att uttrycka sig anonymt demonstrerar en aningslöshet på gränsen till medvetslöshet. Möjligheten att skriva anonymt kan faktiskt innebära skillnaden mellan att dö eller att få fortsätta leva. Har de upprepade dödshoten mot Kurt Westergaard, Lars Vilks, Salman Rushdie och alla dödsoffer för den iranska fatwan mot hans bok ‘Satansverserna’ redan fallit i glömska?

 Statsministern sanktionerar våld mot oliktänkande

Sverige är redan ett samhälle där mycket otäcka saker händer människor som inte bekänner sig till de ‘rätta’ åsikterna: misshandel, hot, att få fönstren krossade och väggen nedklottrad i sin bostad eller bli utsatt för försök till mordbrand, att bli motarbetad i eller få sparken från jobbet, få yrkesförbud, bli utesluten ur facket, bli utfrusen ur sitt sociala nätverk eller att ens barn blir utsatta för hot eller annan skada. Landet leds som bekant av en statsminister som offentligt sanktionerar våld och trakasserier mot oliktänkande.”

Mina egna reflexioner kring ”näthatet”.

Julia Caesar fortsätter:

”När innehållet i en kastrull kokar för fullt vet varenda husmor vad som händer. Om man lägger på locket kokar det över. Om man svetsar fast locket har man en explosion att se fram emot. Ett samhälle där kanaler för åsiktsyttringar och diskussioner täpps till och tystnaden breder ut sig är det farligaste av alla.

Signaturen Markus skriver i en kommentar i Svenska Dagbladet:

‘Är det inte alltför uppenbart att de som i “toleransens” namn vill tysta det legitima, civiliserade meningsutbytet som skett här saknar tilltro till demokratin som system? Om de betraktar engagerade medborgare som diskuterar och kritiserar samhällsutvecklingen som ett hot, vad säger det om dem? Deras eget språkbruk visar att de själva inte är alltför oroade av tonen i det offentliga samtalet. ‘

Se även:

https://janmilld.wordpress.com/2011/05/24/oster-om-ost

https://janmilld.wordpress.com/2011/02/19/obesvarad-oppenhet

https://janmilld.wordpress.com/2011/01/10/nya-extremisterna

Lokalproblem…

…eller också ett intelligensproblem?

Den frågan dyker ofrånkomligen upp i mitt huvud efter att ha sett senaste ”Debatt” i SVT.

Det som skulle följa upp Uppdrag Gransknings program om situationen i Backa, Göteborg (se här och här).

Jag satte ihop denna filmsnutt, ”Lokalproblem”:

I SVT-programmet framträder integrationsminister Erik Ullenhag. Han driver tesen att situationen i Backa inte utgör något exempel på ”integrationsproblem”, och då är han väl på den säkra sidan: det har inte med invandring att göra, och utgör inte något argument för att ändra invandringspolitiken.

Men om inte Backa visar på ett integrationsproblem – finns det överhuvudtaget något integrationsproblem, någonstans, i dagens Sverige?

Och om så inte är fallet, varför har vi en särskild ”integrationsminister”?

x

Mer om yrkesdebattören America Vera-Zavala kan ses här:

Och här och här.