Virtuoser

Mer än en gång har jag talat med invandringskritiker i Sverige, födda i östeuropeiska länder och uppvuxna under kommunistdiktaturer. Deras omdöme blir ungefär detsamma:

• Det svenska samhället är visserligen mildare in sin hantering av opposition såtillvida att dissidenter inte kastas i fängelse.

• Inte desto mindre är förtrycket av opposition här mer raffinerat och mer effektivt.

Själv skulle jag uttrycka det som att våra makthavare är virtuoser i konsten att få ett folk att dansa efter sin pipa, mästare i att isolera en opposition och hålla den borta från politiskt inflytande.

Vad är hemligheten bakom detta, hur lyder framgångsreceptet?

Jag ser främst tre moment:

1. Folket tror sig ha både frihet och välstånd, tror sig leva i en demokrati.

2. Alla stora media, alla stora partier och organisationer, levererar samma budskap.

3. Den officiella politiken står för (som det uppfattas) en blandning av godhet och nödvändighet.

Sammantaget gör detta att många medborgare  gjorts till sina egna åsiktspoliser, med emfas förkastar alternativa fakta även då sådana görs tillgängliga. Inte därför att de inte stämmer, utan just därför att de stämmer.

Situationen rymmer förvisso paradoxer. Samtidigt som man tror sig tänka fritt och leva i en demokrati känner man nämligen rädsla – alltså finns ändå en föreställning om risker med att tycka något ”olämpligt”, något som makthavarna kan ogilla.

Ett moment i härskandet är en avsiktligt skapad osäkerhet om var gränserna för det tillåtliga går. Begrepp som ”rasism”, ”näthat” mm kan just genom sin luddighet framtvinga säkerhetsmarginaler för den som vill undgå risker.

Det handlar primärt inte om risker för juridiska sanktioner utan mer om stigmatisering och socialt ogillande. Den allmänna medvetenheten om hur allvarligt det är att vara ”rasist” kan på så vis avstyra att även vardagliga samtal människor emellan går utanför önskade ramar.

I likhet med många andra har jag funderat mycket över förklaringen till Sveriges absurda invandringspolitik. För varje tänkande människa bör det rimligen vara uppenbart att den inte har någon av de positiva funktioner som uppges. Den hjälper inte skyddsbehövande och den gör inte Sverige till ett bättre land. Som möjliga förklaringar har angivits att invandringen ger vänsterpartier röstboskap och företag billig arbetskraft. Jag kan inte se detta som tillräckliga förklaringar.

Men nu har jag kommit på vad jag tror är invandringens primära funktion: den skapar politiskt handlingsutrymme för att på olika områden genomdriva grundläggande systemförändringar i Sverige.

• Även invandringskritiker förutan skulle invandringen upptaga en stor andel av mediautrymmet:
– gråtreportage om avvisningshotade
– brott, med invandrare som offer eller förövare
– diverse diskriminerings- och integrationsproblem.

•  Ett stor antal medborgare hålls sysselsatta, antingen som invandringskritiker eller ”antirasister”. Människor som är ovanligt engagerade, och i annat fall ofta skulle varit politiskt aktiva kring andra frågor.

• Genom rasiststämpeln kan många självständigt tänkande medborgare skandaliseras på ett sätt som gör det svårt för dem att verka även kring andra politiska frågor än invandringen, i princip på livstid.

• De båda sidorna ger samtidigt ytterligare bränsle för media – för att etablera bilden av kritiker som dåliga människor eller rapportera om ”antirasisternas” verksamhet.

Summan blir alltså att uppmärksamhet avleds från väsentligheter. I skydd av det bete och stickspår som invandringsfrågan utgör kan man genomföra vad som annars kanske inte hade varit möjligt:
– slopande av den allmänna värnplikten
– Novemberrevolutionen
– nedrustningen av infrastruktur (bostäder, sjukvård, el-marknad, SJ, post, apotek)
– pensionsmedel ut på börsen
– minerallagen
– EU-anslutningen
– grundlagsändringar
– svensk anslutning till NATO
– svenskt deltagandet i angreppskrig.

Med detta inte sagt annat än att en ändring av den förda invandringspolitiken är nödvändig, men för min del gör jag en omprioritering – nu när makthavarna i Israel/USA tagit ut kompassriktningen mot ett nytt världskrig. Till det ska jag snart återkomma.

Vad våra virtuoser i praktiken bjuder upp till är en dödsdans.