• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Erkänn Palestina!

Norge har ju spelat en central roll i förhandlingarna för fred i Mellanöstern, vilket ledde till Osloavtalet.

Även Sverige har tidigare varit aktivt i denna fråga. Inte minst var Sten Andersson (s) pådrivande för att PLO skulle

a) erkänna staten Israel

b) avsvära sig våld som politiskt medel.

Han lyckades med detta.

Hur gick det till?

Jo, Andersson ställde i utsikt att i utbyte skulle en palestinsk stat upprättas, erkänd av omvärlden – inklusive Israel.

Så har det som bekant inte blivit.  Varför?

Jo, det beror på israeliskt – och därmed även amerikanskt – motstånd.

Nu driver palestinierna frågan i FN, om erkännande av en palestinsk stat. Israel och USA fortsätter sig att motsätta sig detta.

I Sverige är Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och för ett erkännande, medan Folkpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna motsätter sig ett erkännande.

Dvs formellt motsätter sig de tre senare partierna inte ett erkännande – de vill bara först ha ett israeliskt godkännande av detta. I praktiken betyder ju detta ett nej, för överskådlig framtid.

Den israeliska viljeinriktningen återspeglas tydligt, tycker jag, av dessa kartor.

Kartorna visar:

1. Fördelningen av judar och palestinier i området före staten Israels bildande.

2. Gränserna för Israel enligt den delningsplan som FN beslutade om 1947.

3. Gränserna som de blev efter kriget 1948 och fram till 1967.

4. Situationen efter sexdagarskriget 1967.

Palestinierna har trängts ihop i Gazaremsan och i några enklaver på  Västbanken – krympande sådana, i takt med nya israeliska bosättningar.

Den hållning som representeras av den israeliska regeringen och det extrema Likudpartiet är helt oförsonlig. Som Israels premiärminister Benjamin Netanyahu nyligen deklarerade inför USA-kongressen är Västbanken – Judéen och Samarien – israeliskt kärnland. Lika litet som Jerusalem vill man dela detta område med palestinier.

Grundsynen hos fanatiska israelvänner har tidigare exponerats genom kommentarer här på min blogg: det finns inga palestinier, bara arabar.

Som sådana kan de lika gärna bo bortom de områden som israeliska judar gör anspråk på. Det faktum att dessa araber är uppfödda i området, har levt där sedan många generationer och har sin hus, odlingar och olivträd där ses som helt ovidkommande!

VÄNNER HAR länge varnat mig för att ta upp denna fråga, då den är så infekterad. Jag kan inte längre se detta som möjligt.

Inte bara har vi här ett för hela världen (o)säkerhetspolitiskt nav, det handlar också om grundläggande moral.

Vad vi kan bevittna är ju ett övergrepp av episka dimensioner, av orättvisor bortom all sans.

Först fördriver man palestinierna från deras land, tar ifrån dem både deras utkomst, säkerhet och värdighet.

Sedan – när palestinier gör motstånd – bemöts detta med massivt övervåld: hussprängningar,  fängslanden och tortyr. På varje dödad jude har det gått 100 dödade palestinier, konsekvent i denna konflikt. Stenar har mötts med gevärskulor, raketer med flygangrepp och fosforbomber.

Därtill denna enorma propaganda, denna falskhet. Där israelerna framställs som offer och palestinierna som bödlar.

Visst – palestinska våldsdåd har dödat judar och det är illa. Men varför mäta så med så olika mått?

Hur kan det var mer acceptabelt att döda från luften och med modern teknisk utrustning än genom bombbälte och offrande av sitt eget liv?

Hur skulle vi själva agera om ett annat folk ockuperade Sverige och fördrev oss svenskar till Danmark och Norge, hävdande att vi alla är skandinaver?


Om vi underkänner palestiniernas rätt till väpnat motstånd, vilken alternativ väg för dem vill vi peka på?

Kanske politiskt arbete och fredliga förhandlingar?  Talar inte det i så fall för ett erkännande av staten Palestina?

Det finns två parter i Mellanösterkonflikten:


• Staten Israel är redan erkänd.

• Det är nu hög tid – mycket hög tid – för en ömsesidighet. Erkänn även staten Palestina!

Nu!