• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Energidilemma

”Milld har fått Peak Oil på hjärnan”. Så tycker en kommentator här på bloggen.

I en bemärkelse kan jag inte annat än ge honom rätt. På samma sätt som jag sedan början av 90-talet fick invandringsfrågan ”på hjärnan” har jag nu fått energifrågan där.

I båda fallen därför att jag bedömer dessa frågor som viktiga för vår gemensamma framtid – i båda fallen finns viktiga svenska intressen att värna, direkta överlevnadsintressen som talar för ett engagemang.

Det rör sig inte om frågor bland andra, i stil med vem som lyckats hoppa högst i en idrottstävling, vilket parti som senast ökade i en opinionsmätning eller om vår statsminister åter sagt något dumt.

Men här finns dilemman.

Richard Heinberg i sin bok ”The End of Growth”:

”Jag kan tyckas ha gått långt i mitt sätt att fokusera obarmhärtigt på negativa utsikter, bortsett från möjligheter samtidigt som jag betonat begränsningar och gräsliga resultat.

Det har varit nödvändigt att framställa frågorna på detta sätt eftersom slutet av tillväxten är en i sig obehaglig föreställning så de flesta människor är obenägna att tänka på det, förnekar bevis för att det sker och undviker att begrunda dess konsekvenser, såvida det inte presenteras som ett vattentätt fall.”

Behovet av en omställning av vår energiförsörjning och vårt samhälle var egentligen uppenbart redan på 1970-talet, för den som ville se. USA hade då passerat sin Peak Oil och Jimmy Carter gjorde som nyvald president vällovliga ansatser i rätt riktning.

Men Carter slogs i nästa val ut av Ronald Reagan, som hade ett mer sorglöst och trevligt budskap, lättare för den amerikanska väljarkåren att tilltalas av. Sedan kom Bush & Bush. Och det som hände i USA påverkade resten av världen – ytterligare viktig tid förspilldes.


Hade den nödvändiga omställningen påbörjats för 30-40 år sedan, då vore vi idag i ett väsentlig bättre läge. Nu har vi väldigt, väldigt ont om tid! Mycket behöver ske utan ytterligare dröjsmål!

Problemet är politiker som just ingenting gör, media som inte klargör lägets allvar och oviljan hos de flesta människor att ta till sig jobbiga fakta.

När jag ändå förmedlar ett bistert budskap, då kan en reaktion bli som den från bloggkommentatorn – att jag blivit tjatig. Innan jag ens hunnit gå in i problematiken mer på djupet.

Andra kan bli nedslagna. Man ifrågasätter iofs inte riktigheten i vad jag skriver, men känner sig vanmäktiga. Vad kan man själv göra, hur hysa hopp om att katastrofen ska kunna avvärjas?

Här menar jag att det kubanska exemplet inger just detta. Hopp. Kubanerna lyckades – då kan chansen finnas också för oss att göra det, om rätt åtgärder vidtas. Där kan finnas en del att lära – inte för kubanernas skull, utan för vår egen skull.

Det finns fler intressanta exempel på länder som genomlevt svåra kriser, t ex Argentina 2001, men i fallet Kuba stod just energiförsörjningen i fokus.

Åtgärder? Jag ser i huvudsak två spår:

1. Sådana som envar kan vidtaga, i sin egen tillvaro och sitt eget närområde, här och nu.

2. Politiska krav, att rikta till våra partier och politiskt förtroendevalda.

Till det senare ska jag snart återkomma.