• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

”Näthatet” – vad göra?

Efter illdådet i Norge har svenska medias linje varit solklar:

den enda kopplingen till den destruktiva massinvandringen och dess samhällsupplösning är att det skapat oss kritiker. Vår kritik av multi-kulti-projektet kan generera illdåd av det norska slaget.

Med problemet sålunda lokaliserat och inringat blir nästa steg att utforma ett batteri av åtgärder, för att få stopp på den farliga kritiken.

• Därför har Bengt Westerberg nu engagerats av integrationsminister Erik Ullenhag – för att utreda hur ”främlingsfientlighet kan motverkas”.

• I det ullenhagska stallet finns även Birgittta Löwander, många gånger tidigare anlitad av makten. Hon som beundrar AFA-aktivister.

Än en gång har löwanderskan konstaterat att ”rasism” är ett stort problem och att det kryllar av ”rasister” i Sverige – särskilt på internet. Extra ”alarmerande” har hon funnit att de är så ”skickliga” (dvs att vi inte ger uttryck för någon rasism, att de verkliga rasisterna i själva verket återfinns bland föregivna ”antirasister”).

• Även många andra ”experter” kan här känna ansvar för att försöka dra sitt strå till stacken. Helt lysande finner jag Ann Herberlein, som öppet står för att representera godheten mot ondskan.

• Självskrivna i sammanhanget är svenska redaktörer och journalister. Således hade igår SVT-programmet ”Debatt” – där programledaren alltid avbryter en medverkande så snart han/hon börjat komma till sak – just  ”näthatet” som ett tema.

Med hänvisning till att dåliga läsarkommentarer förekommer till de tidningsartiklar som läggs ut på webben, vill man vidtaga åtgärder. Aftonbladet ska inte tillåta inlägg under signatur, alla måste stå med eget namn.

Låt mig först konstatera att detta kan vara ett verkligt problem:

1. en del kommentarer kan vara kränkande
2. detta kan skrämma bort andra från deltagande
3. utflippning underlättas av anonymitet.

Ett större problem vore dock om den fria debatten stryps, så att saklig kritik och relevanta fakta inte kan komma fram.

Här på min blogg har jag också fått en del besök från ”trollskogen” när jag kommit in på särskilt känsliga ämnen. Min linje är nu att ta bort inlägg som genom sin aggressiva och kränkande karaktär riskerar att avskräcka andra från deltagande. Den principen skulle ju också Aftonbladet kunna begränsa sig till.

I dagens läge måste man förstå – mot bakgrund av alla attentat och trakasserier mot invandringskritiker – att många faktiskt vill vara anonyma!

Iofs kan jag känna stark sympati för konceptet att skriva under eget namn, men om detta blir ett villkor för inlägg kan resultatet bli att debatten delvis stryps.

Den risken kan förvisso finnas även med min princip, när den ska tillämpas av pk-redaktörer. Dessa har ju svårt att skilja på vad som är vad i en debatt,  pk-iter kan knappt hålla isär norske Breivik från svenske Åkesson… Det är dock ett problem som vi på kort sikt inte kan komma förbi.

FRAMFÖRALLT  bör man fråga efter orsakerna till den vrede som kokar inom många svenskar, och som kan ta sig uttryck i ord av upprördhet.

Min teori är att dessa känslor sammanhänger med tre fenomen:

1. en massiv fjärrinvandring, en politik som bedrivits utan att ha tillfrågat svenska folket

2. alltmer av orättvisor, där utlänningar favoriseras framför infödda svenskar

3. kränkningar och repressalier mot svenskar som protesterar.

Vidtag åtgärder på dessa tre punkter så kanske ”näthatet” minskar.

PS

Jag tror mig ha kommit på den främsta orsaken till den vettlösa invandringspolitiken.

Den är att hålla oss sysselsatta – så att man i skydd av detta egentligen helt onödiga problem kan genomföra viktiga samhällsförändringar, vilka man annars inte skulle ha kunnat komma undan med.

Det kan samtidigt ringa in dissidenter, vilka kan stämplas ut. Så att de sedan kan förhindras att verka politiskt på något område (själv blev jag påhoppad av en ”undersökande journalist”  från SR Dalarna för att ha gjort filmer i rovdjursfrågan).

x

”Samtidigt som media med hjälp av övertäckande debatter håller oss sysselsatta med oväsentligheter pågår utan diskussion det verkliga förändringsarbetet i samhället.”