• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Gilla läget!


Egentligen finns det tre nivåer:
1. Makthavarna
2. Tjänstehjonen
3. Medborgare i allmänhet – de många duperade och fördummade, skrämda och passiviserade.

Ibland kan jag känna att vissa människor är som slavar, vilka slår vakt om sin egna mentala bojor.  Jag tänker på en del mottagare av eftervalstabloiden, som gjort sig besvär att kontakta mig – i protest. Att de i sin brevlåda fått en samhällsinformation av annat slag än vad de dagligen matats med i stora pk-media blev för mycket – de upplevde sig utsatta för ett övergrepp.

Nåja, dessa är bara ett fåtal, men det aktiva stödet har i stort sett uteblivit. Det hade ju räckt med att var hundrade mottagare, dvs 1.000 personer,  satt in en hundralapp vardera, så skulle nästa tabloid vara i hamn ekonomiskt. Eller om 200 personer satt in varsin femhundring.

Så har det inte blivit.  Vi har i dagsläget bara hälften av vad som behövs, och de flesta bidragsgivare tillhör samma krets som möjliggjort tidigare tabloider.

(Till vårtabloiden 2012 – för en sådan ska det bli! – ska jag återkomma senare)

Sedan början av 90-talet har försökt det mesta:
– bokutgivning
– tidskriften Blågula frågor
– torgmöten
– webbsidor
– filmer
– webbradio
– partiarbete
– gratistidningar (först SVIC, nu tabloiderna).

Ibland kan jag känna en besvikelse över att detta inte givit mer påtagliga resultat. Det påminner mig om att vi måste vara medvetna om våra egen drivkrafter i det politiska arbetet! I grunden måste det ändå handla om att vilja människor väl.

• Det är naturligt att känna en vrede över makthavarnas hyckleri och övergrepp, omoral och alla fula tricks.

• Lika naturligt kan vara att känna en frustration över de många människornas ointresse och tröghet.

För den skull får vi aldrig låta vare sig ett hämndbegär gentemot de politiskt ansvariga eller något allmänt folkförakt prägla vårt politiska opinionsarbete!

En sak är att vi inte är mer än människor, och ibland måste få släppa ut litet ånga medan vi laddar om, men…

…vad som från pk-håll än påstås om ”hatgrupper”, så är det främst människokärlek som måste vara vår drivkraft!

I botten måste ligga en form av kärleksbudskap – med eller utan kristna förtecken.


Därmed inte sagt annat än att vi utan skygglappar ska se verkligheten, och även reagera mot människors flykt från sitt medborgaransvar.

Många inom media och politik bär ett särskilt tungt ansvar, och någon form av ansvarsutkrävande kan i framtiden iofs  vara rimligt.  Det väsentliga är dock att vi lyckas genomdriva en politisk kursomläggning, att få  många fler människor med på tåget.

Flera av oss som nu är aktiva invandringskritiker har ju en gång själva varit ganska politiskt korrekta.  Vi får aldrig förlora hoppet om att många fler människor ska kunna vakna upp, så att en politisk vindkantring sker.

FAKTUM ÄR ATT en sådan kan stå för dörren.  Vare sig vi vill det eller inte så kommer mycket snart – förmodligen inom ett år eller två – förutsättningarna för politiskt arbete i Sverige att radikalt ha förändrats. På gott och ont.

När ytterligare ekonomisk tillväxt nu inte längre blir möjlig står vårt samhälle inför ett genomgripande paradigmskifte.  ”Problemet” blir då inte längre att Sverige är ett så ”rikt land” eller att vi svenskar har en massa att skämmas över.

Istället handlar det om att rädda vad som räddas kan, och se till vad som är ändamålsenligt för att lyckas överleva.  Vi måste bygga livbåtar. Ingen tid att förlora!


Detta är ämnet för den nya bok som jag nu påbörjat arbetet med: ”Gilla läget!”

”Elit” med tjänstehjon


Det är varken folken eller valda politiker som styr i olika västländer. Det blir alltmer uppenbart att ovanför politikerna finns en annan nivå – de verkligt styrande.

En icke offentlig och ganska informellt sammansatt grupp. En maktelit.

Huruvida man generellt kan beteckna den som en ”elit” blir mindre självklart. Jag är inte säker på att den företräder ett särskilt mått av vare sig intelligens eller kunskap.

Säkert är att den inte arbetar för folkens bästa. Den har sin egen agenda, av ständigt mer toppstyrning och centralisering, av förmögenhetsöverföringar till ett redan rikt fåtal.

Till sitt förfogande har den en kader av villiga tjänstehjon. Till dessa lydiga hör politiker, men även andra illusionister:
– journalister och redaktörer
– experter
– kulturarbetare
– organisationsföreträdare
– myndighetspersoner.

Personer som arbetar heltid på att filtrera och förvanska verkligheten, som säljer sina hjärnor och håller sig med den moral som ger bäst personlig utdelning, för stunden.

Låt mig citera Sven Delblanc i ”Morialand”:

”Då vidtog den utsugning av arbetande och skapande människor, som nu har antagit groteska proportioner, nu, då den härskande klassen som en metallisk rovstekel suger liv ur det maktlösa folket. Den tidens byråkrati och nomenklatura var ännu liten och förmodligen driven av de ädlaste motiv.

Härskarna trodde på sin godhet och välvilja. De skulle ha protesterat med vrede och sorg, om jag då hade talat om utsugning, ty sådant kunde man bara förknippa med ett övervunnet ekonomiskt system.

Denna överklass utsög folket för folkets eget bästa. Som varje ny överklass genom tiderna såg de sitt samhälle som historiens slutmål. Och som varje överklass i historien byggde de sig en vacker ideologi och hyrde professorer att försvara den och poeter att besjunga den.

Och dessa lysande diktare och tänkare bespottade ett samhälle som inte längre fanns, för att därmed känna sig tappra. Och de beskyllde det nya samhället för att alltför långsamt hasta mot ett fulländat system av förtryck, och de kände sig därmed tappra.

Och de blev rikt belönade.”

Denna ”elit” må genom sina hantlangare tala mycket om mänskliga rättigheter och tro sig själva  företräda en särskilt hög moral. I själva verket företräder den ett människoförakt, där inget våld blir för grovt om något står på spel – som bomberna över bl.a. Libyen har visat. Vanliga människors tillvaro bryr de sig inte om.

Däremot tar de hand om sina egna. Erik Åsbrink fick som bekant en guldklocka av Goldman Sachs. Maud Olofsson belönas nu med en anställning för Vita Huset i Washington.  Vad har meriterat henne för en sådan?

För människor i Sverige har hon varit en katastrof. Efter fem år med henne som näringsminister är elpriserna högre än någonsin. Med henne som ansvarig regeringsledamot har  Vattenfall satsat på kärnkraft och brunkol i Tyskland och går nu med förlust. Notan sänds till svenska konsumenter och skattebetalare.

Som John Perkins skriver om i sin bok är det i USA svängdörrar mellan politik och näringsliv. Samma sak gäller nu både i Sverige och globalt.

Som Benjamin Netanyahus tal inför USA-kongressen påminde om är USA idag ett kapat land. Politikerna är bokstavligen köpta – det är så gott som omöjligt att bli vald och återvald till kongressen utan finansiell uppbackning.

Genom sin kontroll över ekonomiska resurser kan de stora företagen i USA även styra domstolsbeslut. Det krävs mycket pengar för att kunna anlita skickliga advokater, utan vars hjälp det blir svårt att navigera i lagdjungeln.

Ett hårresande exempel är hur storföretaget Monsanto vann i en rättegång mot lantbrukaren Percy Schmeiser i Kanada.

http://www.youtube.com/watch?v=7ii9ARL4EGg

Han dömdes för att ha använt genmanipulerad säd från Monsanto, fastän han aldrig haft med Monsanto att göra, hans egen säd blev bara kontaminerad.

Logiken i den domen blir en totalt rättslöshet för lantbrukare, runtom i Nordamerika, Det räcker med att några sädeskorn blåst in på deras fält, så kan de bli betalningsskyldiga till detta jätteföretag.

Även bortsett från detta moment är många lantbrukare i USA hårt skuldtyngda, trots hårt dagligt arbete år efter år. Hur har detta blivit möjligt – om inte genom rådande penning- och räntesystem?

Guldman i badet

Vilket i andra änden gör att bankfolk kan bada i bonusar, utan något motsvarande hårt arbete.

Ur ”The End of Growth” av Richard Heinberg:

”… the Reagan administration, which reduced taxes on the wealthiest Americans. In 1970 the top CEOs earned about 45 dollars for every dollar earned by the average worker: by 2008 the ratio was over 1.000 to one.”

(Klyftan mellan toppdirektörers och arbetares löner i USA har sedan 1970 ökat från 1-45 till 1-1.000)

Skuldsystemet drabbar arbetande människor runtom i världen – i USA såväl som Ecuador, i Libyen såväl som  Argentina, i Island såväl som Sverige.  Vi har gemensamma intressen.

Och en gemensam fiende.

De vill oss inte väl

För grekerna väntar nu en jätte-rea på offentliga tillgångar. Allt ska slumpas bort till vrakpriser.

Mönstret börjar kännas bekant, med all skuldsättning, alla krislarm och alla ”bail-outs”.

Först räddas bankerna. Det kallas riskkapital, men bara när det går bra ska marknadsprinciper gäller. Då kan bankfolket kvittera ut feta bonusar, utan större arbetsinsatser.

Så fort låntagare får svårt att betala blir det olika länders skattebetalare som får gå in och rädda – bankerna – genom att pumpa in miljoner och miljarder.

Vilket inte hindrar att man ändå tar ut feta bonusar. Som t ex Goldman Sachs i USA gjorde.

Ur Tim Jacksons ”Välfärd utan tillväxt”:

”Goldman Sachs betalade ut bonusar för 2,6 miljarder dollar i slutet av 2008 trots att den amerikanska regeringen hade tvingats gå in med 6 miljarder dollar för att rädda företaget.”

Goldman Sachs fick f.ö. 85 miljoner kronor också från svenska skattebetalare i slutet av 90-talet, genom näringsminister Björn Rosengrens försorg.

När vi ändå är inne på ämnet Goldman Sachs, så läste jag nyligen att Erik Åsbrink – en annan ”socialdemokrat” – fått en guldklocka av denna amerikanska bank. Som tack för vad?

Grekland är bara ett exempel i raden av länder som hamnat i skuldfällor.  Vi har Irland och Portugal. Italien och Spanien står också på tur.  Tidigare har både Island och Argentina varit illa ute, men klarat sig undan – i Argentinas fall först efter svåra mänskliga lidanden.

Även Sverige har en stor statsskuld, på mer än 1.000 miljarder kronor.

Hur kommer det sig att land efter land råkar så illa ut?

Min slutsats är att det rör sig om ett systemfel, där privata banker kan skapa pengar ur tomma luften, pengar som de sedan lånar ut mot ränta.  Dessa funktioner borde istället ligga hos staten.

Låt mig citera ur boken ”The Post Carbon Reader”, en uppsats av Joshua Farley, ”Ecological Economics”:

”Rätten att skapa och förstöra pengar måste tas bort från den finansiella sektorn och återställas till den offentliga sektorn, som sedan ska använda den för allmänhetens bästa. Konkret skulle detta kräva 100 procent reserver för den privata finansiella sektorn, vilket inte längre att skulle kunna skapa pengar genom lån.”

”Inga lån skulle vara tillgängliga för spekulativa investeringar, … En stabil icke-tillväxt-ekonomin skulle gynna en stabil penningmängd, varvid pengar som skapats genom lån senare kan återgå i skatt i en kontracyklisk, stabiliserande system.”

Det bank- och penningsystem som dominerar i västvärlden är inget misstag. De är ”inget olycksfall i arbetet”. Det finns där därför att vissa grupper gagnas av det.

Grupper med makt. Systemet gör det möjligt för dessa att tillskansa sig än mer av makt och rikedom, medan vanliga människor runtom i världen får betala ett allt högre pris, på olika sätt.

Dessa maktgrupper kommer därför inte att medverka till den typ av ändring som Farley skriver om. Inte frivilligt.

De vill tvärtom ytterligare öka systemets utbredning. För att uppnå detta är de redo att gå mycket långt – som det halvårslånga bombandet Libyen vittnar om. Liksom den tidigare invasionen av Irak. Näst i tur står tydligen Syrien, sedan även Iran.

Världen styrs inte av krafter som vill oss väl.

Folk i alla länder behöver samla sig i ett gemensamt motstånd mot globaliseringen.

Levande Löwander

Birgitta Löwander utgör ett stycke nutidshistoria, ett vittnesmål om det moraliska och intellektuella, kulturella och politiska tillståndet i Sverige kring det aktuella sekelskiftet.

Ett exempel på en ny profession som växt fram i det politiskt korrekta skymningsland som uppstått. En kader vid sidan av journalisterna, som ska hjälpa medborgarna att ”rätt” tolka verkligheten och ”förstå” vad de ska känna, tycka och tro.

Löwander arbetar nu på myndigheten ”Levande historia”.

För den befattningen har hon meriterat sig genom desinformerande insatser alltsedan 90-talet.

Ur Journalisten den 2/10 1997:

”- Mediernas förenklade bild av rasismen i Sverige förstärker motsättningarna och därmed främlingsfientligheten, hävdar sociologen Birgitta Löwander vid Umeå Universitet.”

”- Det mest skandalartade är att också rasismens synliga motkrafter, de engagerade ungdomar och andra som protesterar mot rasismen, att också de framställs som hotfulla och våldsbenägna gäng.”

Ett år senare blev – efter att ha granskat invandringskritiska närradiosändningar – hennes omdöme:

”Flera närradiostationer bryter mot grundlagen och sprider rasistiska budskap.

– Uttalandena innebär hets mot folkgrupp, för att inte säga rasism. Kulturrasism, säger sociologen Birgitta Löwander som har skrivit en rapport om rasism i radio.”

”Det är enligt rapporten mycket kränkande påståenden om flyktingar och invandrare som sprids. Till exempel att de skulle vara orsaken till Sveriges ekonomiska problem.”

(Vetlanda-Posten 10/12 -98)

Sedan utsågs Löwander till EU-expert på ”rasism” – ett begrepp som varken hon eller andra pk-iter presenterat någon definition av. Då hade hennes beundran för AFA-huliganer nått nya höjder:

”…de antirasistiska ungdomarna är egentligen våra hjältar! De vågar protestera mot de odemokratiska krafterna. Som vi andra inte gör.

Mediernas uppgift borde vara att popularisera antirasism och solidaritet igen, menar Birgitta Löwander. Och ge antirasister ett ansikte som varken är demoniskt, extremt eller farligt.”

(SvD 22/10-99)

Nu har Birgitta Löwander anlitats av integrationsminister Erik Ullenhag (fp) för att granska ”rasistiska hemsidor”, och hon har inte gjort honom besviken. Genom sin undersökning har hon kommit fram till att antalet sådana sidor nu fördubblats, till 15.000.

Inte bara det höga antalet gör henne chockerad, hon finner det också ”alarmerande” att de ”rasister” som gör dessa webbsidor är så skickliga.

Hon säger det inte rent ut, men särskilt bekymmersamt för henne är nog att det som sägs på dessa sidor ofta är väldigt sant –  speglar verkliga samhällsproblem, avslöjar massmedias mörkande kring våldsbrottslighet, pk-iters antiintellektualism, MENA-invandrares höga bidragsberoenden och vårt lands snabba demografiska förändringar. Ibland med dräpande humor.

Affes blogg (kolla den nu!) Blågula frågor och Fria Tider klassas garanterat som sådana hemska webbsidor. Förmodligen har vid det laget även Lena Holfves Rädda Sverige Nu kvalificerat sig.

Birgitta Löwander får mig att tänka på Ana-Maria Narti, som redan i  mitten av 90-talet – i likhet med Expo – fann att det fanns en ”dold rasism”, som var särskilt farlig.

Det är alltså en rasism som egentligen inte kan upptäckas, men med skickliga experters speciella känselspröt och avancerade vetenskapliga metoder blir det ändå möjligt att fånga upp den.

Varpå dessa mörkrets krafter kan dras fram i ljuset.

x

PS
Med denna bloggtext och den i förrgår prövar jag ett nytt tekniskt grepp, genom att kombinera text och film.

Filmen görs därvid både enkel och helt kort, för att kunna fånga upp något aktuellt utan alltför stor arbetsinsats.  Dagens text kompletterar denna filmsnutt:

PPS

I PK-nyheterna på TV hade man också mage att koppla ihop dessa ”rasistiska” webbsidor med illdådet i Norge. Man skiljer alltså inte på fredligt argumenterande och våld!

Vad blir logiken i det? Jo, man vill lämna plats för bara två alternativ:

a) tystnad

b) våld

Jag, och många med mig, vägrar att välja något av de två alternativ som pk-media erbjuder!

På NATO-menyn?


Vilket land står härnäst på NATO:s meny?

I dagarna fullbordar alltså denna nordatlantiska ”försvarsallians” sitt nära halvårslånga bombande av Libyen med ett crescendo över Tripoli.

För att rädda människoliv. Resultat: ytterligare 1.300 dödade libyer, och många fler lemlästade.

Vilken tur för världen att det alltid är rätt sida – De Goda – som segrar i krig!

Vilken tur att våra massmedia står pålitligt på denna rätta sida, och förser oss med all relevant information för att kunna förstå vad som sker i världen.


Det är uppenbart, att NATO inte behöver några objektiva grunder, principiellt och moraliskt godtagbara, för att angripa och fullständigt bomba sönder utvalda länder.

Till sitt förfogande har ju NATO allt som krävs:
a) militära resurser
b) massmedia
c) rymliga samveten.

De förevändningar som anförs för våldet behöver inte ha någon verklighetsförankring. Förutom soldater och stridspiloter har man till sitt förfogande en armé av lejda verklighetspresentatörer: journalistkåren inom stora västmedia.  Yrkespropagandisterna, med rätt att avgöra vad vi ska se, tro och tycka.


År 1999 avverkade NATO Serbien, och upprättade skurkstaten Kosovo.  Innan övningarna i Afghanistan hunnit avslutas gav man sig på även Libyen, med en beslutsamhet som var total.

Så vad blir svaret på den inledande frågan: vilket land står nu på tur, som nästa NATO-offer?

En sak framstår som ganska säker: man ger sig inte på sina egna medlemmar.

Sverige kan alltså känna sig fredat, Stockholm kommer inte att bombas.

För övrigt har vi ingen olja, och vårt banksystem sticker inte ut.  Våra politiker har inte ifrågasatt det ekonomiska skuldsystemet, med privatbanker som skapare av pengar.

Norge har iofs olja, men också norrmännen är ju medlemmar i Nato.

Nej, sannolikt ligger NATO:s nästa offer inte vid norra Atlanten.

Jag föreställer mig att Iran ligger riktigt risigt till.

I riskzonen kan ligga också  Venezuela.