”Elit” med tjänstehjon

Det är varken folken eller valda politiker som styr i olika västländer. Det blir alltmer uppenbart att ovanför politikerna finns en annan nivå – de verkligt styrande.

En icke offentlig och ganska informellt sammansatt grupp. En maktelit.

Huruvida man generellt kan beteckna den som en ”elit” blir mindre självklart. Jag är inte säker på att den företräder ett särskilt mått av vare sig intelligens eller kunskap.

Säkert är att den inte arbetar för folkens bästa. Den har sin egen agenda, av ständigt mer toppstyrning och centralisering, av förmögenhetsöverföringar till ett redan rikt fåtal.

Till sitt förfogande har den en kader av villiga tjänstehjon. Till dessa lydiga hör politiker, men även andra illusionister:
– journalister och redaktörer
– experter
– kulturarbetare
– organisationsföreträdare
– myndighetspersoner.

Personer som arbetar heltid på att filtrera och förvanska verkligheten, som säljer sina hjärnor och håller sig med den moral som ger bäst personlig utdelning, för stunden.

Låt mig citera Sven Delblanc i ”Morialand”:

”Då vidtog den utsugning av arbetande och skapande människor, som nu har antagit groteska proportioner, nu, då den härskande klassen som en metallisk rovstekel suger liv ur det maktlösa folket. Den tidens byråkrati och nomenklatura var ännu liten och förmodligen driven av de ädlaste motiv.

Härskarna trodde på sin godhet och välvilja. De skulle ha protesterat med vrede och sorg, om jag då hade talat om utsugning, ty sådant kunde man bara förknippa med ett övervunnet ekonomiskt system.

Denna överklass utsög folket för folkets eget bästa. Som varje ny överklass genom tiderna såg de sitt samhälle som historiens slutmål. Och som varje överklass i historien byggde de sig en vacker ideologi och hyrde professorer att försvara den och poeter att besjunga den.

Och dessa lysande diktare och tänkare bespottade ett samhälle som inte längre fanns, för att därmed känna sig tappra. Och de beskyllde det nya samhället för att alltför långsamt hasta mot ett fulländat system av förtryck, och de kände sig därmed tappra.

Och de blev rikt belönade.”

Denna ”elit” må genom sina hantlangare tala mycket om mänskliga rättigheter och tro sig själva  företräda en särskilt hög moral. I själva verket företräder den ett människoförakt, där inget våld blir för grovt om något står på spel – som bomberna över bl.a. Libyen har visat. Vanliga människors tillvaro bryr de sig inte om.

Däremot tar de hand om sina egna. Erik Åsbrink fick som bekant en guldklocka av Goldman Sachs. Maud Olofsson belönas nu med en anställning för Vita Huset i Washington.  Vad har meriterat henne för en sådan?

För människor i Sverige har hon varit en katastrof. Efter fem år med henne som näringsminister är elpriserna högre än någonsin. Med henne som ansvarig regeringsledamot har  Vattenfall satsat på kärnkraft och brunkol i Tyskland och går nu med förlust. Notan sänds till svenska konsumenter och skattebetalare.

Som John Perkins skriver om i sin bok är det i USA svängdörrar mellan politik och näringsliv. Samma sak gäller nu både i Sverige och globalt.

Som Benjamin Netanyahus tal inför USA-kongressen påminde om är USA idag ett kapat land. Politikerna är bokstavligen köpta – det är så gott som omöjligt att bli vald och återvald till kongressen utan finansiell uppbackning.

Genom sin kontroll över ekonomiska resurser kan de stora företagen i USA även styra domstolsbeslut. Det krävs mycket pengar för att kunna anlita skickliga advokater, utan vars hjälp det blir svårt att navigera i lagdjungeln.

Ett hårresande exempel är hur storföretaget Monsanto vann i en rättegång mot lantbrukaren Percy Schmeiser i Kanada.

http://www.youtube.com/watch?v=7ii9ARL4EGg

Han dömdes för att ha använt genmanipulerad säd från Monsanto, fastän han aldrig haft med Monsanto att göra, hans egen säd blev bara kontaminerad.

Logiken i den domen blir en totalt rättslöshet för lantbrukare, runtom i Nordamerika, Det räcker med att några sädeskorn blåst in på deras fält, så kan de bli betalningsskyldiga till detta jätteföretag.

Även bortsett från detta moment är många lantbrukare i USA hårt skuldtyngda, trots hårt dagligt arbete år efter år. Hur har detta blivit möjligt – om inte genom rådande penning- och räntesystem?

Vilket i andra änden gör att bankfolk kan bada i bonusar, utan något motsvarande hårt arbete.

Ur ”The End of Growth” av Richard Heinberg:

”… the Reagan administration, which reduced taxes on the wealthiest Americans. In 1970 the top CEOs earned about 45 dollars for every dollar earned by the average worker: by 2008 the ratio was over 1.000 to one.”

(Klyftan mellan toppdirektörers och arbetares löner i USA har sedan 1970 ökat från 1-45 till 1-1.000)

Skuldsystemet drabbar arbetande människor runtom i världen – i USA såväl som Ecuador, i Libyen såväl som  Argentina, i Island såväl som Sverige.  Vi har gemensamma intressen.

Och en gemensam fiende.