Argentina (2)

Den förste demokratiskt valde presidenten efter juntatiden blev Raúl Alfonsin (1983-89). Han följdes av Carlos Menem (1989-99) och Fernando de la Rúa(1999-2001).

Vad som förutom nederlaget i Falklandskriget bidrog till militärjuntans fall var ”de galna mödrarna”.

Det hade börjat redan våren 1977, då 14 mödrar till försvunna ungdomar samlades utanför presidentpalatset på Plaza de Mayo i centrala Buenos Aires. Det blev till en varje torsdagseftermiddag återkommande manifestation, med alltfler deltagare.

Alls inte ofarligt – gruppens första ledare,  Azucena de  Villaflor, blev själv ett offer för regeringens terror och försvann. Nu har det blivit en fast organisation, som ger ut en  månadstidning och har en egen webbsida.

Dessa kvinnors så uppenbara mod blev en inspiration i motståndet. Kring 1982 var de flera tusen på Plaza de Mayo. Kampen har fortsatt efter juntans fall, med krav på dels besked om var deras söner och döttrar finns, dels åtal mot ansvariga militärer.

I sak rönte de också framgång, i en första vända. Under president Alfonsin hölls 1984-85 en rättegång mot juntatidens brottslingar, och det blev fällande domar mot generalerna Videla, Massera och Galtieri. Åklagaren Julio Strassera använde i sin slutplädering uttrycket ”Nunca mas!” (”Aldrig mer!”)

Under Carlos Menem fem år senare, 1990, beslöts dock om amnesti för dessa juntageneraler.

Gemensamt för denna trepresidentersperiod 1983-2001 var ekonomiska problem som fördjupades. Skuldberget bara växte, man satt fast i klorna på stora banker. Till detta bidrog en utbredd korruption och en havererad politik, präglad av demagogi och löftessvek.

IMF – Internationella Valutafonden – spelade en central roll, genom att föreskriva ”austerity measures”, alltså diverse åtstramningar i ekonomin.  Vilket förvärrade problemen.

Den konkreta innebörden av detta blev omfattande utförsäljningar av statliga företag och nationell egendom, till vrakpriser. Det blev också företagsnedläggelser, massavskedanden och lönesänkningar. Enskilda individer hade inget att sätta emot – hellre låg lön än att vara hänvisad till gatan och tiggeri.

Samtidigt frös pensioner inne och banker stängde, så att massor av argentinare förorade sina besparingar. Följden blev direkt svält. Om det under militärdiktaturen hade dödats i genomsnitt 5.000 personer per år blev antalet dödsoffer för den utbredda ohälsan bland argentinarna på 1990-talet ca 35.000 varje år.

Efterhand gav rädslan med sig och ett allt beslutsammare motstånd växte fram. Argentinarna var så rasande, kände att de inte längre hade något att förlora. Särskilt efter Fernando de la Rúas tillträde 1999 blev det alltmer omfattande manifestationer, med allt grövre polisvåld. Alltfler fick därvid sätta livet till, men det hela slutade med att presidenten den 20 december 2001 fick fly i helikopter från presidentpalatset. (3.30 in i filmen nedan)

Ett första viktigt steg var därmed taget i kampen för ett liv i mer av mänsklig värdighet.