• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Träffsäkert från SD

Min linje är som bekant att kritisera SD och andra när jag ser fog för det (i syfte att uppnå ett förbättrat agerande), berömma SD och andra när därtill finns anledning.

Till det senare hör återigen ett framträdande av Richard Jomshof  i riksdagens talarstol.

Denna gång var ämnet ”SFI-bonus”.

SFI-kurser anordnas ju – bekostade av svenska skattebetalare – för att utlänningar ska lära sig svenska. Innebörden av den nyligen genomförda ”reformen” om ”SFI-bonus” är att de utlänningar som faktiskt anstränger sig att lära sig något på dessa kurser, och gjort framsteg, ska belönas med en särskild bonus.

Problemet är iofs uppenbart – många är det inte som inom rimlig tid slutför sina SFI-studier med godkända resultat.

Ur webbsidan ”Lärarnas Nyheter” den 1/4 2010:

”13 procent klarade sfi-studierna med godkänt resultat på ett år under läsåret 2007/08, enligt Skolverkets statistik. Merparten av dessa gick på studieväg 3, det vill säga studievägen för invandrare med högre utbildning.”

Bakom denna ”SFI-bonus” står samtliga regeringspartier, SD går  emot. Här gör man det dessutom med en tydlig och slagkraftig argumentering.

Richard Jomshof påpekar träffande att det är som att särskilt belöna en anställd, för att denne kommit i tid till sitt arbete.

Årets svenskaste dag

Trevlig Midsommar tillönskas alla läsare!

 

Libyen i riksdagen

Varför bombar NATO Libyen?

I min film förde jag fram tanken att det kunde handla om intresse för olja och andra naturresurser  i landet.

Andra har påpekat att det kan handla om banksystem och valuta.

Vad som under alla omständigheter kan ställas utom allt tvivel är en sak som det INTE handlar om. Det handlar inte om humanitära hänsyn. Det saknar varje koppling till någon strävan att skydda människor från våld.

Bomber utgör nämligen våld.

Utan NATO:s ingripande skulle detta krig dessutom ha varit avslutat för flera månader sedan.

Inte heller har NATO-kriget i Libyen med demokrati att göra. Inget talar för att dessa rebeller på något positivt sätt skulle skilja sig från Khadaffi i hållningen till informations- och yttrandefrihet.

Vore USA och NATO verkligen intresserade av att ingripa mot länder där mänskliga rättigheter förtrampas, då kunde man ha börjat med Bahrein.
Eller Burma.
Eller Sydafrika.
Eller Zimbabwe.

Mycket finns alltså att säga i denna fråga.

Nyligen var Libyenfrågan uppe i riksdagen. Jag uppskattar att Sverigedemokraterna – till skillnad från hela 7-klövern – ändå motsätter sig svenskt deltagande i kriget.

Dock skulle jag önska mer av klarspråk och offensiv argumentering från SD-företrädare i riksdagen kring detta angreppskrig.

Tidigare tog Björn Söder snällt emot förebråelser från försvarsminister Sten Tolgfors, för att SD i denna fråga uppträder ”osolidariskt”. Bombandet skulle alltså utgöra exempel på ”solidaritet” med det libyska folket!

Häromdagen gjorde Mikael Jansson ett framträdande i Libyenfrågan. Så här lät han:

Med andra ord: SD tycks här helt sakna ambitioner att verka folkbildande. När man står i riksdagens talarstol är det andra riksdagsledamöter som man vänder sig till, inte svenskar i allmänhet. Möjligen försökte Jansson även imponera på en del yrkesmilitärer, genom att efterlikna deras yrkesjargong.

OK – svenska stridflygare har kanske fullgjort sina uppdrag som tänkt och vi ska välkomna att de kommer hem levande. Men detta är i sammanhanget sekundärt!

De politiska grundfrågorna är:

1. Varför bedriver NATO detta angreppskrig?

2. Varför ska Sverige medverka i galenskaperna?

Janssons framträdande stärker tyvärr mina farhågor om att Sverigedemokraterna är på väg att smälta in i tapeten.

Utpressare

I ett radioinlägg 1999 sade jag följande:

”Ett land i Europa håller sedan en månad på att förintas. Allt av värde i Jugoslavien ska förstöras, det har en NATO-talesmän förklarat i TV-nyheterna. Denna förintelse och detta angreppskrig pågår just nu, mitt framför ögonen på oss.

Den officiella motiveringen till bombningarna är att:


a) det pågick ett våld och en etnisk rensning i Kosovo, som måste stoppas


b) FN var lamslaget, återstod NATO för att åstadkomma ett ingripande.

Detta resonemang har tre svagheter:

FÖR DET FÖRSTA ingick det serbiska våldet i en upptrappad våldsspiral, där UCK-gerillan spelade en aktiv roll. Genom att ställa krav på även UCK att hålla sig borta från militärt utrymda områden i Kosovo skulle en ny serboffensiv ha kunnat undvikas.

FÖR DET ANDRA står helt klart att bombningar inte har stoppat serbernas våld, utan tvärtom trappat upp det. Vilket var lätt förutsebart.

FÖR DET TREDJE: fanns det verkligen inga möjligheter för FN att ingripa? Enligt en uppgift i New York Times var Belgradregimen redo att släppa in FN-trupper i Kosovo. Ändå beslöt NATO att börja bomba.

Det är uppenbart att vad USA och NATO söker är inte kompromisser, där hänsyn tas till olika parters intressen. Vad USA kräver är underkastelse.

Och vad det då handlar om är inte bara Jugoslavien med dess röda stjärna i sin flagga. Lika mycket handlar det nog om att statuera exempel. Bomberna är så att säga en investering i framtiden, för att få fram en lydigare värld.”

Främst två paralleller kan jag se mellan Libyenkriget 2011 och NATO:s angreppskrig mot Serbien tolv år tidigare, med Bill Clinton som USA-president:

1. En grupp beväpnade rebeller begår våldsdåd och provocerar fram en väpnad reaktion från landets regim.

2. Massivt våld sätts in från NATO för att framtvinga regimens underkastelse.

I båda scenariorna ingår att NATO förkastar kompromisser.

I fallet Libyen duger inget mindre än att Khadaffi avgår. Enligt RT har ryska medlare haft kontakt med båda de libyska sidorna i kriget, och fått gehör för en uppgörelse. NATO har dock inte visat intresse för detta, utan istället trappat upp sina bombningar.

Bakgrunden till konflikten i Kosovo var att antalet albaner successivt hade ökat, främst genom hög nativitet. Vid krigsutbrottet 1999 var de i majoritet i denna serbiska provins. Som vi vet blev resultatet en ny statsbildning – vilket kategoriskt förnekades från NATO:s sida medan bombandet pågick.

Serberna på slagfältet i Kosovo besegrades aldrig. Vad som till sist framtvingade en kapitulation från Belgrads sida var den ihållande och allt massivare bombningen av Serbien, vars infrastruktur systematiskt maldes ned. För civilbefolkningen blev lidandet till sist outhärdligt.

Är inte detta exakt vad som nu pågår i Libyen? Uppenbarligen har Khadaffis stöd hos befolkningen ökat genom bombningarna, men till slut ska – så är tydligen NATO:s strategi – en punkt nås där man bara inte orkar mer, utan blir redo att ändå offra Khadaffi.

Är inte detta vad man normalt skulle kalla både utpressning och omoral, folkrättsbrott och terrorism?

Kommer Bill Clinton att ställas inför krigsförbrytartribunalen i Haag, så som skedde med Slobodan Milosevic?

Något säger mig att så ej kommer att ske.

Inte heller kommer Barak Obama – han fredspristagaren – att åtalas.

Varför gick inte Nobels fredspris även till Bill Clinton?

Ibland framstår världen som orättvis…

PS

Mer om utpressning:

Beträffande Kosovokonflikten – se denna liknelse.

Vem är terrorist?


Mujahid Taimour Abdulwahab, självmordsbombaren från julhandeln i Stockholm 2010, kan tveklöst betecknas som en terrorist. Även om han bara lyckades ta livet av sig själv så var ju hans syfte helt klart: att ta med sig så många andra som möjligt.

Annorlunda förhåller det sig med dem som smäller bomber från luften, utan att offra sina egna liv. Med högteknologi till sitt förfogande och makt bakom ryggen slipper de att betecknas som terrorister.

Låt oss göra ett tankeexperiment:

Antag att en gruppering terrorister av bombbältesmodell plötsligt fick tillgång till en armada av droner – fjärrstyrda obemannade bombplan. Som de kunde skicka iväg storskaligt på bombuppdrag mot Paris, London och New York.  Och kunde så hålla på dag efter dag med sina bombningar, utan att hejdas.


Skulle det förändra synen på deras verksamhet?

Skulle de då uppfattas som något annat än terrorister?

Kanske inte. Det handlar också om kontroll av massmedia och hur det hela presenteras. Med kontroll även av nyhetsförmedlingen i världen skulle de som skickade iväg bombarmadorna kunna styra hur verksamheten uppfattades. Allmänheten skulle få veta att bakom den låg goda avsikter och höga moraliska principer.

Nu var alltså detta bara ett tankeexperiment.

Som vi vet har inte Abdulwahab-grupperingar dessa möjligheter. Alltså kan vi även fortsättningsvis betrakta dem som terrorister.