Påfallande är hur utvecklingen mot mångkultur pågått och pågår samtidigt, i de flesta västländer. De metoder och argument som förekommer är också desamma.
Påfallande ofta har det även visat sig att judar funnits med som aktörer – som tillhandahållare av mediautrymme eller som talespersoner.
Mitt intryck har blivit att dessa judar haft en gemensam agenda. Bakom detta har legat en klar identitet som judar, en sammanhållning, samverkan och inbördes lojalitet.
För att ta ett konkret exempel, som jag stötte på i samband med vitboken. Som medhjälpare i att 1964 dra igång sin första DN-debatt om invandrarpolitiken hade David Schwarz Inga Gottfarb.
Hon var en etniskt engagerad judinna, men presenterades som socialarbetare, vilken under många år arbetat med flyktingar och invandrare i olika länder.
I sitt eget DN-inlägg använde hon flitigt ordet ”vi”:
”Målet bör, som David Schwarz påpekar, vara att invandrarna skall kunna förbli sina traditioner trogna. Vi skall inte assimilera dem, men hjälpa dem med anpassningen till svenska förhållanden, så de blir ‘annorlunda svenskar’. Vi har plats för och behov av olika kulturella grupper i vårt land. De ge vårt liv nytt innehåll.”
Gottfarb kom sedan att spela en fortsatt centralt roll. När regeringen 1966 tillsatte en ”Arbetsgrupp för invandrarfrågor”blev hon dess expert.
Mitt bestämda intryck var alltså att det redan på 60-talet fanns en judisk agenda kring mångkultur och invandring för svensk räkning. Iofs var det invandrarpolitik som då debatterades, inte invandringspolitik, men med slank ju frågan om hur många judar Sverige tagit emot under kriget. I förlängningen av detta kom skuldbeläggningen, med parallellerna mellan förmenta försummelser då och ”stängda gränser” idag. ”Festung Europa”.
Ämnet judisk agenda var dock så känsligt att bara nämnandet av ordet ”jude” annat än i klart sanktionerade sammanhang kunde resultera i en kanonad av tillmälen.
Redan genom att tala om Sverige som en ”mediadiktatur” hade ju jag och Anders Sundholm 1997 – genom Stephane Bruchfelds försorg – blivit uppförda på ”World Antisemitism Report”.
Nu har vi plötsligt fått bevis, genom eftertryckliga uttalanden från Barbara Spectre från Paideia. Hennes uttalanden gjordes i israelisk TV och var förmodligen aldrig avsedda ett nå en publik av ”gojer”, men så har nu skett. Här kan hennes uttalanden läsas.
Som ni kunnat märka gillar jag att göra bildmontage. Här serverades alltså ett tema, utifrån BS-uttalandet om att judar spelar en ledande roll och står i centrum för den nu pågående mångkulturella omvandlingen av Europa. För mig blir det då bara att successivt fylla på, med fler ansikten.
Här tillfogas David Schwarz, den svenska mångkulturens fader:
Filed under: avsvenskning, globalisering, invandring, judar, massmedia, mångkultur, motstånd, svenskfientlighet, Yttrandefrihet | Tagged: försvar, invandring, judar, mångkultur, media, motstånd, pk, propaganda, Yttrandefrihet |
Jan Millds blogg 
Agendan är att destabilisera landet för då blir det lättare för judarna att styra i bakgrunden.Om man googlar på Jews+drugs ….jews+porno
jews+trafficing ,,,,,,,jews+smuggling drugs ,,,,,, jews+9/11 …….jews+terrorism etc
så kommer man att se att dom finns överallt.
Dom är som den spanska mördarsnigeln har dom väl kommit in någonstans så blir man inte av med dom
Hej Mr Milld!För mig personligen så har det varit klart som korvspad sen nittio-talet att judarna har tillskansat sig en avsevärd makt över sakernas tillstånd i Sverige,deras media dominans och hur dom brukar sin dominans skrämmer skiten ur mig…jävligt obehagligt helt enkelt…
När det gäller makt-judarnas agenda så är jag lite osäker på vad dom egentligen vill,men en sak står höjt över alla tvivel,och det är att judar varit ”motorn” i att förvandla Sverige till ett brinnande mångkulturellt helvete,dock med ett entusiastiskt stöd av samtliga regeringar sen 70-talet.
Bra att du börjar gräva i den här dyngan,det är mycket skit som måste komma upp i dager,Visst kommer du att bli anklagad för att vara antisemit och massa annat,men så länge ”motståndarna” bara mäktar med att haspla ur sig invektiv och deras standard antisemit beskyllningar istället för att stå upp och debattera,så anser jag att vi judekritiska har rätt i sak…
Förövrigt vill jag bara påpeka att om jag i vissa fall ogillar judar så är det INTE för att dom är just det, judar..utan för VAD dessa judar håller på med……
Jag är som bekant positiv till att dessa frågor lyfts, men jag ställer mig fortfarande kritisk till kopplingen mellan 60-talets mångkulturivrande judar och den senare massinvandringen. Det finns säkert kopplingar, indirekt, men än så länge har du faktiskt inte lyckats leda i bevis att Schwarz et consortes redan på 60-talet argumenterade för utomeuropeisk MASSinvandring till Sverige. Jag uppfattar deras engagemang för mångkultur, eller snarare, den judiska minoritetens rätt att få fortsätta vara judisk i Sverige som i första hand riktat mot det starka svenska assimileringstrycket vid denna tid. Och just denna ståndpunkt från deras sida tycker jag inte är så himla upprörande, varför skulle det vara så viktigt att assimilera den lilla gruppen av judar i Sverige? Jag har egentligen inget principiellt emot en ”mångkulturell” policy, så länge den riktas mot gamla och eller små etniska minoriteter i ett land. Den blir förödande först när den kombineras med massinvandring. Å andra sidan är massinvandring ALLTID förödande, även om den skulle kombineras med en stark assimileringspolitik. Den stora boven i dramat är och förblir alltid MASSINVANDRINGEN som jag ser det, inte en ”mångkulturell” tendens gentemot mot små eller naturliga etniska minoriteter i ett land.
I inledningen till antologin ”Judisk identitet” formulerar Jackie Jakubowski det problem som genomsyrar den världsbild och de ställningstaganden i olika frågor vilka omfattas av de viktigaste judiska organisationerna i Sverige, såsom Judiska Centralrådet (sammanslutning av de judiska församlingarna) och tidskriften Judisk Krönika.
”I sin strävan att dels accepteras av den icke-judiska omgivningen, dels vara trogen det judiska arvet, brottas dagens diaspora-judar alltjämt med samma frågor som de första emanciperade franska judarna formulerade för tvåhundra år sedan:
Hur mycket ”judiskhet” kan man bevara och fortfarande förbli accepterad av sina icke-judiska landsmän som en lojal medborgare? Hur mycket ”judiskhet” kan man ge upp utan att assimileringsprocessen utjämnar alla skillnader och judisk identitet upphör att ha någon innebörd?
(…)
Den dominerande tendensen bland de första emanciperade svenska judarna var det universalistiska alternativet. De formulerade en livsprincip som blev vägledande för åtminstone tre, fyra generationer – trots att verkligheten oftast visat att den varit ogenomförbar och framför allt ovärdig en fri individ: att vara jude i hemmet och ”vanlig” människa ute i samhället. Principen förutsätter, helt felaktigt, att bejakandet av den egna identiteten inte går att förena med ställningen som fullvärdig medborgare i ett modernt samhälle. Den förutsätter att jämlikhet är detsamma som likformighet.
Den judiska minoriteten i Sverige har fått betala sitt pris för emancipationen. Effekten av dess universalistiska strävanden blev den judiska kulturens tillbakagång och en hög grad av assimilation.”
[ Judisk identitet (redaktör: Jackie Jakubowski), Stockholm : Natur och kultur, 1993. ]
”Jag uppfattar deras engagemang för mångkultur, eller snarare, den judiska minoritetens rätt att få fortsätta vara judisk i Sverige som i första hand riktat mot det starka svenska assimileringstrycket vid denna tid.”
Såsom jag uppfattar det var det inte enbart något slags statlig assimilationspolitik som man opponerade sig emot, utan också det assimilationstryck som naturligen uppkom genom att Sverige hade en väldigt homogen befolkning och dessutom allmänt uppfattades som svenskarnas land – där det svenska var norm och totalt dominerade offentligheten.
Vidare, i ett sådant homogent samhälle blir den som ”bevarar sin egen identitet” s.a.s. per definition avvikande:
”Eli [Göndör, journalist och författare] pratar … om hur det är att vara jude i det svenska samhället. Han jämför hur det är att leva idag och hur det var på 60-talet i Stockholm då han växte upp som den enda juden i sitt område. Att han var den enda som luktade vitlök och inte firade jul, och hur det skapade ett utanförskap.
– Med arvet och karaktären jude följer det med en tung historia, säger Eli, en historia eller bakgrund som man inte kan välja bort. Ett ”paket” fortsätter Eli, med förbestämda ramar som går 2000 år bakåt i tiden och som tvingar en jude att hela tiden leva i gränslandet mellan det som är svenskt och judiskt.
– Hela tiden ifrågasätts vi från de icke-judiska…”
http://sh.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:16391
Det är väl här det bränner till. För hur skulle ett homogent, och fortfarande rätt traditionsbundet, samhälle – som Sverige var på 1960-talet – utvecklas för att skapa de förutsättningar vilka krävs för en minoritet som vill ”bevara sin egen identitet” utan att uppleva något ”assimileringstryck”, få ”ge uttryck för sin egen identitet” utan att behöva riskera att känna sig ”misstänkliggjord”, helt enkelt slippa ”känna ett utanförskap” (som den enda som luktar vitlök och inte firar jul, exempelvis)?
Möjligt.. och det är ingen tvekan om att judarna i ett senare skede drivit på massinvandringen, men jag har fortfarande inte sett några bevis för att Schwarz och de andra redan på 60-talet gjorde detta.
Om man verkligen aktivt propagerade för en ökad invandring är en intressant fråga, som det inte borde vara omöjligt att få ett svar på.
Man verkar i alla fall, föga förvånande, ha sett det som önskvärt med en mer ”humanitär” och ”generös” inriktning på ”flyktingpolitiken”:
”Politiken mot judisk invandring till Sverige speciellt under andra världskriget fördes fram som en skamfläck i den svenska politiska historien. Bruno Kaplan, ansvarig för undervisningen i Mosaiska församlingen i Stockholm och representerad i World Jewish Congress, radade upp en rad exempel på denna regleringspolitik …”
[ Lars-Erik Hansen, Jämlikhet och valfrihet: en studie av den svenska invandrarpolitikens framväxt, Stockholm: Almqvist & Wiksell International, 2001. ]
Mycket fyndigt att använda Barbara Spectres initialer. BS är ju just vad hennes uttalande om mångkulturen som Europas räddning är.
En ”agenda” kan sägas existera (ty annars slås det världsrekord i tillfälligheter dag ut och dag in vilket är föga troligt). Det är dock ett känsligt ämne. Att nämna det till personer som inte ens har börjat analysera det moderna samhällets problem gör att de tror att den som pratar om det har en bild av en samling män i mörka kaftaner med kippa på huvudet som smider planer för västerlandets undergång.
Man blir minst kallad ”konspirationsteoretiker” eller ”foliehatt”. Annars blir det de gamla vanliga invektiven ”nazist” och ”judehatare”.
Jag hoppas att dina texter kan få den genomsnittlige invandrings- och systemkritikern att inte alltid förklara inflytelserika judars hållning i frågor gällande de destruktiva påfund du listar på ditt plakat i bilden överst med att ”han är ju liberal” eller ”hon är ju socialist” utan att våga se bortom det och ställa sig själv frågan om personens agerande faktiskt kan bottna i dennes etniska/kulturella/religiösa hemvist och inte enbart vara av politisk karaktär. Det gör de flesta ofta när det gäller t ex muslimer eller Södertäljes syrianer. Kan majoriteten av dagens sverigevänner också göra det när det gäller den judiska minoriteten så lär arbetet för att skapa ett väl fungerande Sverige gå fortare.
[…] Jan Millds tredje artikel i ämnet är ”Judisk agenda” […]
Om man kan tala om ”judisk agenda”, så kan man ju också tala på liknande vis om alla andra folkstammars och språkkulturers, inklusive ”religioners”(eller ismers, politiska partiers inklusive alldeles vanliga familjers), ”agenda”, är naturligtvis först och främst självöverlevnad.
Dessvärre är det ju så att denna ”agenda” är mer lyckosam i vissa tider, och mindre lyckosam i andra tider. Vissa etniska folkstammar, språk och kulturella profiler dör ut, eller blandas upp. Det hör också till historien.
Det judiska folkets agenda är nog på det sättet egentligen som alla andra folks, men att det är mer lyckosamt och framgångsrikt vad gäller inflytande över världshändelser och möjligheter, och därmed får man väl säga förmågor, att påverka i riktningar som också gagnar denna deras primära ”agenda” nämligen självbevarelse. För denna självbevarelse krävs makt att påverka, vilket kräver både pengar och framträdande positioner .
När det har funnits kontroverser och judar har jagats ur länder, har väl dessa länder haft en inhemsk motståndskraft och kunnat sätta sig emot alltför starkt judiskt inflytande, just enbart därför att deras inflytande och agenda (för sin egen överlevnad) har krockat med landets övriga befolkning vad gäller kulturell a, traditionella och språkliga och kanske religiösa ”agenda”, för just sin överlevnad (som nation).
Att judar idag anses ha ett stort inflytande och att deras ”självbevarandeagenda” har varit ”lyckosam”, råder väl ingen större tvekan om, samt också att de europeiska folkens ”självbevarandeagenda” har varit mindre lyckosam de senaste 100 åren. Alla folk, alla nationer, liksom också de flesta människor, och även familjer, möter väl både motgångar och framgångar, och är mindre lyckade vissa perioder, och mer lyckade andra.
Självbevarande som folkstam, kultur och språk, liksom också familj, och nation, kan man ju inte begära att ”andra kulturer” eller folk skall bekymra sig om.
De har ju fullt upp med sin egen överlevnad och sitt eget självbevarande.
Det är alla folks primära ”agenda”.
Ps. De metoder man tvingas utveckla om man inte har en egen nationsbildning är oftast annorlunda från dem som har en nationsbildning. En nation bygger oftast upp ett militärt självförsvar, med arméer, vilket en folkstam som inte har en egen nation kan göra. Att vilja ”bekämpa” dem som är fientliga, eller som framstår som hinder för den egna folkstammens självbevarande, ingår väl oftast att försöka oskadliggöra på ett eller annat sätt. En folkstam utan en egen stark kulturell tradition, eller religion, går nog lättare under än ett folk som har en religion, eftersom religion har som funktion att både sammanbinda generationerna och att sammanbinda och bekräfta det egna folkets identitet När kristna nationer har varit starka, har de kunnat stå emot andra kulturers påverkan. Idag när västvärlden i princip inte längre har någon stark religion, förutom materialism och rationalism, och därmed heller inte något starkt kulturellt försvar, så är förmågorna att motstå destruktion och inre upplösning små. Att denna väg har valts, med paroller och propagandaord, som har låtit lockande och trovärdiga, får de europeiska folken, inklusive det svenska folket, själva ansvara för.
Även idag framförs ståndpunkterna och åsikterna att om endast alla får arbete, så skall allt lösa sig. Om så alla arbetade som slavar hela dagarna, så skulle det inte i sig garantera någon slags kulturell uppryckning och öka självbevarandeviljorna och förmågorna. Dessa förmågor handlar oftast om ett kulturellt självmedvetande, som handlar om odlandet av religionskultur, som motverkar att människor sjunker ned i brutalitet, vulgaritet och självdestruktion genom självhat. Människor är ju komplicerade varelser, som kräver komplicerade självförsvarsstrategier. Eftersom människan inte är ett djur som kan leva enbart som slav under sina instinkter, som djuren kan, så krävs kontinuerlig kultivering och uppbyggnad, för att inte rasa ihop och förfalla både moraliskt och existentiellt. Oftast sker sådan kultivering med hjälp av orden, och genom religiösa, kultiska, traditioner, som högaktas, vårdas, respekteras och värnas. En nations prästerskap har en mycket viktig roll att värna folkstammens själ, som är en förutsättning för självbevarandeförmågorna.
Kanske har kristendomen setts som ett hot för det judiska folkets självbevarelsemöjligheter, och har därför kanske delvis attackerats, inte minst genom revolutionerna och ”modernismen”, och det har ju varit en ”framgångsrik självförsvarsagenda”, ur judiskt perspektiv. Ds.
Innan du foliehattar vidare Milld så skulle jag vilja se bevis för det samt en falsifiering. Dvs vad skulle motbevisa detta.
Innan det kommer så är du bara en tok till.
Jag tror att Jan sätter fingret på en konkret företeelse faktiskt. Jag började så smått få upp ögonen ungefär år 2000. Innan dess påpekade folk i min närhet det här, men jag slog ifrån mig. Jag är inte generellt sett emot människor av judisk börd, men när man märker att de agerar i grupp och har maktambitioner riktade mot deras värdländer, kan man inte undgå att höja ögonbrynen.
Lustigt, jag har träffat en massa judar som inte jobbar tillsammans utan lever precis som du och jag. Dom har inga tankar på världsherravälde. Dom måste ofta jobba i grupp då dom hotas i grupp.
Fortfarande har jag inte sett några bevis. Bara några på internet påstår att dom sett någon som hört något.
Josefina Bergfast.
Vilket dj-a svammel. Du har antingen intagit något som du inte borde ha tagit eller också låtit bli att inta något som du borde ha tagit.
Du är inte en anti-semit Jan Milld. Du är en sanningssökare precis som jag.
De finns de som menar att allt med mångkultur/globalisering/internationalism är en del av en stor judisk agenda. Det trodde även jag förut. Tills jag upptäckte att den här judiska maffian endast är toppen på ett jättestort isberg. De är egentligen bara en front grupp. Om vi begränsar oss till de progressiva idéerna kring mångkultur, invandring, feminism, HBTQ osv. så kan vi ta upp Frankfurtskolan och kanske främst The Fabian Society. Många judiska aktörer må ha haft framträdande roller men de som låg bakom dessa organisationer och tankesmedjor har varit jesuiter.
Många vill peka ut judiska bankirer som ägarna av all makt och pengar. Och många av dessa aktörer är mycket riktigt, väldigt inflytelserika och mäktiga. Men banken som har mest resurser överlägset är Vatikanska Banken.
Vatikanen genom Knights of Malta har även kontroll över Islam och de muslimska länderna. Även inom FN, UNESCO och UNICEF är inflytandet av betydelse.
Till MetalHeadViking
Jag såg videon som länkades till namnet.
Dessvärre tror jag inte alls på budskapet i den videon, om att ”beväpna sig” och ”kriga” mot NWO, för att försvara sitt land.
Det är nog precis vad NWO vill, (så att det faktiskt blir inbördeskrig) i de forna nationalstaterna, med mängder och åter mängder av döda européer, åter igen!
Skulle hellre tro att det ”krigande” som krävs är genom att europeiska (och nordiska), ungdomar uppmuntras till att aktivt välja att bygga upp stora familjer (att ungdomar gifter sig vid 18-20 år t ex), och kultiverar en självbevarande, hälsosam och disciplinerad livsstil, samt också undviker att ta del av den vulgära, destruktiva delen av massmedieutbudet, som har en hjärntvättande och nedbrytande effekt.
Det fysiska krigandet har så många förespråkare, och de underbygger och förbereder detta med hat. Jag tror mer på det (kulturella), verbala ”krigandet”, och på att satsa på familjeuppbyggnad.
De som vill uppmana, och mana, till krig, missleder.
Det vore en fälla (som jag ser det), som endast skulle skapa mängder av döda européer, (till ingen nytta).
.
Vad är det ni talar om? Jag har aldrig förespråkat krig. Vart förespråkar jag krig? Jag kräver att du specifikt citerar vart jag förespråkar krig!
MetalHeadViking,
Jag ber om ursäkt till MetalHeadViking.
Jag klickade på namnet, och där kom upp en video, som jag, kanske felaktigt tolkade som maning till självförsvars-(krig).
Jag tolkade kanske videon fel..
Jag har aldrig påstått att MetalHeadViking själv verbalt har uttryckt en vilja för krig, eller förespråkat krig någonstans.
V.h. JB
Tack! Det uppskattas.
Rättelse av min tidigare text::
”En nation bygger oftast upp ett militärt självförsvar, med arméer, vilket en folkstam som inte har en egen nation oftast INTE kan göra.”
Till ”The casual observer”,
Jasså.,
F.ö. tror jag att en del av den förslappning och oförmåga till (nationell) kulturellt självbevarande, började med skolans nedmontering och antiauktoritära ideal som framfördes bl.a. genom filmen Hets, med Stig Järrel i huvudrollen.
Alla i samhället skulle ju vara ”kamrater”,(i socialistisk, kommunistisk och socialdemokratisk anda), och alla former av auktoritet skulle ”nedmonteras”.
Så kom också ”du-reformen”, (införd av Bror Rexed, som var chef på socialstyrelsen, tillsammans med Olof Palme), som skulle förenkla alla relationer i samhället, mellan myndigheter och allmänhet.
Det som kom istället för förenklingen var en respektlöshet samt ett kontinuerligt överskridande av gränser för det som tillhör den privata sfären, alltsammans ett fruktansvärt svek mot svenska folkets förmåga till (kulturellt) självförsvar.
”Starka kulturer”(och kulturella identiteter), och samhällen, eftersträvar både självdisciplin och respekt för auktoriteter, samt respekt, tillit och tilltro också för de vuxna i samhället. Förlorar de vuxna förmågorna att kunna sätta gränser för sina privata sfärer, och för sina privatliv, samt kräva respekt för privatsfärens gränser, så faller mycket respekt över huvud taget i samhället.
Du-reformen har därför varit förödande (därför att det svenska ordet -du- är just ett privat tilltalsord, och inte som engelskans -you-, som ju är ett ord som används även då människor inte har en privat relation.
I den engelska skolan t ex. tilltalas läraren alltid med Mr (eller Miss, Mrs), samt efternamnet, (ex: – ”Can you please help me, Mr Maloy” .)
Att titulera en lärare med –du- trots att det inte är en privat relation, utan en professionell lärare-elev-relation, är att språkligt överskrida en gräns, samt att språkligt uttrycka en relation, som så att säga inte stämmer överens med den verkliga relationssituationen, som ju inte är privat.
Men dessa ”pusselbitar” i nedmonteringen av (den nationella identiteten som svensk och nationen Sverige), är endast just pusselbitar, bland flera andra.
Den stora, alltför hastiga och alltför omfattande invandringen, kommer också till som en ”pusselbit” i ”projektet nedmontering av de europeiska nationalstaterna”.
Rättelse/komplettering av tidigare text:
”Den stora, alltför hastiga och alltför omfattande invandringen, kommer också till som en ”pusselbit” i ”projektet nedmontering av de europeiska nationalstaterna”, till förmån för EU, som ju en majoritet av svenska folket röstade för medlemskap i, (utan att riktigt ana vad det skulle komma att innebära fullt ut)..
Idag är nog ändå många svenskar glada för att de inte röstade för eurons införande i Sverige. (men förmodligen kommer det att kanske bli verklighet förr eller senare…).
I germanskt språkområde användes ”du” (eng. ”thou”) för en person och ”i” (senare förvanskat till ”ni”; eng. ”ye”, senare objektsformen ”you”) för flera personer. Att använda ”Ni” som en artighetsform kom ”invandrande” söderifrån under senmedeltid.
Det är inte själva ordets ”rot, ursprung och betydelse”, som åsyftas här, utan hur det uppfattas idag, vilket är att det är ett privat tilltalsord.
Ordet du används dock mellan personer i situationer som är professionella relationer, vilket gör att det svenska språkets möjligheter att uttrycka faktiska relationsförhållanden avsevärt har förminskats och därmed urholkat den verkligheten.
Engelskspråkiga länder, samt flera länder på kontinenten, har kvar i sina språk förmågorna, möjligheterna och de praktiska tillämpningarna, att faktiskt skilja mellan privata relationer och professionella, yrkesrelaterade relationer, som ju inte är privata.
Det är en språklig rikedom, och det bidrar också till att skydda privatlivets sfär, som är viktigt för varje samhällsindivid.
Det är därmed en utarmning av det svenska språkets nyansrikedom som har skett i och med du-reformens införande, som har medfört många negativa effekter (som främst kan ses inom skolans värld), men även inom andra områden i samhället, (t ex den allmänna respekten för det som tillhör privatlivets sfär).
”Det är inte själva ordets ”rot, ursprung och betydelse”, som åsyftas här, utan hur det uppfattas idag, vilket är att det är ett privat tilltalsord.”
Jag betvivlar att ”du” idag allmänt uppfattas som ”ett privat tilltalsord”. Däremot är det uppenbarligen din uppfattning.
Min poäng rörde för övrigt inte alls ”själva ordets ‘rot, ursprung och betydelse'” utan att ”artighetsanvändningen” av ”Ni” uppstod efter en ”Ni-reform” på senmedeltiden (bland överklassen, bör väl tilläggas). Jag utgår ifrån att man också innan denna ”Ni-reform” klarade av att skilja mellan privat och offentligt, mellan privata relationer och yrkesmässiga relationer, etc. – och jag tror att detta nog är möjligt även idag, efter ”du-reformen”.
—
”Engelskspråkiga länder … har kvar … förmågorna, möjligheterna och de praktiska tillämpningarna, att faktiskt skilja mellan privata relationer och professionella, yrkesrelaterade relationer, som ju inte är privata.”
Nja, engelskans ni/”Ni” har s.a.s. ätit upp ”du”. Utifrån ditt synsätt har engelskt talspråk alltså inte alls kvar denna ”förmåga” (och ”språkliga rikedom”), utan har tvärtom tappat sin möjlighet att specifikt uttrycka ”privata relationsförhållanden” genom att man inte kan göra skillnad mellan ”du” och ”Ni”. Därmed måste också ”den verkligheten”, enligt din uppfattning, på något sätt ha ”urholkats”.
Men… som du själv påpekar används istället (yrkes)titlar och speciella tilltalsord som ”sir” och ”mr/mrs/miss/Ms”. Du kanske även önskar en återgång till titelanvändande, och motsvarande omskrivningar när man ej känner till någons titel (”Ursäkta, men glömdes inte ett paraply?”)?
Slutligen, jag vet inte om du har uppmärksammat det, men problemen med respektlöshet och brist på / oförmåga till ”gränssättande” frodas även i länder där Ni-tilltal och titlar vanligen används. (Vad kan det bero på?) Men kanske känns det bättre att bli förolämpad med hövlighetstilltal? Go f-ck Yourself, Mr Maloy!
Jonny sa:….”och jag tror att detta nog är möjligt även idag, efter ”du-reformen”….
Jasså. Och vad baseras denna ”tro” på?
Har studier nyligen bedrivits inom skolans värld, så kan man inte undgå att se den respektlöshet som breder ut sig.
Inte alla lärare har i sin arsenal och personlighet, en naturlig auktoritet, som ofta för med sig elevers spontana kärlek, respekt, tillgivenhet och ”frivilliga lydnad”.
Att skapa former för gränssättande, med hjälp av språket, där den professionella relation, som det faktiskt handlar om i en lärar-elev-relation, verkligen också uttrycks verbalt, och på så vis uppehålls, kunde vara ett stöd både för elever och lärare.
”Antiauktoritetens förespråkare”, vill inte ha detta system av någon anledning, och man kan undra varför..
Relationerna är ju inte privata i skolans värld, och därför bör detta faktum också kunna uttryckas verbalt.
Även om det finns ”rötägg”, och upprorsmakare, trotsiga och s.k. ”svåra” elever, som vill slå bakut mot allt och alla, och kanske särskilt olika former av auktoriteter, så skadar det i alla fall inte, att språket som används beskriver den verkliga relationen som är, nämligen en icke-privat relation mellan lärare och elev. Det motverkar också att alltför kompis-betonade, eller familjära (moderliga, faderliga), relationer utvecklas.
Däremot bör ju naturligtvis och självklart mycket kärlek, respekt och omsorg om elevernas bästa finnas med. Jag talar inte om någon stel, kall eller likgiltig och totalt opersonlig och distanserad stil.
Tvärtom.
.
Jahapp, du har tydliggjort din tro och övertygelse. Du har dock inte lyckats omvända mig. Jag delar inte din tro.
Jonny sa:….” Jag betvivlar att ”du” idag allmänt uppfattas som ”ett privat tilltalsord”.
Problemet är att det uppfattas som ett privat tilltalsord, därför att i det svenska språket (som ju inte är ett engelskt språk), så är ordet ”du” ett privat tilltalsord.
F.ö. säger Jonny till sist: ”Du har inte lyckats omvända mig. Jag delar inte din tro”. Självklart får Jonny anse, tycka och tro precis vad han vill.
Inte desto mindre så har respekten i samhället minskats, samt att själva ”duandet”, (om det nu skall vara ett försök till efterapning av engelskans förenklade ”you”), absolut inte är medföljt av någon Herr, Fru eller Fröken, alternativt titel+ efternamnet. Att t ex ”dua” ministrar, eller offentliga befattningshavare, eller ”premiärministern” i England, gör man bara inte.
Dessutom, om man genomgående i samhället har ett (verbalt) ”kliv”, mellan en privat relation, och icke-privat relation, så ger det i praktiken en större valfrihet för människor att själva bestämma när de faktiskt vill bli ”mer privat bekanta”, med varandra. Så fungerar det i de flesta engelskspråkiga länder, och även i Tyskland och i Frankrike, samt många andra länder, och det är också naturligt att det är så, därför att det är skillnader mellan ”privata relationer” (vänskapsrelationer), och mer ”neutrala”, eller ”icke-privata” relationer.
Som det nu är så inbillar sig många att bara för att de säger ”du”, så är de s.a.s. ”du och bror” med varandra, vilket ju är en falsk föreställning många gånger. Vänskapsrelationer, av privat natur, utvecklas efter att man lärt känna varandra, och upptäckt att man faktiskt ”är vänner”, och att man då kommer överens om att ”lägga bort titlarna”, och faktiskt mer eller mindre ”deklarerar sin privata vänskap”, genom det.
(Inte minst på ”internet” verkar ibland människor inbilla sig att de kan tilltala ”vilt främmande människor” hur som helst, (och alltså inte sällan bli ”privata” och kliva över gränser för just ”privatlivets sfär” i sitt sätt att kommunicera), vilket sänker den allmänna samtalsnivån, (och också fokuseringen på ”ämnet” som kanske samtalas om), som därmed riskerar att ”urarta” till ”personliga omdömen”, istället för att argumentera sakfrågorna.
Vilket ju är en förlust för alla.
Jag säger det igen LÄS Juri Linas böcker så kommer ni att fatta vad judarna är ute efter. Börja med boken
Världsbyggarnas begrägeri
Han håller också hemliga föredrag för dom invigda
Juri Lina gör faktiskt ett större arbete än Jan Milld ifall nu det är möjligt
Debattøren ‘Obekväma sanningar’ sade om Eckeroth: ”Han har bara en annan åsikt än de allra flesta judar om ‘what’s good for the Jews’. Det kan vara problematiskt att han är partisk eftersom han som partirepresentant tar ställning i en utländsk konflikt som öht.”
Læs i denne forbindelse følgende artikel fra den israelskfødte antizionistiske Jøde Gilad Atzmon.
Han påstår at mange repræsentanter for Israelkritiske / pro-Palestinensiske eller anti-Zionistiske Jøder, f.eks. den meget kendte Philip Weiss, i virkeligheden også bedriver deres aktiviteter ud fra en dagsorden hvor det centrale er; ”hvad der er godt for Jøderne”.
Gilad Atzmon 18 juni 2011: Jews & Their Self Interest-An Interview with Philip Weiss Se også Gilad Atzmon: Holocaustreligionen lige så så gammel som Jøderne selv
Nogle debattører udbad sig beviser for, at Jøderne i Sverige allerede i 60’erne havde været aktive med indvandringspropaganda.
Om Sverige har jeg ikke mange konkrete data der kan bevise det, men se blot på disse artikler om jødisk aktivisme for indvandring og multikultur der omhandler USA, Canada, England, Frankrig og Holland. (Linket henviser til artiklen om USA – på selve siden links til tilsvarende om de andre nævnte lande. Artiklerne er på engelsk)
Om jødisk mediemagt i Sverige og Finland (meget udførlige artikler): Jewish Media Influence in Scandinavia og Finnish Politics, Media, Jews and Immigration
Professor Kevin MacDonald, som blev omtalt af en anden debattør, har forresten lige holdt foredrag i Danmark, og i Sverige.
En glimrende video med hans foredrag i Danmark den 28 maj kan ses her:
(Del 1-6) http://www.youtube.com/watch?v=3kHTekD3ycg
(Del 2-6) http://www.youtube.com/watch?v=Q8KlAvQNNgg
(Del 3-6) http://www.youtube.com/watch?v=RLi2OqVLG9U
(Del 4-6) http://www.youtube.com/watch?v=GPQhQWLHWB0
(Del 5-6) http://www.youtube.com/watch?v=i1OhG8pzvFo
(Del 6-6) http://www.youtube.com/watch?v=-PeV4eFyKi0
[…] invandrarfrågor’, med den i Kina stationerade ambassadören Kjell Öberg som ordförande och Inga Gottfarb som […]
[…] nästa inlägg ”Judisk agenda” så skriver han om judarnas inblandning i mångkulturen, en vanligt konspirationsidé bland […]