• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

In i Norden extremt

Här i Norden har vi sedan ett sekel haft demokrati, våra länder har stått som modeller för välfärdssamhällen, med trygghet för medborgarna.  I Skandinavien – Sverige, Norge och Danmark – har vi dessutom i stort sett samma språk. Finland har i gengäld ingått i det svenska riket under åtskilliga sekler, det var inte minst finländare som stupade på svensk sida i olika stormaktskrig.

Denna nordiska gemenskap håller Sverige nu på att mäla sig ur.  Hur kommer det sig?

Jag tror det bottnar i olika erfarenheter under 1900-talet. Tillspetsat uttryckt har vi svenskar blivit mentalt skadade av en så lång period av fred, trygghet och välstånd. Den har berövat oss en elementär självbevarelsedrift. Något som islänningar, finländare, norrmän och danskar har.

Både Danmark och Norge har ju varit ockuperade av främmande makt. Finland fick först uppleva ett grymt inbördeskrig, sedan två krig mot Sovjetunionen. Island har sedan sin självständighet 1944 inte varit ockuperat, men ständigt fått kämpa mot vädrets makter.

Den invandring som Island haft har utgjort nästan bara av arbetskraftsinvandring, till största delen från andra delar av Europa.

Även Finland har hela tiden haft en påtagligt begränsad invandring, framförallt av asylinvandrade. Antalet asylsökande till Finland hittills i år är bara en dryg tiondel av antalet till Sverige.

Danmark har stramat åt sin asyl- och anhöriginvandring väsentligt under det senaste decenniet.

Närmast Sverige i invandring – både vad gäller omfattning och karaktär – ligger Norge. I relation till befolkningstal.

Däremot fick det invandringskritiska partiet i Norge, Fremskrittspartiet, nära 24% av rösterna i det senaste valet och blev landets näst största parti.

I Finland fick Sannfinländarna nära 20% av rösterna i årets val, och tillhör landets tre största partier.

I Danmark är Dansk Folkeparti något mindre men har påtagligt inflytande påå regeringspolitiken i landet.

Detta återspeglar en skillnad i öppenhet och yttrandefrihet, i demokrati och mediasituation, i debatt- och kulturklimat.

I Norge redovisas t ex statistik om etnicitet hos förövare av våldtäkter, i Sverige mörkas det kring invandrares brottslighet.

Detsamma gäller rent ekonomiska kostnader.

Per Gudmundson i SvD den 23/5 2011:

”För två veckor sedan kom utredningen Velferd og migrasjon – Den norske modellens framtid. Där konstateras att invandrare från Afrika och Asien har så låg delaktighet i arbetsmarknaden att det ger en allvarlig ekonomisk belastning. ”

”Staten bör försöka locka högkvalificerad arbetskraft, och utredningen menar att det är ‘särskilt viktigt att reglera tillströmningen av invandrare med låg kompetens, så att de som kommer får möjlighet att delta i arbetslivet’. Norge bör inte lätta på den åtstramade humanitära invandringen (som regeringen alltid kallar ”konsekvent, rättfärdig och rättssäker”), och försörjningskrav vid anhöriginvandring föreslås.

I övrigt vill man göra socialförsäkringssystemen mindre generösa, försvåra att bidrag förs ur landet, samt stimulera invandrade kvinnor att välja arbete före hemmatillvaro med barnbidrag.

Slutsatserna borde intressera, för Sverige påverkas. När den norska regeringen presenterade höstbudgeten gladdes statsminister Jens Stoltenberg över att antalet ogrundade asylansökningar hade minskats från 18000 till 10000. ‘På detta sparar staten 2,5 miljarder kronor’, utbrast han (NTB 5/10 2010). ‘Nu är det Sverige som tar notan. När Norge blir mindre attraktivt för asylsökare drar fler till Sverige’, konstaterade Ann-Magrit Austenå, generalsekreterare i Norsk Organisasjon for Asylsøkere,..”

Den svenska attityden har av någon anledning varit extra aggressiv, överlägsen, uppblåst och självtillräcklig gentemot Danmark. På detta finns otaliga exempel – spontant kommer jag på tre särskilt grova:

• Krönikören Anders Westgård i Aftonbladet 2001

• Författaren Lena Sundström, i  ”Världens lyckligaste folk” 2009 (bok och TV4-film)

• Mp-ledaren Maria Wetterstrands utfall mot Danmark i riksdagen vid årsskiftet.

Jämfört med vart och ett av våra nordiska grannländer bedriver Sverige idag en helt extrem invandringspolitik. Följden blir inte bara ekonomiska kostnader för det svenska samhället, det har också medverkat till en galopperande våldsbrottslighet, en havererad skola, otrygga bostadsområden och ökad otrivsel.

Resultatet har blivit nya flyktingströmmar – av svenskar som flyr invandrartäta bostadsområden. Det flesta flyttar inom Sverige, men många söker sig till andra länder.


Risken ökar också för att den okontrollerade situationen i Sverige spiller över på våra grannländer. DF-ledaren Pia Kjaersgaard har – på goda grunder – talat om behovet av att sätta en klaff över Öresundsbron, för att skydda Danmark från vad som kan komma norrifrån.

Därmed inte sagt att inga problem finns även i t ex Norge, men där kan man åtminstone prata om saken, erkänna problemen och försöka göra något åt dem. Utan att någon statlig utredning tillsätts för att peka ut kritiker som främlingsfientliga och nästintill kriminella…

Låt mig avslutningsvis citera ur ett mejl som jag nyligen fick från en av mina läsare:

”Om jag reser till ett främmande land så är invånarna där främlingar för mig. Om jag begår brott mot dem så är jag fientlig mot dessa främlingar. Om jag blir utvisad efter dom så bekämpar landet främlingsfientligheten som jag visat. Om man i Sverige vill bekämpa främlingsfientligheten så skall man utvisa alla utlänningar som begår brott i Sverige. Eller?”