Partistöd?

En central punkt i min aktuella kritik av SD-ledningen gäller de ekonomiska förmåner som den beviljar sig själva och sina närstående.

Samtidigt måste lokalföreningar inom Sverigedemokraterna alltjämt leverera in 40% av sina medel till riks. Ovanpå detta måste man tydligen betala för tryckt partimaterial, som man vill sprida lokalt.

Sannerligen en kontrast till tabloiderna, helt uppburna av frivilliga bidrag och ideella arbetsinsatser!

Några som tagit del av filmen ”Tal till SD:s riksårsmöte” har rest invändningar mot min kritik av att Jimmie Åkesson och Björn Söder tar ut mer än riksdagsarvodet, medel tillskjutna av partikassan. Totalt får de 92.000 kr respektive 84.000 kr i månadsinkomster.

Låt mig bara säga, att jag där står på mig!

Av fyra skäl:

1.

Det ger fel drivkrafter, riskerar på sikt att korrumpera, så att man efterhand alltmer avlägsnar sig från de ideal man hade och det uppdrag man en gång fick.

2.

Det blir ett dåligt föredöme, medverkar till att ge spridning av fel drivkrafter i partiarbetet.

3.

Dessa medel kunde ha använts i partiverksamheten istället, och där gjort nytta.

4.

Det kan verka demoraliserande för vanliga partimedlemmar, som ju förväntas arbeta ideellt.

Det kan även stöta bort en del potentiella väljare som tycker sig se att alla politiker är ungefär lika och bara söker egen vinning. Politikerföraktet ökar och soffliggarna blir fler.

För övrigt vill jag ifrågasätta hela systemet med partistöd på hundratals miljoner kronor varje år!

Jag ser två skäl att ompröva detta:

A.

Det spar pengar åt skattebetalarna. Varje onödig utgift bör tas bort, så att skatterna kan sänkas.

B.

Det skulle motverka köttgryte-effekter och felaktiga drivkrafter. Förmodligen skulle det ge Sverige bättre politiker.