• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Flumskolan


Kostnaden per grundskoleelev har ökat med tio procent mellan 2005 till 2009 och låg i fjol på 85 900 kronor. Samtidigt har antalet elever minskat med tio procent. I gymnasieskolan har elevantalet ökat med lika mycket under perioden, samtidigt som kostnaderna stigit med 16 procent, uppger SCB.

7,8% av BNP gick under år 2010 till utbildning, vilket ligger över OECD-genomsnittet. Det handlar om 273 miljarder kronor, varav 77 miljarder till grundskolan.

Mycket pengar för skattebetalarna, men vad får vi igen för alla dessa miljarder? Jämfört med andra länder presterar den svenska skolan allt sämre.

Varför har vi överhuvudtaget en skola?

Skolans uppdrag är att såväl förmedla  kunskaper och färdigheter som att fostra i etik och moral. För att det ska kunna lyckas måste krav ställas på eleverna. Det går inte att komma framåt utan både ansträngningar och disciplin!


Ur en läsarkommentar till SvD-artikeln från igår:

”Allt sedan Platons dagar vet vi att den enda enkla vägen till kunskap är att studera tillsammans med en läromästare, för att få dennes hjälp att vinna egen kunskap, sålla bort felaktiga föreställningar, och nå fram till förståelse. Ofta handlar detta om många generationers mödosamt vunna insikter, som man inte kan förvärva i en handvändning.

Men idag anser det skolpolitiska avantgardet att det är eleven som ska välja vad han eller hon tycker är roligt, att kunskap finns på Internet, och att elever inte får ‘sorteras’ (ett pseudoargument som åberopas mot betyg och utvärdering). Man påstår att beprövad metodik som lärarledd undervisning är ‘meningslös’ eller ‘dålig’, men man har inga bättre alternativ att presentera.  Tvärtom, skolan förfaller, och vi lyckas inte längre nå upp till medelmåttorna bland OECD-länderna.

Betänk då att man faktiskt vet hur skolarbete och utbildning ska organiseras för att ge resultat. Finland når resultat, men inte Sverige. Finland kan, men Sverige har andra hänsyn att ta.

Ty i Sverige ligger den postmoderna ideologin som en våt filt över skolan. Här faller minsann inget ansvar på eleven! Här lämnas eleven i sticket med beskedet att den enes sanning är lika god som den andres.

Och kunskaperna uteblir. Men avantgardet ser ingen anledning till oro. Kunskaper finns ju ändå på Internet, och vem fan som helst kan googla.”


Ett tidigt tecken på ett samhälles förfall är bristande respekt för lärare.

Så skrev Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet i SvD den 8/11 2007, under rubriken ”Bryt mot flumpedagogiken”:

”Hur lär man sig hänsyn till andra? I familjen är det grundläggande att alla tar och ger. Även spädbarnet tar och ger genom leenden och gester långt innan det kan tala.

Barnet lär sig sedan att vänta på sin tur och att lyssna på andra.

Ordförrådet växer och berättelser ger en mental rörlighet som tillåter barnet att sätta sig in i andra personers situation. Barnet inser gradvis betydelsen av samarbete.

Det viktigaste skolåret är det första. Läraren lär inte bara ut bokstäver och siffror utan också hur man beter sig som elev. En elev kommer i tid, sitter på sin plats, är tyst när andra talar, stör inte de andra, det vill säga visar hänsyn…”

”Så här har uppfostran och utbildning fungerat under lång tid.

Sedan slutet av sextiotalet förekommer en starkt antiauktoritär strömning i skolan, som hävdar att föräldrar och lärare utövar förtryck när de leder ungas utveckling.”

”De vuxna antas istället vara de ungas kamrater och ska bara finnas tills hands i bakgrunden. Den nya pedagogiken vill sätta ‘eleven i centrum'”, fortsätter Inger Enkvist:

”Nu heter det att elever bara kan lära sig om de tycker att det är roligt i skolan. En lärare anses därför inte behöva så mycket ämneskunskaper, men däremot trevliga metoder. Utvärderingen läggs hos eleven själv, eftersom denne är expert på vad han eller hon tycker om.”

”‘Eleven i centrum’ ger ofta till resultat att de som socialiserar de unga varken är föräldrarna eller lärarna utan andra unga. I många grupper råder ett grupptryck, som gör det omöjligt att studera. Inte sällan är de nya ledarnas regemente betydligt hårdare än de vuxnas.

Det borde inte förvåna någon att mobbning är ett allvarligt problem.”

Trots allt användande av ”demokrati” som ett honnörsord i skolsammanhang blir det i praktiken så att dagens svenska skola snarast skolar in raka motsatsen till demokrati. Inte bara genom återkommande pk-kampanjanden, utan också det som Enkvist här beskriver:

”Demokrati bygger på att medborgarna gemensamt sätter sig in i problem och försöker komma fram till den bästa lösningen. Det förutsätter kunskaper, mognad och god vilja.

Hur ska unga vilja utveckla de här dygderna om skolan mest liknar en djungel där de starkas vilja råder?”


Enkvist refererar sedan till en fransk forskare, Bui Trong, som upprättat en skala som beskriver hur det går till när ett område sjunker ner i laglöshet:

”De första stadierna är att man markerar sitt territorium med klotter eller anlägger eld i trapphus.

Sedan kommer stölder i affärer och därefter hot mot alla som bär uniform, även busschaufförer och ambulansförare. Man bränner ner skolor och gemensamhetslokaler. Man beskjuter polisstationer och visar sitt trots mot domare.

På det här sättet håller gängen undan all närvaro av samhälle och stat. Ett tidigt tecken på att ett område går åt fel håll är att elever inte rättar sig efter lärare. Om inget görs befästs en antisocial attityd.”

”Att under skoltiden leva i ett minisamhälle där regler efterföljs är den allra bästa förberedelsen för att som vuxen leva i ett rättssamhälle.”

Särskilt allvarliga konsekvenser får den förda skolpolitik i kombination med den massiva fjärrinvandring som skett och alltjämt sker till Sverige. Det är inte Enkvists ord, men hon skriver så här:

”Förhållandet mellan skola och demokrati har en speciell betydelse för de elever som lever isolerade från samhället, exempelvis vissa invandrargrupper. Om dessa ser att landets vuxna inte ingriper när någon bryter mot lagen kan de tolka detta som att ingen bryr sig om lagen.

Att under skoltiden leva i ett minisamhälle där regler efterföljs är den allra bästa förberedelsen för att som vuxen leva i ett rättssamhälle.”

”I skolan ser unga varje dag hur regler åsidosätts. Med andra ord lär skolan att samhället är svagt, att unga kan sätta regler ur spel och att skyldigheter egentligen inte finns.

Att återupprätta respekten för inlärning, för lärare och för skolan som institution löser inte alla problem, men många.”

Kunskap är makt. Okunskap är motsatsen.

Genom att beröva våra unga möjligheter att förvärva kunskaper förvandlas många till ”utsatta grupper”, som får svårt att klara sig i samhället på ett hederligt sätt, svårt att prestera på arbetsmarknaden.

I huvudsak är det två grupper av elever som får lida mest:
• dels de särskilt begåvade, som hålls tillbaka
• dels de med inlärningssvårigheter, som inte får det lugn de behöver för att kunna lära.

På så vis drabbas både individer och samhällsekonomin.

I morgon ska jag ge ett helt konkret förslag, som – om det följdes – skulle revolutionera den svenska skolan.