Varg i Sverige?

I gårdagens text kom jag in på rovdjursfrågan, närmare bestämt frågan om vargar ska få gå lösa i områden där människor bor. Jag ser det som en demokratifråga.

Dithän har vi nu kommit i vargfrågan att EU lägger sig i och vill diktera hur vi ska göra i Sverige.

Men redan dessförinnan fanns en obalans. De som mest vill ha varg vill inte ha varg där de själva bor, t ex runt Stockholm. Nej, man har utsett ett bälte i mellan-Sverige – där befolkningen är väsentligt mindre entusiastisk för varg.

Och inte nog med detta. De boende där har heller ingen rätt att freda sig och sina tamdjur, de får inte skjuta en varg om den visar sig på tomten och alltså är oskygg.

Stig Engdahls i Dalsland fick år 2006 avtjäna ett fängelsestraff på 6 månader, för att skjutit en varg invid sina får. Han hade dessförinnan fått flera får dödade av varg.

Rovdjursfrågan har framställts som bara ett jägarintresse. Förvisso var det jägarna som först märkte av vargförekomsten genom dels färre älgar vid jakten, dels att de fick sina jakthundar dödade av varg.

Men vargförekomst kan påverka tillvaron för alla boende i berörda regioner. De riskerar få sina hundar dödade och de kan känna en otrygghet över att låta sina barn röra sig fritt i naturen.

För tidigare generationer av svenskar kunde vargen vara ett gissel. Det var först efter stora och envetna ansträngningar som man lyckades befria sig från detta gissel.

Nu vrids klockan tillbaka. Inte minst av politiska krafter för vilka ordet ”reaktionär” är ett mycket negativt laddat begrepp.

Vi ska ha varg därför att det är en ”naturlig del” av vår fauna i Sverige, argumenteras det. Javisst, och går vi tillbaka i tiden mer än ett sekel, så fanns varg över hela Sverige, ända ned till Ystad.

Ska vi ha vargar gå lösa bland folk, då ska detta gälla hela Sverige, även Stockholmsregionen och Skåne!