Obesvarad öppenhet

Blågula frågor startades ju 1994 i en situation då Sverigedemokraterna var ganska nazi-stämplade.

Grundkonceptet för BGF var att beträffande oss i BGF fanns absolut ingenting att hänga upp sådana anklagelser på, här fanns inte ens en spik att koka pk-soppa på. Således var vi också noga med vårt eget agerande och demokratiska hållning.  Vår öppenhet skulle dock bli obesvarad.

Nu, snart två decennier senare, kan det hela betraktas i perspektiv. Fram träder en tydlig bild. 

Till en början lades det oss till last att SD sålde min bok ”Lagom är bäst!” på sitt bokbord. En typ av koppling som Expo inte kunde ge godkänt för.

Snart hade man dock vänt på steken, så att säga. Nu var BGF så peststämplad, att man lade SD till last att ha samröre med BGF.  Som i en anonymt författad smädesskrift från ABF Haninge 2001. 

Hur gick detta till? Hur kunde man peststämpla BGF, när vi var så utpräglade demokrater? Ja, det var ingenting som vi hade sagt eller gjort. Det räckte med två moment:
1. Ett totalt mediaövertag.
2. Rymliga samveten, som medgav ett utnyttjande av detta övertag.

Om man gång på gång blir angripen, om än bara med tillmälen, och aldrig ges möjlighet att försvara sig, då präglar detta den uppfattning som allmänheten bildar sig. Även om den förmedlade bilden inget har med verkligheten att göra.

Så här i efterhand står ju klart att min och Anders Sundholms hållning var inte bara öppen, den rymde en hel del av naivitet. Genomgående fanns hos oss en föreställning att om vi bara var justa mot journalister, så skulle journalister vara justa tillbaka mot oss.

En första ”lektion” fick vi sommaren 1995, då Anders valsades runt i tidningsrubriker över hela Sverige som ”den främlingsfientlige nämndemannen”. Det hela härrörde från inslag i Dagens Eko av Björn Häger, som inte ens talat med Anders. Detta blev till ett TT-telegram och sedan dessa rubriker. Hur få rättelse mot ett TT-telegram?

Här var alltså SR-Ekot och TT navet. Det var också därifrån som Sonning-direktivet sedan utgick, om stämpling av SD.

Annars är det Expo som varit navet, inför vilket alla stora media bugat. Som exponerat ”högerextremism” och försett journalisterna med ”avslöjanden”.

(Tursamt nog för Expo har stoff till sådana avslöjanden aldrig sinat, så redaktionen kunnat svälla och alla där alltjämt har sin försörjning tryggad…)

Nästa drev inträffade på sensommaren 1995. En ny och ung journalist på Radio Stockholm, Ossian Kentwill, hade tydligen tipsats om min existens av Expo. Han ville göra en intervju med mig, så han fick komma hem till mig. Jag försåg honom med ett exemplar av ”Lagom är bäst!”, med  förväntningar om att han skulle ta intryck av innehållet.

Så blev det inte. Istället vevades en nyhet varje timme i regionalradion om att Anders Carlberg gjort något förskräckligt, genom att tala positivt om ”rasister”, dvs mig.

När sedan ABC-nytt, dvs regional-TV för SVT, hörde av sig nappade jag direkt, såg det som en möjlighet att åstadkomma ett tillrättaläggande. I synnerhet som TV-journalisten i telefon, Mari Jungstedt,  bedyrat hur ABC-nytt verkligen ville veta vad jag själv hade att säga. Inte mindre än fyra personer kom hem till mig, men deras utrustning ”klickade” när jag fått flyt i mitt tal.

Jag minns hur jag visade dem en tavla med kampanjmärken i mitt arbetsrum, ”Black is beautiful” mm, som visade min politiska historia som vänsteraktiv och internationellt inriktad.

Det visade sig, att det gjorde inget intryck, de kom inte  för att ta intryck. Sitt TV-inslag hade de färdigt i förväg. Hem till mig kom de bara för att få bild och ljud till det.

På våren 1996 slog Expressen upp stort Expoartiklar om både ”Akademikernas hemliga nätverk” (Björkman-Elfverson-Wedin), tidskriften Fri Information och Blågula frågor. Vår ”förbrytelse” var ”lobbyverksamhet”, alltså försök till opinionspåverkan.

I juni distribuerades Expo nr 3/96 i miljonupplaga av AB/Expressen. Där fanns – så lägligt! – en artikel som angrep BGF.  Till saken hör att jag efter ett påhopp i Expo nr 2/96 sänt ett genmäle till Exporedaktionen. Det hade dock inte tagits in – i annat fall hade ju även detta nått miljonpubliken.

Vårt genmäle på angreppet i Expo nr 3/96 publicerades däremot – i ett ordinarie Exponummer med några tusen i upplaga. AB/Expressen vägrade att ta in det. 

Så malde det på.

Detta rymde också en säkerhetsaspekt.  AFA hade redan då visat sin beredskap att ge sig på ”rasister” och ”fascister”. Om vi utmålades som sådana kunde vi ju bli måltavlor för våldsaktioner. Min husvägg var redan sprayad med meterstora bokstäver så ingen granne skulle behöva sväva i okunnighet om min person: ”JAN MILLD – RASISTSVIN”.

I det läget tog vi kontakt med DN:s kulturredaktion, närmare bestämt Arne Ruth och Maciej Zaremba. Vi tog oss till DN-skrapan och lämnade i receptionen in allt material som vi dittills framställt, för att Ruth och Zaremba skulle kunna konstatera vilka vi verkligen var. Hur det var en nidbild av oss som massmedia förmedlat. Syftet var att få in en artikel på DN:s kultursida, ”Till försvararna av DET FRIA ORDET”.

Det blev inget av detta.

Man hörde inte av sig.  Vi tog kontakt och påminde, men det hela rann ut i sanden.  Vi fick aldrig någon motivering till att Ruth/Zaremba inte fullföljde det som de hade ställt i utsikt, alltså en publicering.

Året därpå, 1997, listades vi istället – under försorg av Stephane Bruchfeld – på ”World Antisemitism Report”.  Vi anklagades där inte för att vara vare sig det ena eller det andra, men listningen i sig räckte. Hade vi dittills haft svårt att få in ens genmälen i massmedia, så gick ridån nu definitivt ned!

Vi kontaktade Stephan Bruchfeld och undrade på vilka grunder han hade tagit med mig och Anders Sundholm (de två drivande bakom BGF) på denna lista. Hans besked: vi hade talat om en ”mediadiktatur” i Sverige.

Men vi hade ju inte gjort någon koppling mellan denna mediadiktatur och judiskt inflytande. För Bruchfeld var den kopplingen tydligen helt självklar.

Ytterligare ett år senare, 1998, intervjuades David Goldman från ”Hatewatch” i tidskriften Arena och förklarade:
”- Vårt mål är… att ringa in och marginalisera extremister, hålla dem borta från det legitima politiska samtalet.” 

Vilka som är att betrakta som  ”extremister” avgör Goldman och hans vänner.

Men på vilka grunder klassar de andra människor som sådana? Är det personer som

• accepterar våld som politisk arbetsmetod, eller själva använder våld?

• vill hindra andra människor att få komma till tals?

• vägrar lyssna på vad andra har att säga, som är oförsonliga och kompromisslösa?

• arbetar för en politik med skadliga konsekvenser?

Nej, det är inte vad David Goldman menar. ”Extremist” för honom är envar som han vill hålla borta från samtalet.

Och de som Goldman vill hålla borta är de som han inte kan lita på, att de avstår från att föra fram ”olämpliga” åsikter.

T ex att invandringen från MENA-länder till Sverige måste begränsas.

Låt mig avrunda med ett sista exempel från år 2001 och ”Öppna Kanalen” – tillkommen med syfte att vidga yttrandefriheten och skapa möjligheter för lokala TV-program.

Blågula frågor förhindrades att få sända program där genom ingripande från Expo. I ett brev, ej avsett för offentligheten, skrev Stieg Larsson:

”Stiftelsen Expo värnar demokrati och yttrandefrihet mot rasistiska, högerextrema och totalitära idéer i samhället. Värnet av yttrandefriheten är grundläggande i ett demokratiskt samhälle. Det innebär att alla ska ha möjlighet att göra sin stämma hörd utan censur eller begränsningar – det gäller även obehagliga organisationer som Blågula frågor.
Däremot …”

”Radio- och TV-lagen medger utrymme att under vissa förutsättningar neka sändningstillstånd till PA-kanalens medlemmar. Det gäller om programmen innehåller följande:

1. sexuellt våld och grovt våld mot människor och djur

2. pornografi eller ensidig visning av våldsskildringar

3. hot eller missaktning mot folkgrupp eller grupp med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller religion.

Stiftelsen Expo har i flera år bevakat föreningen Blågula frågor. En granskning av till exempel Blågula frågors hemsida visar att organisationen med god marginal uppfyller kraven på att nekas public access med hänvisning till punkt 3.”

Något belägg för sina anklagelser anförde Expo inte.
Det avkrävdes man inte heller. 

Så här går det till.

Mediadreven ackompanjeras med ett ständigt pågående skitsnack bakom ryggen. Detta har både SD och BGF fått erfara.

Se även ”Yttrandefrihetens gränser”