• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Enighet

Det som just hänt i Egypten påminner mig om den i Latinamerika återkommande parollen ”Un pueblo unido jamas sera vencido” – ”Ett enat folk kommer aldrig att besegras”

I t ex Chile var folket inte särskilt enat när militärkuppen iscensattes 1973, men i Egypten 2011 lyckades folket uppvisa en enighet i sitt krav på regimskifte.

Och inte bara enighet. Där fanns också en beslutsamhet, envishet och uthållighet. En återhållsamhet och en värdighet, parallellt med fantasi och mod.

Framförallt möjliggjordes det framgångsrika motståndet av att det stod så klart vad som representerade vad.

Hosni Mubarak, med 70 miljarder på sitt bankkonto samt 30 år av förtryck och brutalitet, våld och tortyr, kunde inte göra anspråk på att representera någon anständighet eller godhet. Mot honom och hans regim var det lätt att enas.


I Sverige är läget annorlunda. Fredrik Reinfeldt har ett stort eller mycket stort förtroende hos mer än 2/3 av befolkningen och hans parti är enligt de senaste opinionsmätningarna det överlägset mest populära. 

Hur är detta möjligt, när han så tydligt distanserat sig från demokratiska principer, när hans regim bedriver en helt extrem invandringspolitik, när han är i full färd med att nedmontera välfärdsstaten – i linje med intentioner som öppet deklarerades redan 1993. Hur är det möjligt???

Jag kan se åtminstone tre moment:
1. Frånvaron av politisk opposition, enigheten inom 7-klövern.
2. Stödet från likriktade massmedia.
3. Ett sovande folk.

Så är läget.
Här har vi att börja.

Innan vi kan ena svenska folket i ett motstånd måste i varje fall vi som har vaknat kunna enas i ett motstånd.

Inte så att vi behöver tycka likadant, men ändå så att vi kan samlas bakom en gemensam plattform av sverigevänlighet:

1. Demokrati: yttrandefrihet och folkligt inflytande.

2. Nationell självbestämmanderätt.

Jag ser också en given uppgift, nämligen att utmana mediadiktaturen.

Förvisso är då värdefullt med bra material på internet, både i form av texter och filmer.

Men… detta räcker inte! Det krävs något därutöver, för att nå fler och mer.

Vi måste våga mer, arbeta hårdare,  satsa djärvare!

Det är där tabloidprojektet kommer in.

Bakom detta bör nu alla sverigevänner, oavsett partitillhörighet eller icke-partitillhörighet, kunna samlas!
 

Eller hur?