• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Nationalism och demokrati


Händelserna i Egypten väcker ofrånkomligen reflexioner. Det aktualiserar  principer om nationalism och om demokrati.

Två begrepp som hänger samman. En fungerande demokrati förutsätter en gemensam arena och vissa gemensamma värderingar. En nation – med ett gemensamt territorium, gemensamt språk (helst) och en gemensam lagstiftning.

Ska vi se händelserna i Egypten som mest av ett löfte eller mest av ett hot?

Den nationalism jag vill företräda är inte av det slaget att den står i motsättning till andra folks intressen. Precis som individer med självförtroende och styrka kan samverka bör detta kunna gälla nationer.

Socialdemokraterna hade på 60-talet parollen ”Alla folks frihet – hela världens fred”. Den tilltalar mig, som en målsättning.

Vi hyllar demokrati för länder i Europa och västvärlden. Ska då  undantag göras för länder i arabvärlden?

Generellt blir politik en balansgång mellan å ena sidan visioner och strävanden, å andra sidan realiteter och de begränsningar som sätts av verkligheten.

Många är rädda för att Egypten ska gå från att vara en USA-lierade diktatur till en aggressiv islamiststyrd stat. Man fruktar att Egypten ska säga upp Camp-David-avtalet och hamna i krig mot Israel.

Skriften ”Hotet inifrån” inbjuder möjligen till den tolkningen. En motsvarande skrift skulle dock med lätthet kunna sättas ihop kring USA:s krigande och kuppande runtom i världen alltsedan Iran 1953, Guatemala 1954 osv.

Många egyptier kan ha lärt en del av både tidigare krig mot Israel och av hur det gått med medborgerliga friheter i Iran efter mullornas maktövertagande där. De flesta egyptier vill nog leva i ett samhälle med samma typ av frihet som i västländer.

Blir det ett alltför djärvt antagande att även egyptier är människor och till stor del reagerar som vi själva utifrån hur de blir behandlade? Med tanke på USA:s krigande i Irak och konsekventa stöd till Israel kan det knappast förvåna någon om folk i arabländerna har en negativ syn på USA.

En demokratisk regim i Egypten skulle bättre återspegla det egyptiska folkets åsikter och önskningar. Det kan betyda ökad press på Israel att överge sin bosättningspolitik, häva sin ockupation av Västbanken och erkänna en palestinsk stat. Vore det något att beklaga, om så skedde?

Israelisk säkerhetspolitik har hittills vilat helt på militär övermakt och våld. Israel borde istället satsa på rimliga kompromisser, baserade på en ömsesidig respekt och en ömsesidig säkerhet. En tvåstatslösning.

Jag vet att denna fråga är hyperkänslig och att jag med dessa rader drar på mig kritik från samtidigt två grupper:

• dels de som anser att alla araber ska drivas bort från Västbanken och Gaza.

• dels de som anser att Israel ska utplånas och judarna i princip drivas ut i havet.

Överens är båda grupperna av kritiker om en sak:  resonemang som mina är i bästa fall bara naiva, i värsta fall fascistoida eller antisemitiska.

Huruvida mina förhoppningar beträffande Egypten ska komma på skam får väl framtiden utvisa. Ett sanningens ögonblick, ett slags lackmuspapper, blir hur den muslimska majoriteten ska förhålla sig till den kristna minoriteten, kopterna.

Klart är att det hittills inte finns något muslimskt land i världen som kan betecknas som en demokrati.

Klart är också att oavsett regim i Egypten så står landet inför mycket svåra utmaningar. Utbildningsnivån är låg och en stor del av befolkningen är fattig. Till skillnad från en del andra arabländer saknar Egypten oljeinkomster.

Till detta kommer att livsmedelspriserna i världen har gått upp. Det kommer de sannolikt att fortsätta göra, i takt med att oljan blir en bristvara och därmed dyrare. Detta blir mest kännbart i redan fattiga länder och den sociala oro som kunna noteras på olika håll blir dessvärre bara en antydan av vad som ligger framför oss.

Risken är stor att den egyptiska revolutionen slutar illa.
Jag förbehåller mig ändå rätten att hoppas på motsatsen.