Inte bara Hansson

Handlar det bara om en annonsvägran och om Tommy Hansson som redaktör för SD-Kuriren?

Nej, tyvärr inte!

Som bekant har vi dissidenter svårt att få in artiklar i stora PK-media. Annorlunda borde det vara på SD-Kurien. I synnerhet på nätet, där inga utrymmesskäl behöver begränsa antalet inlägg.

I synnerhet som detta beslut togs på Sverigedemokraternas riksårsmöte år 2004: ”Yttrandefrihet finns inte, om det inte finns för meningsmotståndare”.

Ändå fick jag och Björn Hammarbäck en insändare refuserad i SD-Kuriren på nätet år 2008.

Inte så att vi fick den återsänd eller gavs någon motivering, man bara lät bli att vare sig publicera inlägget eller att höra av sig. Jag var i kontakt med Richard Jomshof, vilken hänvisade till Johnny Skalin, som var insändarredaktör. Skalin svarade dock inte på mejl.

Därför kunde jag inte bli så helt överraskad av SD-K-redaktionens annonsvägran. Det handlar om en dålig hållning, ett klimat inom viktiga delar av partiet.

Gustav-inlägget på SDU-webben stärker intrycket av att SD håller på att rutscha utför – politiskt, taktiskt och moraliskt. Det ligger ingenting av vare sig statsmannamässighet eller smarthet i denna utveckling. Den är bara hållningslös och raktigenom korkad.

Vi måste till fullo inse ett fundamentalt faktum: våra politiska meningsmotståndare, detta pk-etablissemang inom media och partipolitik, är:

• inget att se upp till

• inget att försöka efterlikna,

• inget att söka bifall från!

För om vad vittnar detta svängande med pk-epitet som ”rasism” mm på SDU-forum, om inte just ett sådant missförstånd?

Tror man att etablerade pk-kretsar blir imponerade och slutar sparka på sd:are, om de ser att det finns sd:are som står redo att sparka vidare, nedåt?

Ett annat faktum vi måste inse är att ett riksdagsinträde för SD inte i ett trollslag förändrar alla förutsättningar.

Med eller utan SD i riksdagen, före såväl som efter ett riksdagsinträde, handlar det om människors medvetenhet.

Hela tiden måste det handla om en folk- och opinionsbildning. En sådan kommer naturligtvis helt av sig, om sd-företrädare själva har övertagit Expos världsbild och värderingar.

Ett tillägg, för att ingen ska missförstå mig:

Alla förändringar inom Sverigedemokraterna har inte varit fel. Enstaka virrpannor har ju kunnat skada partiet, genom att förse massmedia och andra motståndare med ammunition mot SD. Där har både Mikael Jansson och Jimmie Åkesson haft nödvändiga ambitioner.

Samtidigt vet vi att från medias sida är det inte fråga om något ärligt intresse av demokratisk vakthållning. Som Blågula frågors erfarenheter visat sker en skandalisering i media även där det egentligen inte finns en spik för media att koka sin soppa på.

Intresset av att SD-företrädare ska stå för en demokratisk hållning får dock aldrig vara främst ett taktiskt övervägande. Det ska vara själva kärnan i partiets väsen och politik. Som fallen Hansson och Skalin visat finns där allvarliga brister, högt upp i organisationen.

Demokrat blir man inte genom någon läpparnas bekännelse till detta ord. Det handlar om vilken hållning man intar i sitt faktiska agerande.

Sverigedemokraterna borde ta sitt riksårsmötsbeslut från år 2004 på allvar!

Och varför inte en nyutgåva av grundkursen?

—————————–

Här har jag alltså tillåtit mig att lufta kritik mot SD, och kommer så att fortsätta i ytterligare några dagar. Det betyder inte att Jimmie Åkesson och SD inte gör bra saker. Nu senast gäller det BRÅ och våldtäkterna: stor eloge! Denna bluffmakerska Hradilova Selin ska dras fram i ljuset!

Ett tips i det sammanhanget: lyft fram överfallsvåldtäkterna! Journalisterna mässar om hur få våldtäkterna är. Så få att det nästan inte finns några gärningsmän. Överfallsvåldtäkterna är ändå tillräckligt många för att påverka kvinnors situation, många kvinnor  är numera rädda för att röra sig utomhus kvällstid. Som statistik från Oslo visat har nästan samtliga förövare utomeuropeisk bakgrund. Vilken anledning finns att tro, att förhållandet är ett annat i Stockholm?