SD till riksdagen!

I vitbokstabloiden skriver jag så här:

”En röst på Sverigedemokraterna har fördelen att protesten blir riktad och tydlig. En extra krydda får en sådan protest genom etablissemangets behandling av SD. Partiet har ju konsekvent svartmålats och hindrats från att komma fram som andra partier i media. SD:s torgmöten har också störts av politiska huliganer – trots att SD:are aldrig saboterat andras möten. Därför blir en röst på SD samtidigt ett avståndstagande från dessa antidemokratiska metoder och en knäpp på näsan åt media.”

Gäller detta resonemang fortfarande från min sida, även efter att SD-Kuriren vägrat att upplåta annonsplats för vitbokssammandraget?

Ja, det gör det.

Mitt röstande, eller rekommenderande till röstning, handlar inte om att försöka belöna eller bestraffa individer. Det handlar om ett försök till politisk bedömning, av vad som kan vara bäst ägnat att leda framåt politiskt.

Som jag också skrev i vitbokstabloiden:

”Resonemanget gäller egentligen oberoende av både SD:s program och SD:s kandidater. Det handlar om att markera för en förändring. I just detta val.”

Bakgrunden är ju etablissemangets agerande och den roll SD blivit tilldelat i media. Det gör att valframgångar för SD blir till en markering mot denna eländiga journalistik, denna vidriga förljugenhet. SD tillhandahåller, genom sin existens och kandidering, en möjlighet att ge uttryck för en medborgerlig protest.

Rymmer då inte ett röstande på Sverigedemokraterna risker?

Kan inte SD komma att svika många högt uppskruvade förväntningar?

Jo, den risken bedömer jag som stor, och än större blir den om auktoritetstron är stor.

Att döma av flera kommentarer till gårdagens bloggtext är det just så. Många förutsätter med automatik att varje ställningstagande från SD-företrädare bottnar i genomtänkta ställningstaganden. Så är det inte. Tommy Hansson representerar inte det yppersta av politisk-taktisk klokskap.

Det handlar inte bara om invandring, det handlar också om kultur, demokrati och mentalt klimat. Ett riksdagsinträde för SD kan vara ett steg på vägen, men det måste följas upp! SD måste visa sig stå för något annat än politisk korrekthet och dess kvävande ängslighet.

När jag på SD:s riksårsmöte fick igenom det principiella ställningstagandet om yttrandefrihet så var det ingen sinkadus. Det var ett genomtänkt förslag, med en långtsyftande innebörd.

Helt konkret skulle det förpliktiga att ta in annonser i SD-Kuriren från även politiska meningsmotståndare, inte att man där skulle gömma sig bakom något surr om ”medlemsblad”!

Nu serverades dessutom praktiska möjligheter att manifestera på den punkten, genom hänvändelsen från SP i Lund.

Hade den möjligheten tagits tillvara så hade man samtidigt ryckt undan mattan för eventuella guilt-by-association-försök att framställa en annons för vitbokssammandraget som ett ställningstagande för allt som skrivits i Nationell Idag.

Det framställs som ofrånkomliga taktiska hänsynstaganden i ett mediaklimat där vi har små möjligheter att komma fram med våra versioner, men vi må samtidigt vara klara över riskerna – nämligen att det som börjar med förment taktiska överväganden snart landar i att vi har övertagit Expos världsbild och värderingar.

Konkret: etiketterandet/stämplandet och kopplandet/guilt-by-association.

Exempelvis:

1. SD-K publicerar en annons som kan kopplas till Jan Milld.

2. JM kan kopplas till Nationell Idag.

3. NI kan kopplas till, osv.

Vad vi behöver i Sveriges riksdag och svensk offentlighet är något helt annat, något som står för andra principer och en annan typ politiskt klimat.

Ett klimat där rädslan trängts undan och där människor vågar prata med varandra om väsentligheter, öppet och uppriktigt. Utan skygglappar och förlamande taktiköverväganden.

Våga språnget!

Förkasta pk-ismen!

Beslutet, och ansvaret, är ditt!

Jo, en sak till:

Inför årets riksdagsval må det vara SD som gäller.

I nästa val blir det annorlunda, om inte SD skärper sig radikalt, och flyttar på redaktör Hansson och hans svans. Vad Sverige behöver är inte ytterligare ett PK-parti.