En varningssignal

Som mina läsare vet manar jag till röstning på Sverigedemokraterna i årets riksdagsval.

Parallellt med detta har jag ett annat spår, av försök till konstruktiv kritik. Just inför valet kommer det spåret naturligen i bakgrunden, men det är viktigt att vi kontinuerligt utvärderar vad som sker, ger plats också för kritik och självkritik. Det får inte bli bara något hallelulja utan eftertanke, där SD-företrädare står över all kritik.

Detta gäller principiellt, för att vi inte ska köra i diket.

Till detta kommer att det nu finns en helt aktuell och påtaglig anledning att sätta ett stort frågetecken för visst SD-agerande! Låt mig börja i denna ände:

När jag själv var aktiv i SD-ledningen fick jag igenom ett beslut på riksårsmötet, ett viktigt principiellt ställningstagande: ”Yttrandefrihet finns inte, om det inte finns för meningsmotståndare!”

Tanken bakom beslutet var att vi sverigevänliga demokrater inte skulle vara som de. Vi skulle representera något annat och bättre, än pk-iterna.

Visserligen märkte jag ingen direkt entusiasm för mitt förslag på riksårsmötet, men ingen pläderade emot. Beslutet togs.

Vad skulle detta ställningstagande kunna betyda i praktiken från Sverigedemokraternas sida?

SD har ju, i likhet med Blågula frågor, fått erfara att tidningar vägrat publicera annonser. Helt nyligen vägrade Dala- Demokraten att publicera en liten annons om vitboken.

Ställningstagandet måste betyda att SD för egen del agerar annorlunda – dvs är redo att ta in annonser även från meningsmotståndare i SD-Kuriren.

Inte så att man tillåter penningstinna motståndare att helt fylla SD:s tidning med sitt materiel, men enstaka annonser bör inte vara något problem. Om annonsen starkt polemiserar mot SD:s ståndpunkter eller agerande bör det snarast välkomnas – det ger ju tillfälle att vässa den egna argumentationen! En sund hållning i den demokratiska debatten är att ta sig an motståndarnas allra starkaste argument.

Då snubblar jag över en uppgift på nätet, som talar ett annat språk. Socialistiska Partiet i Lund har försökt att få in en annons i SD-K, men inte lyckats. Redaktionen har överhuvudtaget inte svarat inom rimlig tid.

Vilket fruktansvärt självmål! Varför bjuda på något sådant? Helt obegripligt!

När jag fått vitboken klar närde jag förhoppningar om att SD-Kuriren skulle skriva om denna och rekommendera sverigedemokrater runtom i landet att köpa boken. Den innehåller ju fakta och argument som rimligen kan vara matnyttiga för partiets aktiva.

Som det visat sig har detta inte skett. Det var då som jag och Björn Hammarbäck kom på att vi skulle annonsera i SD-Kuriren om vitboken.

Därefter fick vi göra erfarenheter vilka jag tycker – utan att ta till överord – kan betecknas som ”anmärkningsvärda”.

Björn skrev brev efter brev till SD-företrädare om saken utan att överhuvudtaget få något svar. Till sist kom ett besked från Jens Leandersson: SD-Kuriren skulle inte utkomma mer före valet.

Vårt intresse för en SD-K-annons om vitboken gällde dock även efter valet, så vi fortsatte att mejla, med två frågor:

1. Tid för manusstopp?

2. Pris för en halvsidesannons?

Efter några vändor kom ett svar från Tommy Hansson, redaktör. Han meddelade att något manusstopp inte var fastställt.

Den andra frågan lämnades helt obesvarad. Jag skrev till Richard Jomshof och fick ett svar, som dock inte besvarade den ställda frågan om annonspris.

Så under måndagseftermiddagen meddelade Tommy Hansson:

”Då skall du få klart besked här, Jan:

Redaktionen har beslutat att inte ta in annons för Vitboken.”

Däremot kanske man tar in en recension:

”…saknar inte boken kvaliteter, varför jag inte ser någon anledning att skriva en enbart negativ recension.”

Beträffande annonsering sällar sig alltså SD-Kuriren till Dala-Demokraten och andra PK-media!

Även om vi hade varit politiska motståndare borde vi ha fått annonsera i SD-Kuriren.

Det inträffade utgör en allvarlig varningssignal, om utvecklingen inom Sverigedemokraterna.

Vår tänkta halvsidesannons i SD-K: