Schyman feminist?

Valkompasser

Under helgen har jag roat mig med att testa olika valkompasser.

På Sveriges Radios fick jag följande resultat, efter att jag även markerat ”hjärtefrågor”:

Sverigedemokraterna är alltså partiet för mig i årets val, följt av moderaterna och övriga borgerliga partier.

SR-kompassen medgav även att stämma av mot enskilda riksdagskandidater. Där blev resultatet:

Närmast mig åsiktsmässigt ligger alltså Mattias Karlsson och Pavel Gamov.

Sedan testade jag SvD:s valkompass. Där blev resultatet:

Återigen kan jag konstatera att de tre riksdagspartier som jag en gång varit medlem i hamnar sist.

Än tydligare blir detta i val mellan blocken:

Men jag kommer alltså inte att välja något av partierna i 7-klövern.

Det får bli SD.

En svensk förattare

Var har svenska intellektuella tagit vägen?

De måste rimligen se ungefär vad jag ser, beträffande ”mångkulturen”, svenskföraktet och nedmonteringen av vårt samhälle.

Varför har de inte tagit bladet från munnen, och protesterat högt och tydligt?

En som gjort just detta, och därmed väcker min respekt, är författaren Fredrik Ekelund.

I Sydsvenskan skrev han, redan hösten 2006:

”Ett antal frågor inställer sig alltså med anledning av Sverigedemokraternas framgångar: Varför har det blivit tabu att tala om och debattera föraktet för etniska svenskar och svensk kultur? Varför är det ‘fel’ att oroa sig för islams utbredning – bara på Rosengård finns sju källarmoskéer där extrem islamism predikas; islam är ju faktiskt inte kebab och falafel utan en religion intimt förknippad med politik, en religion som inte gått igenom upplysningens stålbad och där vissa saker tycks oförenliga med grundläggande västerländska värden, som jämlikheten mellan könen till exempel?

Den arbetarrörelse som byggde Landskrona och Malmö hölls samman ideologiskt av en gemensam skötsamhetskultur, är det då fel att kräva av de nya svenskarna just detta? Har inte alla människor, oavsett om man är ‘svensk’ eller ‘invandrare’ ett personligt ansvar för vad de gör? Varför skall vi acceptera det utbredda epitetet ‘hora’ så fort en tjej lever livet med dans, diskotek, killar och fotboll? Varför ska vi stå ut med det sorgligt utbredda ‘Knulla din mamma!’ under fotbollsmatcher, på skolgårdar eller gator och torg så fort friktion uppstår?

Varför är det inte självklart med ett förbud för religiösa symboler i den svenska grundskolan, skolan är ju konfessionslös och slöjan en djupt reaktionär, religiös symbol som uppmuntrar killar att dela upp tjejer i ‘horor’ och ‘madonnor’ och som, i många fall, tvingas på unga tjejer mot deras vilja? Borde inte alla som delar upplysningens ideal, oavsett om vi är höger, liberaler eller vänster, arbeta för ett stopp för religiösa friskolor?

I bästa fall kan valresultatet bli en väckarklocka för en yrvaken socialdemokrati men också startskottet för en diskussion om den värdegrund samhället bör vila på. Förhoppningsvis innebär det också slutet på den naiva kulturrelativism som utgör en så god grogrund för högerextremismen. Att sd:s framgångar i Skåne delvis har sin upprinnelse i Skånes bruna tradition är en självklarhet men förklarar mer Sjöbo och Höör än Malmö och Landskrona. För att förklara sd:s framgångar i de gamla arbetarstäderna bör man analysera Stefan och Charlies oerhörda trötthet inför gängen och kriminaliteten och ta den helt berättigade oron för islams utbredning på allvar.

Det är inga ‘fascister’och ‘monster’ som lyft sd i Malmö och Landskrona. Det är till stor utsträckning vanlig, strävsam arbetarklass som fått nog, eller ‘fått nock’, för att säga det på ren malmöitiska, av integrationens baksida, den som aldrig debatteras på kultursidorna. Tar vi inte denna oro på allvar utan låtsas som att gängen inte finns (Kadhammar), att det är löjligt att oroa sig för islam (Svenning) eller bara tittar på situationen från ett sociologiskt von oben-perspektiv (Fryklund) – då kan Sverigedemokraterna redan nu inteckna ännu fler mandat i nästa val, både kommunalt och i riksdagen.”