Opposition? Nej tack!

Det var år 1997 som dåvarande invandringsministern Pierre Schori (s) i riksdagen deklarerade att ”främlingsfientligheten” skulle ”jagas och kriminaliseras”.

År 2010 kör Kristdemokraterna vidare i detta hjulspår:

”Kristdemokraterna anser att rasistiska yttringar och andra grova organiserade brott måste bemötas med effektivare lagstiftning. Därför anser vi att deltagande i och stöd till rasistiska och kriminella organisationer ska kriminaliseras.”

Själva definitionen på en ”kriminell organisation” är rimligen, i juridisk mening, att den är olaglig och således redan kriminaliserad. ”Tydlighet” må vara ett av våra pk-politiker mest älskade honnörsord, men klarhet i tanke och ord är i själva verket en bristvara bland pk-iter.

Man skulle ju kunna förvänta sig att, för den som förespråkar så drastiska åtgärder som förbud mot vissa politiska meningsyttringar, definitionerna ska vara glasklara. Gränsdragningen ska vara knivskarp mellan vad som är lagligt och vad som inte är lagligt.

Så är dock inte fallet. Lika litet som Schori klargjorde vad han lade in i begreppet ”främlingsfientlighet”, lika litet kan eller vill Göran Hägglund tydliggöra vilken kritik av den förda invandringspolitiken som ska vara tillåten och vilken som inte ska vara det.

Detta är ingen tillfällighet. Oklarheten fyller en viktig funktion. Den är ägnad att skapa osäkerhet och sprida rädsla. Den kan resultera i att många inte alls vågar ge uttryck för någon avvikande mening om den förda politiken.

Vilket är själva syftet.

Man vill inte veta av någon politisk opposition.

På den punkten är man överens över blockgränserna.