• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Politikerförakt och politikerförakt

I Sverige råder, kan man väl säga, ett ganska utbrett politikerförakt. Efter att ha sett SVT-programmet ”Demokratifesten” – bra kommenterat av Birger Schlaug – blir jag påmind om att det finns politikerförakt av två helt skilda slag!

För egen del föraktar jag inte politiker i allmänhet, bara för att de är politiker. Mitt förakt gäller vissa politiker, pga deras ställningstaganden eller brist på ställningstaganden. Det är alltså prestationsrelaterat.

Mer konkret gäller mitt förakt dessa ryggradslösa och hållningslösa, falska och hycklande, ryggdunkande och floskelproducerande flock-karriärister. Dessvärre har vi som sagt en 7-klöver.

Dvs politiker med integritet, som går sin egen väg, lyser med sin frånvaro.

Varför?

En faktor är maktkoncentrationen inom 7-klövern, med partipiska och krav på lydnad. Den som avviker blir inte nominerad i nästkommande val.

En annan faktor är massmedia. Den som säger sanningar hamnar i blåsväder, blir föremål för drev, med avståndstaganden, utfrysning och fördömanden.

Den här typen av sakligt motiverade politikerförakt kan inte ges utrymme i våra media, det skulle ju lyfta fram verkliga samhällsproblem. Skulle bli kontroversiellt.

Samtidigt vill journalisterna gärna ge sken av att vara kritiska och fristående. Resultatet manifesterades i SVT:s ”Demokratifesten”.

Där tilläts håglösa och oengagerade individer gnälla och gnöla, ösa på med svepande avfärdande av politiker i allmänhet, att dessa var tråkiga, såg fel ut, svek löften, käbblade, osv.

Antag att en politiker inte käbblar om småsaker, utan går in på väsentligheter och intar ståndpunkter som klart avviker från vad alla andra tycker. Vad händer då?

• Gäller det invandringspolitiken blir han/hon omgående rasiststämplad och ondskeförklarad.

• Motsvarande gäller kriminalpolitik och skolpolitik, vederbörande förespråkar ”hårdare tag”.

Vi har ett allvarligt samhällsproblem i Sverige idag, genom att så få medborgare vill engagera sig i samhällsfrågor och åta sig politiska uppdrag. En sida av det problemet är att många politikers drivkrafter i alltför hög grad är materiella förmåner för egen del.

Detta späds bara på genom att göra varje politiker till en spottkopp och driftkucku. Något som knappast gagnar demokratin!

Ingen politiker ska vara fredad från kritik, men då ska den vara konkret och handla om politiska sakfrågor.

Och ingen medborgare är själv fri från medansvar för samhällsutvecklingen.

Med Schlaug kan jag bara instämma, när han skriver: ”Demokrati är inte bara rättigheter, det är också skyldigheter!”

Man måste inte själv ha politiska uppdrag för att kunna påverka.

5 svar

  1. Ja, sjuklövern(nn) är urtråkiga och deras innehållslösa svammel kan man vara utan.

    När det gäller käbbel så tänker kanske de fleasta på programmet Debatt, och det är ju innehållslöst käbbel.

    Politik är intressant om man börjar tala politik, men det har varit förbjudet i snart ett halvsekel här i landet.

  2. ´Hej Janne!

    Detta är ett mycket välskrivet dokument jag anser bör platsa på bästa redaktionella plats eller spridas vi din
    blogg.

    http://www.danskfolkeparti.dk/Er_der_håb_for_Nordens_syge_mand_.asp

    mandag den 16. august 2010

    Översättning av Pia Kjerrgårds veckobrev:

    Rubrik: Finns det hopp för Nordens sjuka man?

    ”Om svenskarna kommer att göra Stockholm, Göteborg och Malmö till skandinaviska motsvarigheter till inbördeskrigets Beirut med klankrig, hedersmord och massvåldtäkter, så kan vi inte ingripa. Men vi kan alltid sätta en broklaff i mitten av Öresundsbron.”

    Så skrev jag i mitt veckobrev för mer än åtta år sedan mot bakgrund av den dåvarande socialdemokratiska svenska regeringens skarpa kritik av restriktionerna för utlänningar, som genomfördes i Danmark under våren 2002.

    Den provocerande frasen fick genast det officiella PK-Sverige att koka över av hysteri och helig indignation. Vi var ”danskjävlar”. Vi fick gärna inavla oss tillbaka till stenåldern. Jag minns att jag träffade en mycket upprörd Lars Leijonborg från Folkpartiet inför en ordduell i TV-programmet Deadline. Den humorbefriade mannen var så desperat och arg att han, i avsaknad av argument inför öppen kamera, började riva en av Dansk Folkepartis broschyrer i bitar.

    Men medan den svenska eliten fräste av ilska och utfärdade dagliga bannbullor, vällde det in flera hundra e-postmeddelanden till Dansk Folkeparti från vanliga svenskar. Nästan alla var fulla av tacksamhet för att vi hade fokuserat på det svenska invandringsproblemet och det svenska åsiktsförtrycket. Men det var också en sorglig läsning. Tonen var nästan bönfallande: ”Hjälp oss”.

    Detta fick oss att införa en annons i den svenska tidningen ”Dagens Nyheter”, där vi tackade för stödet. Vi tog här några urvalda citat ur den massiva mängd e-mail vi fått.

    Det officiella Sverige skrek på en gång att vi hade fabricerat citaten, eftersom ”de innehöll fördanskningar” – något som naturligtvis beror på att några av avsändarna ville göra innehållet lättare att förstå. Som när vi säger ”ursäkta” eller beställer ”ett rum med frukost” när vi stannar på andra sidan av Öresund.

    Allt som allt gav det en inblick i en politisk kultur som jag inte trodde var möjlig i ett upplyst land, västvärlden anno 2002. Vad hade gått snett i Sverige? Hur kunde det vara möjligt att undertrycka en befolkning så våldsamt?

    Det gränslösa svenska hyckleriet visades också skoningslöst under valkampanjen 2006 då svensk TV med en dold kamera hade filmat politiker från de mer erkända – eller borde man säga ”legitima” – partierna i Sverige. Här stod socialister och moderater plötsligt och omtalade invandrare med språkets värsta och mest hatiska glosor. När de sedan konfronterades med sina åsikter, vägrade de lamslagna att kännas vid dem, även om det var deras egna ord. Ett sorgligt bevis på en sjuk politisk kultur!

    Vid samma val ålades även statliga svenska medier konsekvent att hänvisa till det invandringsskeptiska partiet Sverigedemokraterna som ”främlingsfientligt” om partiet ibland nämndes i ”Ekot” eller ”Rapport”. I takt med att invandringen till Sverige ökat ytterligare med tusentals irakier körde den svenska eliten vidare i samma verklighetsfrämmande spår.

    Den svenska socialdemokratiska ledaren Mona Sahlin – som vill bli Sveriges nästa statsminister – sa till exempel i 2002 att ”Jag tror det är litge av det som gör så många svenskar avundsjuka på invandrargrupper, Ni har en kultur, en identitet, en historia, något som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarnatt och sådana töntiga saker. ” Men den nuvarande premiärministern Fredrik Reinfelts patriotism var verkligen inte mycket äldre när han sa ” – Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån”.

    Det skulle spränga alla fördämningar om man valde att återge det oändliga antal svenska absurditeter som att en elev skickades hem från skolan eftersom han bar den svenska flaggan på en tröja eller att en sparkad anställd på det svenska Migrationsverket inte ens kunde få hjälp av sin fackförening för att han vågat kritisera den svenska utrikespolitiken offentligt – eller att jag (Pia Kjærsgaard) av den svenska berömda författaren bakom sådana alster som Hamilton-böckerna, var Jan Guillou beskrevs som ”farligare än bin Ladin.”

    Jag kan bara se att den svenska invandringspolitiken har helt spårat ur.

    Sverige har idag en av Europas högsta kriminalitetsstatistik, och att massinvandringen har tvingat hela den svenska välfärden på knä. Inte minst med tanke på de äldre på svenska sjukhem, som idag på vissa ställen har ransonerat allt från kaffe till antalet potatisar de får äta, för att ”besparingarna kräver det”.

    När har svenskarna äntligen fått nog? Det har vi har ofta gått och undrat på denna sidan av Öresund. Ja, när? Något tyder på att det kanske håller på att vända. Ivarje fall står Sverigedemokraterna i opinionsmätningarna inför att passera den svenska spärrgränsen på fyra procent. I vissa opinionsundersökningar har partiet fått mer än sex procent av rösterna. Detta tyder på att det finns hopp för Sverige.

    Sverigedemokraternas kritiker har hånfullt sagt att partiet är en kopia av Dansk Folkeparti. Och? Varken jag eller andra i Dansk Folkeparti har aktivt blandat oss i svenska förhållanden. Det har alltid varit vårt tydliga ställningstagande att endast svenskar kan rätta till situationen i Sverige. Men att Sverigedemokraterna naturligtvis sneglat på Dansk Folkeparti framgångar är bara helt naturligt.

    Det kommer att krävas ett politiskt uppröjningsarbete av nästan bibliska proportioner i Sverige efter riksdagsvalet de 19 September. Sverigedemokraternas ”nästa utmaning blir att visa att de – i likhet med Dansk Folkeparti – har möjlighet att få inflytande och samtidigt lyckas hålla en stram disciplin i partiet. Men förutsättningen är naturligtvis att de andra svenska parterna respekterar partiet och svenskarna, som röstade för det.

    Mycket tyder på att den mentala järnridån runt Sverigedemokraterna slutligen håller på att kollapsa. Det är bra. Inte bara för Sverige och svenskarna, som i sin tur kan höja huvudet och sjunga ”Du Gamla Du Fria” utan att riskera att bli anklagade för ”Hets mot folkgrupp” – men för hela Norden. Det finns hopp för Sverige.

    Med vänliga hälsningar,

    Pia Kjaersgaard

    Du får gärna korrekturläsa det ännu en gång

    Mvh
    UncleBob

  3. Hoppas Pia skickar hit valobservatörer från DF. Kan komma att behövas..

  4. Fullkomligt riktigt. Annars får vi snart be Danmark om hjälp. Pia är en mycket klok kvinna med en skarp syn på verkligheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: