• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Politikerförakt och politikerförakt

I Sverige råder, kan man väl säga, ett ganska utbrett politikerförakt. Efter att ha sett SVT-programmet ”Demokratifesten” – bra kommenterat av Birger Schlaug – blir jag påmind om att det finns politikerförakt av två helt skilda slag!

För egen del föraktar jag inte politiker i allmänhet, bara för att de är politiker. Mitt förakt gäller vissa politiker, pga deras ställningstaganden eller brist på ställningstaganden. Det är alltså prestationsrelaterat.

Mer konkret gäller mitt förakt dessa ryggradslösa och hållningslösa, falska och hycklande, ryggdunkande och floskelproducerande flock-karriärister. Dessvärre har vi som sagt en 7-klöver.

Dvs politiker med integritet, som går sin egen väg, lyser med sin frånvaro.

Varför?

En faktor är maktkoncentrationen inom 7-klövern, med partipiska och krav på lydnad. Den som avviker blir inte nominerad i nästkommande val.

En annan faktor är massmedia. Den som säger sanningar hamnar i blåsväder, blir föremål för drev, med avståndstaganden, utfrysning och fördömanden.

Den här typen av sakligt motiverade politikerförakt kan inte ges utrymme i våra media, det skulle ju lyfta fram verkliga samhällsproblem. Skulle bli kontroversiellt.

Samtidigt vill journalisterna gärna ge sken av att vara kritiska och fristående. Resultatet manifesterades i SVT:s ”Demokratifesten”.

Där tilläts håglösa och oengagerade individer gnälla och gnöla, ösa på med svepande avfärdande av politiker i allmänhet, att dessa var tråkiga, såg fel ut, svek löften, käbblade, osv.

Antag att en politiker inte käbblar om småsaker, utan går in på väsentligheter och intar ståndpunkter som klart avviker från vad alla andra tycker. Vad händer då?

• Gäller det invandringspolitiken blir han/hon omgående rasiststämplad och ondskeförklarad.

• Motsvarande gäller kriminalpolitik och skolpolitik, vederbörande förespråkar ”hårdare tag”.

Vi har ett allvarligt samhällsproblem i Sverige idag, genom att så få medborgare vill engagera sig i samhällsfrågor och åta sig politiska uppdrag. En sida av det problemet är att många politikers drivkrafter i alltför hög grad är materiella förmåner för egen del.

Detta späds bara på genom att göra varje politiker till en spottkopp och driftkucku. Något som knappast gagnar demokratin!

Ingen politiker ska vara fredad från kritik, men då ska den vara konkret och handla om politiska sakfrågor.

Och ingen medborgare är själv fri från medansvar för samhällsutvecklingen.

Med Schlaug kan jag bara instämma, när han skriver: ”Demokrati är inte bara rättigheter, det är också skyldigheter!”

Man måste inte själv ha politiska uppdrag för att kunna påverka.