Tabloidkonceptet

Grundtankarna med vitbokstabloiden har varit två:

1. I jämförelse med flygblad

Ett A5-flygblad i fyrfärg, tryck på en sida, upplaga 20.000, kostar cirka 7.000 kronor. Dvs 35 öre/ex.

Detta kan jämföras med en 8-sidig tabloid (dvs A3-format), där motsvarande upplaga skulle kosta 16.000 kr. Dvs 80 öre/ex.

Flygblad blir inte så mycket billigare per blad i högre upplaga, vilket däremot gäller tabloider.

Trycker vi tabloiden i 40.000 exemplar blir priset 25.000. Dvs drygt 60 öre/ex.

Man kan få ut väsentligt mer information genom en tabloid, det blir mer för pengarna och mer för arbetet att distribuera.

2. Politiskt

Innehållsmässigt vänder sig vitbokstabloiden till dem som hyser tveksamheter mot de sju riksdagspartierna, men som tagit intryck av pk-propagandan och känner det som ett stort steg att lägga sin röst på Sverigedemokraterna.

Medan dessa väljare kan ha svårt att ta till sig direkt partimaterial från SD skulle argumenteringen i tabloiden kunna då dem att ”tippa över” till att ändå lägga en proteströst på SD.

Ambitionen med tabloiden är samtidigt folk- och opinionsbildande kring invandringspolitiken.

EN DEL bidrag har influtit till tabloidprojektet och några utdelare har anmält sig, men hittills inte i den omfattning som krävs. I nuläget har vi råd att trycka 20.000 ex, och även kapacitet att distribuera detta.

På plussidan kan räknas att logistiken inte behöver vara något stort problem. Med postens blå kartong blir portot 186 kronor och en sådan kan förmodligen rymma mer än 500 tabloider, kanske närmare 1.000.

Så just nu står det och väger.

Vi kan beställa en tryckning av 20.000 ex, men om det visar sig att den upplagan snart går åt, då kostar ytterligare 20.000 ex lika mycket, dvs totalt blir det då 32.000 kr. (Medan det skulle kosta 25.000 kr om vi från början satsade på 40.000 ex.)

Med en ny tryckning tillkommer att tryckeriet behöver tid för att leverera, och valet kanske då hinner vara över innan de nya tabloidexemplaren når fram.

Så ska vi kanske ändå satsa på tryckning av 40.000 ex redan från början, och hoppas att ”under resans gång” fler ger sig tillkänna som utdelare?

Det finns ytterligare ett praktiskt moment. Vi måste på något sätt tillförsäkra oss att de som får tidningspaket också är personer med motivation att verkligen sprida tidningarna.

En lösning kan vara att ta en avgift av dem som beställer, exempelvis 500 kr.

Detta skulle samtidigt kunna hjälpa projektet i hamn ekonomiskt.

Grundfrågan blir då: kan vi räkna med att det går att få avsättning för ett 40-tal tabloidpaket med de förutsättningarna?

Ett beslut måste fattas nu under helgen.

Nyspråk

Från Mopsens blogg:

”Fyra myndigheter som kallas Minisann (sanningsministeriet), Minifred (fredsministeriet), Minilek (kärleksministeriet) och Miniflöd (överflödsministeriet) styr allting.

Minisann har hand om propagandan och lögner. Dubbeltänk innebär att kunna hålla två motsägande trossatser i huvudet samtidigt och att dessutom acceptera båda som sanna, att kunna ljuga medvetet och ändå vara fullständigt övertygad om att man talar sanning.

Minifred har hand om stenkastningen, bilbränderna och klanfejderna som ständigt rasar.

Minilek har hand om ”lag och ordning” genom Anti-Folklig Aktion (AFA), Brottsförnekande Rådet (BRÅ) och Tankepolisen. Krimtänk är en tanke som är kriminell. Det behöver inte vara något som man medvetet tänker, utan sådant Minisann anser att man tänker.

Miniflöd har hand om ekonomin, eller rättare sagt omfördelningen från svenska fattigpensionärer till bidragsberoende invandrare.”

Mer på temat nyspråk finns här och här.

Möjligheternas land

Mona Sahlins nya bok har nu kommit.

Den heter”Möjligheternas land” och får mig att tänka ett inslag i vitboken (webbmaterialet) som hittills inte lyfts fram, nämligen alla de frågor som vi invandringskritiker – ja varje tänkande medborgare – kan ställa kring invandringen.

Nu skulle det finnas mycket att göra här,  för både grävande journalister och seriösa forskare!

Tag bara systemet med personliga assistenter. Det drevs igenom av den borgerliga regeringen i början av 90-talet, med Bengt Westerberg som socialminister.

Först kostade det ”bara” 4 miljarder kronor om året, nu är det uppe i närmare 30 miljarder.

Där skulle jag vilja veta tre saker:

1. Hur stor andel av de som nyttjat detta system är etniska svenskar, hur stor andel är invandrare från MENA-länder (Mellanöstern och Nordafrika)?

2. Hur omfattande är fusket?

3. Av de fall som uppdagats, hur stor andel av bedragarna är etniska svenskar, hur stor andel har MENA-bakgrund?

Integritet?

Kan människor ha integritet, dvs göra sakliga och opartiska bedömningar, agera självständigt och vara rättvisa mot andra?

Den frågeställningen leder åt minst två håll.

1.Invandringskritiker

Som det visat sig förutsätts en människa med automatik sakna integritet om hon är kritisk mot den förda invandringspolitiken. De påklistrade epiteten om ”främlingsfientlig” mm hjälper där till slutsatsen: hon hyser en allmän ovilja mot alla invandrare, så blind och ohjälplig att hon inte kan styra den.

Följaktligen kan en invandringskritisk person inte inneha någon yrkesposition där han/hon kommer i kontakt med invandrare och har att fatta beslut som berör dessa. Sådana beslut blir med stor sannolikhet korrupta, och negativa för invandraren.

Min första kontakt med detta synsätt var år 1995 och tidningsrubrikerna landet runt om ”den främlingsfientlige nämndemannen” i Svea hovrätt. Hans namn var Anders Sundholm, ordförande i Blågula frågor.

Det började med ett ovederhäftigt inslag i Dagens Eko, signerat Björn Häger, kablades vidare genom TT och blev till en rikstäckande ”nyhet”.

En motvarande historia inträffade två år senare kring Karl Johan LIdfeldt. Som vanlig nämndeman i tingsrätter förutsattes han vara ”jävig” i fall med invandrare som åtalade (redan på den tiden vanligt…).

Sak samma med Kenneth Sandberg, anställd på mottagningsenheten hos Invandrarverket/Migrationsverket. Pierre Schori, minister, tog upp saken i riksdagen:

”om en tjänsteman vid invandrarverket har rasistiska åsikter bör han eller hon överväga om det går att vara lojal mot arbetsgivaren…. är det rimligt att invandrarverket tar ställning till i vilken grad en sådan person tillåts ha kontakt med asylsökande.” GD Lena Häll-Eriksson  lydde omgående. Sandberg avskedades.

En tjänsteman kan alltså vara ett problem endast genom beslut som betyder återhållsamhet med skattemedel. Den som låter pengarna rulla riskerar ingenting.

Ganska nyligen hamnade en annan tjänsteman på Migrationsverket i blåsväder efter att ha uttalat sig kritiskt mot de personer i Rinkeby som brände ned en skola där och angrep polisen. Ogillar man vandalisering och dem som gör sig skyldiga till sådant, då kan man inte vara lämplig…

(jag har missat detaljerna, blev denne tjänsteman också avskedad?)

Naturligtvis kan man heller inte fungera som lärare om man ser några fel med den svenska invandrings- och flyktingpolitiken. Vilket däremot inte blir fallet om man applåderar densamma.

2. Grupplojala

Motsatsen till integritet är ju att man håller på sin egen grupp, oavsett innebörden av detta.

Så fungerar MC-gäng och kriminella nätverk.

Det är också en hållning som uppvisas i många invandrartäta områden gentemot företrädare för svenska myndigheter.

Ny vitboksrapport

1.

Försäljningen av det tryckta vitbokssammandraget går ganska bra, många har beställt både 20 och 40 exemplar. Däremot verkar de tidningsannonser som hittills har införts inte ge mycket respons.

2.

Tabloidprojektet kommer dock inte att kunna förverkligas, om inget drastiskt händer fram till månadsskiftet – t ex att projektet får draghjälp från några webbsidor med många besökare.

De bidrag som hittills influtit, och där jag personligen skulle ha lagt en grundplåt på ca 10.000 kr, har inte nått nivåer där priset per exemplar kan bli lågt. Det har heller inte anmält sig tillräckligt många utdelare.

3.

På ”annonsfronten” är nu siktet framförallt instället på en större annons i SD-Kuriren, kanske en halvsida. SD-K har ju läsare som rimligen bör vara intresserade av vitboken.

4.

Vidare har vi budkavle-konceptet. En person beställde nyligen 40 böcker för att lägga ut dem i offentliga utrymmen. Detta gav idén att bifoga en lapp om ”budkavle”, dvs att låt bokexemplaret gå vidare ur hand i hand.

5.

Till sist har vi afficheringsmöjligheterna.

Där har ett antal pdf-filer för olika format gjorts tillgängliga på vitbokswebben, bl.a. en affisch på budkavletemat.