• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

God ton

Med utvecklingen av internet, parallellt med den massiva fjärrinvandringens alltmer förödande konsekvenser, har journalisterna fått det allt svettigare. Så fort en pk-artikel, tangerande ämnet invandring, publicerats har läsarkommentarerna blivit många och en förkrossande majoritet av dem sågar som regel den publicerade artikeln. Åtminstone DN  har då vidtagit den exceptionella åtgärden att stänga av kommentarsfältet.

Redan tidigare har både jag själv och många andra politiskt inkorrekta kunnat erfara hur man, även där kommentersfält i princip hållts öppna, vissa kommentarer – eller inlägg från svarlistade personer – blockerades.

Inför sig själva motiverar redaktionerna naturligtvis sina ingrepp med att kommentarerna är ”rasistiska” och allmänt oacceptabla. Kommentarfälten har blivit ”pissrännor”, som den f.d. kultursidesredaktören Maria Schottenius uttryckt saken.

Visst förekommer alla slags kommenterar, men det är knappast de dåligt formulerade som utgör ett problem för pk-iterna. Problemet utgörs av de kommentarer som med relevanta fakta och starka argument skjuter hål på den uppblåsta artikeln.

Det här ligger ju i linje med tidigare erfarenheter. När vi drog igång Blågula Frågor i mitten av 90-talet var det mot bakgrund att av att de som kritiserat invandringen framställdes som extrema och man tog fasta på enskilda virrpannor i periferin. Med BGF skulle vi göra allt rätt från början, de skulle inte finnas någonting ovidkommande att hänga upp ett avfärdande på. Vi skulle framtvinga en debatt i sakfrågan. Så var vår ambition.

Vad fick vi erfara? Jo, just det faktum att vi inte hade någon belastning och inte sade något som i sak kunde angripas gjorde oss särskilt farliga. Det sade man öppet! Vi representerade nämligen en ”dold rasism”, en ”smygrasism” osv. Man ville gärna hänga på oss även slips och kostym, trots att vi sällan klätt oss så.

På så vis blev det HELGARDERAT.

Det som inte kunde stämplas som rasism klassades ändå som sådan – fast värre.

Varje kritik av invandringspolitiken gav denna klassning. Därmed hade man samtidigt erkänt att det tidigare pratet om ”rasism” och ”fascism” var bara svepskäl. Den aspekten var egentligen ovidkommande för pk-iterna – avgörande var inställningen till massinvandringen och nedmonteringen av folkhemmet.

Tidigare kunde redaktörer och journalister husera fritt, utan att riskera bli motsagda. Som stående förklaring returnerade Mats Bergstrand på ”DN Debatt” inlägg med formuleringen ”Vi tackar…men av utrymmesskäl…” Med internet ändras förutsättningarna, där finns ingen sådan brist.

Här blir debattsajten ”Newsmill” på Internet intressant. Ett tag var frågan  öppen: skulle den ge plats för en fri debatt, I en kontroversiell fråga som invandringspolitiken?
För egen del fick jag först in några artiklar, för att sedan märka hur det tog stopp – utan att någon av artiklarna egentligen varit riktigt brännbar.

Det sammanhängde med ett allmänt krav på skribenter som just införts. Vederbörande skulle ha ”egen erfarenhet eller professionell sådan” av ämnet. Läge alltså, för att mota bonnläppar i grind, för att istället sålla fram skribenter med fina titlar – ”experter” och ”sakkunniga”. Personer som, i den mån de alls bar på värderingar, stod stabilt på rätt ”värdegrund”.

Ändå slank en artikel av Maj Grandmo, kritisk mot mångkulturen, igenom och blev publicerad. Det dröjde några dagar, så ångrade sig Newsmillredaktionen. Motivering:

”Publiceringen av artikeln ‘Vurmen för mångkulturen – och sanningen’ är hävd. Texten innehåller svepande och dåligt underbyggda formuleringar om det mångkulturella Sverige. Fakta blandas med vilda spekulationer på ett sätt som knappast kan sägas tillföra debatten något nytt och intressant och av vikt, men däremot underblåsa rasistiska strömningar.

Den här typen av artiklar har förstås ett existensberättingande, men det är inget material som ska publiceras på Newsmill. Här ska tonen vara god och texterna väl underbyggda. Därför togs texten bort.”

Vad räknar Newsmill som ”god ton”?

– Förmodligen anser man det inte strida mot god ton att ösa tillmälen om ”rasism” mm över meningsmotståndare.

– Inte heller att ledande politiker eller DN-skribenter driver tesen att sverigedemokrater gillar att vara martyrer, tycker om att bli misshandlade både bokstavligt och bildligt.

–  Eller när man mindre bekymrar sig om dödade svenskar – som nu senast i Landskrona – än att dråpet ska resultera i ”främlingsfientlighet”.

Jag tror mig ha kommit på vad ”god ton” är.

Det betyder:

• att inte anföra fakta som kan upplevas som obehagliga och därmed kränkande för någon att ta del av.

• att hysa empati för rätt personer, dvs de som klassats som tillhöriga en ”utsatt” grupp.

• att bli upprörd mer av olämpliga ordval än över företeelser i sig.

• att ta avstånd från varje form av ”gruppsärskiljande”

• att övht känna rätt känslor vid rätt tillfälle.

• att inte ta sig ton mot överheten.