• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

EXPLOATERA – POLITISERA MERA!

Det låter bekant.

Nog har vi hört dessa anklagelser förr: vi invandringskritiker ”har en agenda” och ”fiskar i grumliga vatten”, vi ”utnyttjar ett missnöje” eller försöker ”exploatera en tragisk händelse”.

Förvisso är dödsmisshandeln av 78-åriga Ingrid i Landskrona tragisk, men på vad sätt kan vi bättre hedra henne än att verka för sådana händelser inte behöver upprepas?

Är det inte helt sagolikt fräckt (eller obegåvat) att driva denna tes om ”agenda” och att ”exploatera”?

För vad ska politik överhuvudtaget handla om?

Rimligen att utgå från verkligheten, ringa in allvarliga existerande problem, analysera orsaker och försöka presentera förslag till lösningar. Det är just därför som vi har partier.

Och enskilda medborgare som engagera sig i olika frågor gör väl något hedervärt och efterföljansvärt, inte tvärtom! På medborgare som bryr sig har en demokrati att bygga.

Däremot kan man tala om att exploatera en fråga i negativ bemärkelse, om man gör som Folkpartiet gjorde i den förra valrörelsen. Man gick ut med ett krav som ledde till att många väljare gav partiet sitt förtroende, för att efter valet strunta i sitt krav och svika dessa väljare.

(Vad jag syftar på är det iofs blygsamma och egentligen självklara kravet att kunskaper i svenska språket ska utgöra en förutsättning för att få svenskt medborgarskap.)

Enligt Aftonbladet den 5/4 -10 har Carina Herrstedt, företrädare för Sverigedemokraterna uttalat sig så här:

”Vi har inte haft en tanke på att göra politik av frågan, ”

Stämmer detta uttalande så är det alarmerande. Dessvärre ligger det i linje med SD:s brist på agerande vid måndagens samling i Landskrona. Inte ett plakat inom synhåll!

Det är tydligt att ledande SD-företrädare själva har gått på pk-propagandan, och man smälter in i tapeten för att inte riskera förarga någon.

Det är naturligtvis SD:s förbannade skyldighet att ”göra politik” av denna fråga! Det är varje partis skyldighet.

Herrstedts famösa AB-uttalande visar på ett akut behov av internutbildning inom Sverigedemokraterna. Åtminstone deras ledande företrädare måste lära sig att bli propagandaresistenta. Hur ska de annars kunna leda andra inom politiken?

MER ÄN NÅGONSIN behöver en partipolitiskt fristående folkrörelse mot våldet nu växa fram, en rörelse som vågar ägna sig åt politik.

Det handlar här inte primärt om någon ”vrede”. Det handlar om relevans och ändamålsenlighet, om grundläggande förnuft och elementär självbevarelsedrift.

Ingers död blev en bjärt påminnelse om ett sedan länge känt förhållande som brottsstatistiken gjort tydligare för varje år, nämligen hur antalet misshandelsfall och våldtäkter ökat till att nu ha nått närmast epidemisk omfattning.

Det saknas inte mediapersoner som insisterar på att ökningen är bara skenbar: det rör sig bara om en ökad anmälningsbenägenhet, hävdar den notoriske lögnaren Jerzy Sarnecki. Vad blir logiken i detta?

Jo, att om det år 2009 anmäldes nära 6.000 våldtäkter och nära 86.000 misshandelsfall så skulle det i själva verket ha varit lika många offer varje år dessförinnan.

Hur sannolikt är detta, med tanke på den låga uppklarningsprocenten och den ökade risken för repressalier mot dem som anmäler?

Antag att det ändå vore så: Gör inte det saken i så fall bara än så mycket allvarligare? Varje brottsoffer är en människa, och ett offer för mycket!

Antalet brott behöver inte öka för att utgöra ett problem.

Och det finns en klar koppling mellan våldsbrottsligheten och invandringen. Framförallt vissa etniska grupper har här en hög överrepresentation.

Absolut att vi ska ”peka ut” detta. Vilket inte får bli detsamma som att göra enskilda individer ansvariga för andra individers handlingar.

Å tredje sidan. Antag att jag levde i Australien, att där fanns andra svenskar, att många av dem bar sig illa åt och att detta gav svenskar dåligt rykte. Inte skulle jag då kunna bli förvånad över denna effekt. Och självklart skulle jag som svensk reagera mer mot svenskar som bar sig illa åt än mot andra som gjorde det.

Blir det inte rimligt att nu förvänta sig något motsvarande från enskilda araber eller kosovoalbaner i Landskrona?

Borde inte ett ursinne väckas hos andra araber som nu hör denna arabfamilj dilla om hur ”illa de mår”, hur det var en ”olyckshändelse”, osv? Jag menar, om dessa andra araber vill förtjäna något uns av respekt?

Oavsett en ny folkrörelse får namnet ”Respekt”, ”Frid”, ”Ett enat folkeller något annat så bör fokus vara på våldsbrottsligheten, varvid två grupper är särskilt viktiga: kvinnor och äldre.

Rörelsen bör vända sig mot:
– kvinnovåld
– våld mot äldre
– gatuvåld
– hedersvåld
– rasistiskt våld (oavsett svenskar eller invandrare är offer)
– politiskt våld.

Och egentligen inte bara våld, utan även hot och mobbing.

Ett krav bör ställas på massmedia och myndigheter att sluta mörka, sluta desinformera – och istället göra en helhetsbild och sanning tillgänglig för medborgarna.

I avvaktan på detta kan rörelsen verka med insamlande, sammanställning och översikter kring det våld som förekommer, samt sprida information om detta.

I varje kommun borde människor snart gå samman i Respekt-sammanslutningar.

Men först behövs ett centralt initiativ.

I morgon ska jag skissa på ett förslag till plattform.

Dessa SATANS KREATUR

Ur Öppet brev till Sverige journalister, från ”Svensk tant” på Thoralfs blogg:

Den brittiske journalisten Roland Huntford, som i många år var svensk korrespondent för The Observer, beskrev redan 1971 i boken The New Totalitarians hur svenska media genomsyras av lögn och anpasslighet:

”Hela den svenska maffian av massinformatorer, kommentatorer, vägledare och uppfostrare uppträder som en kollektiv enhet och följer ögonblickets tendenser. De är konformister till övermått och önskar bara att befordra det allmänna samförståndet – en tradition som förstärkts av skolutbildningen. Skolsystemets produkter dominerar nu medierna.

Ängsligt måna som de är om att framlägga endast vad deras kolleger tror behöver de svenska massinformatorerna inget tvång för att följa partilinjerna. I deras värld är en avvikelse från den accepterade normen ett slags förräderi. (…) Det är relativt lätt att ta dem i anspråk för en speciell ideologi. Det räcker med att omvända ett utvalt fåtal i hierarkins topp, så följer de övriga lydigt efter.”

Det är snart 40 år sedan Roland Huntford skrev det här.

Och den svenska journalistkåren har inte utvecklats ett smack på dessa fyra decennier.

Snarare har ni blivit ännu mer förljugna, ännu mer skrupelfria. Ni offrar vad som helst för att klänga er fast vid den mediala makten. Vissa av er skulle sälja sin egen mor om det gav er egna fördelar.

Låt mig erinra om att även lögnen har ett pris. Och det kan bli högre än ni tror.

Det finns nämligen inga lögner som håller i längden.

Snart spricker hela skiten, och då sitter ni där och ser ut om fågelholkar i ansiktet och undrar vad det var som hände.

Förbered er och följ ett gott råd: börja berätta sanningen redan nu!
Återupprätta er förlorade heder innan det är för sent.
Hela Sverige väntar.