Kan demokrati fungera?
Argumenten kan synas överväldigande för att svaret på den frågan blir ett rungande NEJ!
Och det finns många sätt att där slänga in handduken.
Redan 1996 skrev jag en artikel i Blågula frågor, ”Expressens sjuka värld”, som listade några alternativ:
1. emigrera
2. förtränga saken, ägna sig åt annat
3. bli sjuk
4. bli extremist.
Till detta kan fogas ytterligare en variant, nämligen att
5. bli taktiker.
En taktiker är ”smart” och ser politiken som spel, där den högsta formen av statsmannamässighet är att kunna trixa och dribbla sig fram till många röster. Helt fri från folkbildningsambitioner.
Argumenten för att vända demokratin ryggen kan synas starka.
Tag bara det faktum att så många väljare så länge har fortsatt att lägga sina röster på 7-klövern, när de under nu mer än två decennier haft ett alternativ i invandringspolitiken – SD, som ger en möjlighet att ge uttryck för en riktad protest. Hittills har mindre än 4% av väljarna utnyttjat den möjligheten.
När demokratin växte fram i Sverige bars den fram av levande folkrörelser. Nu har detta till stor del förtvinat och ersatts av ett mediasamhälle, där massmedia mer används till att desinformera än att folkupplysa och sprida klarhet. Vi har också en underhållningsindustri som avleder intresset från väsentligheter.
Många gör här en tankevurpa, som jag känner igen från 60-talets vänstervåg. Man konstaterar – nu som då – att den demokrati vi har i Sverige har allvarliga brister… och så landar man i slutsatsen att förkasta själva idén om folkstyre.
Vad som behövs är mer och bättre demokrati, inte mindre och sämre!
Visst – oddsen är dåliga.
För egen del måste jag konstatera, att på denna punkt är jag ”fundamentalist”. Jag kan bara inte kan se något alternativ till demokrati.
Tror man inte på demokratin så tror man inte på människan. Det känns som att då säga nej till själva livet.
Det finns också en praktisk sida: Även om vi vill se genomgripande förändringar av det politiska systemet i Sverige idag måste vi då lyckas nå, övertyga och engagera många människor för att uppnå detta.
Det finns ingen genväg.
För mig är ”demokrati” något väsentligt annat än ”Sifo-demokrati”.
I det senare fallet frågar man individer om vad de spontant kan tycka i en fråga – en fråga som de tillfrågade inte har satt sig in i och där ytligheter som ords värdeladdningar kan styra tänkandet.
I en verklig demokrati har man först fått tillgång till fakta och tillsammans med andra medborgare vägt argument för och emot, så att en ståndpunkt mognat fram. Det är skillnad på genomtänka svar och ogenomtänkta.
I en verklig demokrati är samtal och opinionsbildning något som sker kontinuerligt, inte bara under valrörelser.
Schweiz är här ett föredöme, med sina folkomröstningar.
Du vet, landet som Nalin Pekgul tycker att vi ska bojkotta.
Filed under: demokrati | Tagged: demokrati | 4 Comments »
Jan Millds blogg 