• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Nutidshistoria

Det bästa jag kan säga om Bengt Westerberg är att han är en intressant person – ett stycke svensk nutidshistoria!

Imponerande, och samtidigt förBLUFFande, är hur han så länge för så många lyckats kombinera att å ena sidan representera godhet och klokskap, å andra sidan vara så närig för egen del.

Först kom ”Westerbergeffekten”. I riksdagsvalet 1985 mer än fördubblade Folkpartiet sitt röstetal – ökade från mindre än 6% till mer än 14%. Det var resultatet av en rak stil från partiledaren Bengt Westerberg, som fick även kärva besked att uppskattas (ungefär som när Gösta Bohman på 1980-talet lyfte Moderaterna).

I nästkommande val blev Westerberg av Sten Andersson (s) anklagad för att ha en ”felprogrammerad hjärna”. I de följande valen gick Fp tillbaka i varje val och 1995 lämnade BW över partiledarskapet till Maria Leissner. Sedan dess har han varit ”styrelseproffs” på heltid, inom bl.a. friidrottsorganisationer och välgörenhetsorganisationer.

Under sin tid som aktiv partipolitiker hann Bengt Westerberg sätta avtryck.

Spektakulärt var agerandet i TV-studion efter valsegern 1991. Demonstrativt reste sig Bengt Westerberg ur TV-soffan och tågade ut när företrädarna för Ny Demokrati kom in i studion.

På det viset kom Westerberg att bli stilbildare och ange tonen inom politiken. Dissidenter var att betrakta som ”icke-rumsrena”, med dem behövde man inte umgås på ett normalt sätt. I en demokrati gäller ju annars att alla ska få komma till tals och få prata till punkt, man ska lyssna på varandra och försöka förstå, osv.

Nu grundmurades en syn på invandringskritiker som en slags ohyra, att i möjligaste mån städa bort.

De gånger som Westerberg ändå mötte NyD-företrädare i debatter blev det en argumentering av det grövre slaget, med nazi-jämförelser. Föreställningen att vi svenskar ens existerar som folk skulle ofrånkomligen leda till gaskamrar och en ny Förintelse, ungefär.

Sedan hamnade Folkpartiet i regeringsställning (Bildtregeringen 1991-94), med Bengt Westerberg som socialminister och Birgit Friggebo som invandringsminister.

Fp-linjen inom invandringspolitiken var självklar. Partiet hade profilerat sig som ett överbudsparti. Mer invandring = mer generositet = mer godhet.

En första och självklar åtgärd blev att förpassa till papperskorgen den s-proposition som förberetts under Maj-Lis Lööw, och som kunde ha stramat upp flyktingpolitiken – där man dristat sig konstatera att ”varje land har ett ansvar för sina egna medborgare”.

När Westerberg i ett sammanhang skulle försvara mottagandet av invandrare från Balkan tillgrep han en lögnaktig demagogi, om att de tvingades fly ”när bomberna faller över deras huvuden”. De människor det då handlade om befann sig i flyktingläger utanför stridszonerna, de hade redan skydd.

Siffrorna talar sedan sitt tydliga språk. Antalet beviljade uppehållstillstånd slog alla tidigare rekord. År 1994 var man uppe i 79.000.

Och Westerberg såg till att det blev permanenta uppehållstillstånd (PUT), inte bara tillfälliga (TUT). Tanken från Westerberg sida var att de nyanlända skulle känna att de kunde planera för en framtid i Sverige. M.a.o. togs här ett steg bort från att se dem som flyktingar, i behov av ett temporärt skydd. Det blev snarare fråga om invandrare, för permanent bosättning.

Detta skedde samtidigt som räntan rekordhöjdes, svenska företag gick omkull på löpande band och arbetslösheten ökat kraftigt.

Sin godhet manifesterade Westerberg även genom att driva igenom rätt till personliga assistenter åt handikappade, utan hänsyn till kostnader. Inledningsvis handlade det om årliga utgifter på 4 miljarder kronor, år 2009 var det uppe i 22 miljarder.

Till dem som tagit dessa möjligheter i anspråk hör inte minst invandrare. I varje fall har invandrare figurerat i flera av de miljonsvindlerier som förekommit i detta sammanhang.

Det är fritt fram att anställda sina egna barn, till höga månadslöner för envar.

Om sådana fall har både Politiskt Inkorrekt och Fria Tider skrivit.

Bengt Westerbergs senaste är insatserna som chef för Svenska Röda Korset. Hans höga ordförandeersättning – högre än för någon annan välgörenhetsorganisation – gjorde att en finansman avstod från att donera pengar till RK. Som försvar anförde Westerberg att han arbetade ”heltid”. Fattas bara, kan man tycka, för så mycket pengar!

Ett påstående som dessutom visade sig stämma dåligt med sanningen – i själva verket ska Westerberg ha fått ut lika mycket pengar ytterligare genom diverse sidouppdrag för andra organisationer. Som ”styrelseproffs”.

Frågan har ställts tidigare av journalisten (en riktig sådan) Kurt Lundgren: hur mycket måste RK:s bössinskramlare få ihop, innan de har lyckats täcka utgifterna för sin ordförande?

Kejsaren är naken.