På debattsajten ”Exilen” deltog jag i början av året med en serie inlägg kring Sverigedemokraterna, och besvarade frågor från andra debattörer om min syn på partiet.
Redan märks att jag på en punkt kanske behöver korrigera mig.
Jag skrev så här:
”Min bedömning är att om Sverigedemokraternas helt överordnade mål är att bara komma in i riksdagen, då räcker det med att nu så att säga ”sitta still i båten”. Man behöver egentligen inte säga någonting om någonting, man seglar in med automatik redan genom det faktum att SD nu kommit att ockupera en viktig politisk nisch på den partipolitiska kartan.”
Bakgrunden till denna bedömning var ett flertal opinionsmätningar under hösten, som alla placerade SD över 4%-gränsen och pekade mot att SD skulle bli större än både KD och Centern i det förestående riksdagsvalet.
Nu har kommit nya opinionsmätningar, som pekar på något annat. Senast Sifo för februari, som ger SD bara drygt 3%.
Det här låter sig förvisso tolkas på två olika sätt:
1. Det rör sig om manipulerade resultat, för att inge väljarna en bild av att en röst på SD blir bortkastad.
2. Resultaten speglar en faktisk opinionssvängning till SD:s nackdel.
Den första tolkningen kan ju ligga nära till om man har en dragning åt det konspiratoriska.
Eftersom jag själv inte har det, blir min tolkning den andra.
Jag har inga höga tankar om 7-klöverns politiska omdöme, den har nu under så många år bedrivit en helt vanvettig invandringspolitik.
Däremot tilltror jag den taktiskt omdöme och till sitt förfogande har den två i sammanhanget ovärderliga tillgångar:
a) Media
b) Rymliga samveten
Resultaten ser vi nu, i två led.
Först ser man till att SD inte mer nämns, inte finns med på den politiska dagordningen.
Sedan skördas resultat, i form av denna nedgång för SD.
När Dagens Nyheter nyligen skulle låta läsarna partirösta fanns således bara de sju med, inte SD. Där fanns ett alternativ ”Något annat parti”, och det fick 15% av rösterna. ”NAP” blev det näst största partiet…
När SVT:s Agenda den 31/1 anordnade partiledardebatt fick Sverigedemokraterna inte deltaga.
T.o.m. när Agenda i ett tidigare program hade SD som ämne för diskussion hölls partiets egna företrädare borta från TV-studion. Partiets motståndare – däribland Mona Sahlin och Maud Olofsson, som båda mosats av Jimmie Åkeson de gånger de mött honom i debatter – fick vara med, men inte Åkesson. Man talade om SD, inte med SD.
Vad som nu uppenbarligen står på agendan är att helt försöka förtiga Sverigedemokraterna. Man har inte för avsikt att låta SD vara med heller fortsättningsvis i TV:s valdebatter.
Helt på tvärs mot hur man i tidigare valrörelser behandlat både det pyttelilla Feministiskt Initiativ och Junilistan. Klart är hur man här mäter med olika mått, men med detta kan man komma undan – vilka skulle kritisera media? Knappast media själva.
För SD:s del betyder detta att det finns lärdomar att dra.
När partiet i höstas – genom Åkessons artikel i Aftonbladet – hamnade i fokus för diskussion, då strömmade nya partimedlemmar till och väljarsympatierna växte. SD hamnade i ”blåsväder” och fick massiv kritik, det gagnade ändå partiet.
SD:s linje just nu är den rakt motsatta – man tar få eller inga egna initiativ, man gör inga ställningstaganden som kan föranleda kritik mot partiet.
Man smälter s.a.s. in i tapeten.
För just detta varnade jag på SD:s riksårsmöte år 2005, när jag pläderade för Jimmie Åkesson som ny partiledare. Mitt stöd var i princip villkorat – även om jag aldrig fick något direkt löfte från Åkesson om att han inte skulle smälta in i tapeten.
Nu ser han ändå ut att göra just detta, med resultatet att Sverigedemokraterna kanske missar både tillfället att ta sig in i riksdagen och att påverka opinionen.
Ett förhållande förtjänar därför att påpekas:
SD har kommit att ockupera en bestämd politisk nisch i den svenska debatten. Det ger ett ansvar, att artikulera det berättigade missnöje som finns kring invandringspolitiken och angränsande frågor.
Det är inget framgångsrecept att försöka göra sig så oförarglig som möjligt.
I själva verket kan man därigenom göra sig förarglig – hos dem som skulle bära fram partiet.
Som jag ser det står Sverigedemokraterna nu moraliskt inför ett vägval:
• antingen axlar SD sitt ansvar och börjar bli offensivt, tar initiativ och talar klarspråk
• eller så drar SD tillbaka sin kandidering i årets riksdagsval, så att man lämnar plats för andra alternativ.
För den som vill ta del av meningsutbytet kring SD på Exilen har jag gjort detta tillgängligt på en särskild bloggadress:
Jan Millds blogg 
[…] T.o.m. när Agenda i ett tidigare program hade SD som ämne för diskussion hölls partiets egna företrädare borta från TV-studion. Partiets motståndare – däribland Mona Sahlin och Maud Olofsson, som båda mosats av Jimmie Åkeson de gånger de mött honom i debatter – fick vara med, men inte Åkesson. Man talade om SD, inte med SD.Vad som nu uppenbarligen står på agendan är att helt försöka förtiga Sverigedemokraterna. Man har inte för avsikt att låta SD vara med heller fortsättningsvis i TV:s valdebatter. Helt på tvärs mot hur man i tidigare valrörelser behandlat både det pyttelilla Feministiskt Initiativ och Junilistan. Klart är hur man här mäter med olika mått, men med detta kan man komma undan – vilka skulle kritisera media? Knappast media själva. Jan Milld: Hade jag fel? […]
Jag har märkt en stigande rädsla och feghet hos olika bloggare. De verkar inte vilja stöta sig, och det kan få dessa förödande konsekvenser att de inte längre märks.
Det är ju nu som SD måste börja ta kampen. Det är på sätt och vis bra att de blir pådyvlade av regimen, för då börjar folk engagera sig och bli nyfikna på SD.
Det finns bara ett sätt att förhålla sig till ett val, i dagens mediestyrda Sverige: Det är att synas, märkas,synas ännu meroch få ännu mer uppmärksamhet!
Åkesson visade vägen med sin debattartikel, och än en gång så bevisades det faktum att det inte spelar någon större roll vad man säger utan hur man säger det, och framförallt VAR man säger det. Med det menar jag inte att det var något fel på artikeln, tvärtom,
Nu måste Sd gå till attack och i 7 månader strunta i vad politikerna och media tycker.
I skidskytte brukar kommentatorn utbrista, när någon har skjutit fullt ”nu är det bara att ösa på och öppna alla spjäll”!
Så nu måste Sd tala klarspråk om islamiseringen, det verkliga kostnaderna för massinvandringen, kriminaliteten och gå till storms mot EU med all kraft man har!
Om Sd missar den här chansen att komma in i riksdagen är det hög tid för ett nytt parti!!!
OT, men vigtigt fra svensk synsvinkel:
Politisk flertal fordobling af straf for voldtægt
Straffen for fuldbyrdet voldtægt skal fordobles til fem års fængsel. Sådan lyder det fra Venstre, der mener at den nuværende »normalstraf« på cirka to år og tre måneder er alt for mildt. Og et bredt politisk flertal er klar til at gå med på de strengere straffe.
Sidste år blev 418 tilfælde af voldtægt meldt til politiet. Udover straffordoblingen indebærer Venstres udspil at alle dømte sexforbrydere skal mentaltestes. Både K, SF og DF taler varmt for strengere voldtægtsstraffe. Venstre vil fordoble straf for voldtægt
http://snaphanen.dk/2010/02/14/diis-auschwitz-dagen-og-flad-moraliseren/
Hej Janne, från Köpenhamn
Förtydligande: med ”nytt” parti menade jag absolut inte Nd ex.
Det bästa är att Sd lyckas, så vi inte behöver grubbla över detta.
klockrent janne
detta har jag tyckt hela tiden
pelle
Valet avgöres den sista veckan , det är då väljarna ska våga ta språnget och lägga sin röst på Sverigedemokraterna. En mental snarare än ideologiskt val .Föranlett av den massiva lögnapparat som de PK vänliga medierna representerar. En tänkbar frågeställning: kan jag verkligen lägga min röst på SD , som har så rätt, utan att jag för den skull skall drabbas av denna kollektiva skuldkänsla som är utlovad till de som på detta sätt trotsar etablissemanget.
Det gäller bara att hålla sig på banan , vilket man gör om man har +- 4%, för i slutändan så har SD alltid för låga siffror jmf valet.
Det främsta argumentet för SD är nog att det erbjuder varje väljare en möjlighet att ge uttryck för sin protest mot vansinnet.
Protesten blir mer riktad än om man röstar blankt eller lägger sin röst på Kalle-Anka-Partiet.
SD kommer ju köra reklam i TV4 innan valet, så synas kommer man nog göra, men vi får se hur det utvecklar sig och vad genomsnittet för månaden kommer ligga på.
Jag håller inte med här. Blir vi inte inbjudna till en TV-debatt så blir vi ju inte det, det är ju inte vi som VÄLJER att inte närvara. Likså med tidningsartiklar, när vi gick upp i opinionsmätningar efter Aftonbladet-artikeln så är det självklart att vi inte får in fler debattartiklar, det kunde jag sagt redan innan, det är elementärt. Hade vi fått sjunkande opinionssiffror hade vi säkert fått in fler artiklar, det kan väl inte vara så svårt att förstå?
Själv hade jag nog velar ligga lite lägre tills vi var mycket närmare valet, ta motståndarna med överraskning, nu är det svårare. Motståndarna skall inte veta vad vi tänker göra, ety då sitter det en massa strateger och skissar på motåtgärder. Det är inte så lätt att det bara är att brassa på, det är en infantil strategi som aldrig fungerar. Likaså att tro att alla våra politiska motståndare är idioter som inte kan sätta käppar i hjulet för oss. Om det vore lätt att ta sig till riksdagen skulle fler partier sitta där.
Dessutom är jag inte övertygad om att braskande provocerande artiklar som den i Aftonbladet är långsiktigt bäst. Det som är bäst på kort sikt är inte alltid bäst på lite längre sikt. Vi behöver strateger, inte 25-öres kampanjgeneraler.
SD har ändå vissa egna kanaler:
• ett antal webbsidor
• pressmeddelanden
• tidningen SD-Kuriren.
Jag har där inte sett någonting om t ex den vilda el-marknaden, med dess både orimliga vinster/priser och otillförlitliga leveranser. Ett systemfel.
Ja, det borde vi ha utnyttjat. Guillou skrev en jäkligt bra blänkare om det faktiskt, ”två hål i huvudet” vill jag minnas att artikeln hette.