VIT SKULD

Shelby Steele visar i sin bok ”White Guilt” hur totalt skiftet har blivit i USA kring rasfrågan (eller egentligen inget skifte alls, bara samma sak med nya förtecken), genom att jämföra två mord:

• År 1955 mördades en svart yngling i Mississippi, men mördarna gick fria eftersom de var vita.

• 40 år senare, 1995, frikändes O. J. Simpson i en mordrättgång. Det fanns DNA-bevis, men han frikändes – därför att han var svart:

”…the court – an American institution in the age of white guilt – was infinitely more concerned with its own moral authority and legitimacy than with the truth…”

Medborgarrättskampen i USA:s sydstater gav resultat. Segregeringen avskaffades och svarta fick samma rättigheter som vita. Det var en kamp som vanns genom icke-våld och överlägsen moral. Trots provokationer från vita som försökte försvara segregeringen uppträdde unga svarta aktivister exemplariskt disciplinerat.

Efter krigsslutet 1945 skedde också en förändring såtillvida att alltfler svarta flyttade från sydstaterna till andra delstater inom USA.

1965 utmärkte sig svarta däremot inte för något moraliskt överlägset agerande. I Watts, förort till Los Angeles, inträffade då de första större ”raskravallerna”. Stadsdelen blev mer eller mindre nedbränd. Det skulle påföljande år följas av liknande massvandalisering i Detroit och andra större städer i USA.

Detta blev början till ett skeende som fortfarande pågår i USA, med i huvudsak två aktörer:

1. svarta, som kräver mer, genom att spela på vitas skuldkänslor

2. vita, med behov av att manifestera sin godhet, genom att ta avstånd från tidigare oförrätter mot svarta, vilket sker genom ”affirmative action” och inkvoteringar.

”By the mid-sixties white guilt was eliciting an entirely new kind of black leadership,…specialists in moral indignation – who could set up a trade with white guilt.”

”…white guilt meant they were obligated to black people because they needed the moral authority only black people could bestow… Thus white guilt made racism into a valuable currency for black Americans… obligation not to principles but to black people as a class.”

Kontentan i kvoteringspolitiken är att vissa poster/platser i olika sammanhang viks för svarta, utan att de prestationsmässigt har kvalificerat sig. Med andra ord: svarta hålls inte ansvariga för om de inte anstränger sig för att prestera.

Gör de makthavande vita därmed de svarta en tjänst? Skapar de därmed förutsättningar för att svarta i framtiden ska lyckas bättre? Nej, inga sådana resultat har kunnat noteras genom den hittillsvarande särbehandlingen.

Vilket anseende ger det svarta som hamnat på olika poster, inte i kraft av sina egna prestationer och meriter, utan genom konstgjorda genvägar? Risken är att det även drabbar de svarta som faktiskt av egen kraft ha nått en position.

”Double standards stigmatize precisely those they claim to help…”

Shelby pekar på den svarte komikern Dick Gregorys opinionsbildande roll. Denne underströk rastillhörighet på bekostnad av individualitet. Med det synsättet fråntas unga svarta eget ansvar för sina liv, de ser sig som hjälplösa offer vilka behöver ständigt kompenseras. Om samhället ställde krav på eget ansvarstagande (när det gällde svarta) var detta utslag av rasism.

”…with Dick Gregory the goal of the civil rights movement had escalated from a single demand for equal rights to a demand for the redistribution of responsibility for black advancement from black to white America, from the ‘victims’ to the ‘guilty’. This marked a profound – and I believe tragic – turning point into the long struggle of black Americans for a better life.”

En milstolpe var också, enligt Shelby Steele, president Lyndon Johnsons tal på Howarduniversitet, där han lanserade sitt projekt ”the Great Society”:

”You do not take a person who, for years, has been hobbled by chains and liberate him, bring him up to the starting line in a race and then say ‘You are free to compete with all the others’.”

I presidentens tal saknades – trots att det handlade om att satsa miljarder dollar på svarta – inget omnämnande av svartas eget ansvar. Bara andra än svarta kunde rätta till obalanser:

”It was a classic white-guilt speech, implying that racial inequities are overcome solely by the efforts of whites and American institutions.”

Reaktionen på kravallerna, förstörelsen och butiksplundringarna i Watts blev av samma art som vi känner igen från årets bilbränder och attacker på räddningspersonal i Sverige.

Svarta friskrevs från eget ansvar. Och så har det fortsatt:

”…in the four decades of racial reform since the sixties… there has not been a single articulation by an American president of how blacks might so much as even share responsibility for their own advancement.”

Shelby Steele kommenterar:

”If you were black and thus a victim of oppression, this new morality of social justice meant you could not be expected to carry the same responsibilities as others. .. the American society no longer had the moral authority to enforce a single standard of responsibility for everyone because – by its own admission – it had not treated everyone the same.”

Mer på temat svart eller vit makt i morgon.

Annonser

2 svar

  1. […] Den ene mannan är vit, den andre är svart. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: