Partier om skolan

sd

1. Sverigedemokraterna

Under rubriken ”Partiet för en ordentlig skola” skriver SD:

”För oss är det en självklarhet att man oberoende av var man är född eller var man bor ska erbjudas en bra utbildning. Genom att åter låta staten ansvara för skolan kan vi påbörja vägen mot en rättvis och likvärdig skolgång där lärarnas status en gång för alla kan höjas.

Skolan är politikens stora sorgebarn. Det är ingen överdrift att påstå att skolan befinner sig i en allvarlig kris. Trots att elevbetygen stiger på grund av betygsinflationen sjunker elevernas kunskaper.

En ansvarslös invandringspolitik har lett till stora påfrestningar som i kombination med den fria etableringsrätten av friskolor skapat en splittrad skola där kvaliteten varierar kraftigt från skola till skola. Skolan har kommit att bli ett skrämmande exempel på vad ett splittringssamhälle kan ställa till med.

Kunskap måste åter värderas högre och utbildningen måste utgå från behov. Lärarnas status måste höjas och lärarna måste ges möjlighet att i ökad utsträckning fokusera på undervisningen. Det ska vara en rättighet att känna sig trygg under skoltid och nolltolerans måste råda mot stök och bråk i klassrummen. Vi vill möjliggöra ökade satsningar på antimobbningverksamheter, fler vuxna i skolorna och ett kunskapslyft i det svenska språket.”

Till detta kan läggas ett SD-uttalande mot ”elevsortering” i friskolor.

”…problematiken kring friskolor som medvetet väljer och sorterar vilka elever de vill anta till skolan. Hur utbrett problemet är, är svårt att säga men det är oacceptabelt att det ens förekommer. ”

-

nd
2. Nationaldemokraterna

Också ND har skrivningar, under rubriken ”Utbildning”:

”Princip

Våra barn är vårt folks framtid och skolans uppgift är att förmedla nödvändiga baskunskaper till eleverna, samt stimulera och utveckla elevernas förmåga att resonera självständigt, att ifrågasätta och kritiskt granska. Identitet och en sund tillit till sin egen styrka hör till det viktigaste skolan kan förmedla och utveckla. Dessutom skall skolan fostra eleverna till goda samhällsmedborgare genom att ge dem sunda svenska värderingar såsom respekt, objektivitet, ansvarskänsla, hederlighet och flit. Landets framtid är beroende av att särskilt de högre utbildningarna kan stå sig i jämförelse med omvärlden.

Målsättning

Lärarkåren skall få erkännande för den mycket värdefulla insats den gör för landets och folkets framtid, både moraliskt och ekonomiskt. Ett läraryrke med hög status kommer dessutom att underlätta rekrytering till läraryrket. Skolan skall präglas av disciplin, ordning och reda och ha en karaktärsdanande roll.

Gymnasieskolan måste bli en utvecklande samhällsinstitution och vara till för elever som menar allvar med sina studier. Ett alternativ till gymnasieskolan skall vara lärlingsutbildning med lön. En bibehållen och säkrad nivå för de akademiska examina som finns måste föregå ett utökat antal platser vid högre utbildning.

Åtgärd

Skolan måste prioriteras och lärarnas löner måste höjas kraftigt, främst i relation till prestation och ansvar. Vi vill ta bort den bundna tiden för lärarna så att dessa själva ska kunna disponera den tid då de inte undervisar.

Vi vill skärpa intagningskraven för gymnasieutbildningarna, samt underlätta för ungdomar att skaffa enklare arbeten hos en yrkesman för att på så sätt få in en fot i arbetslivet och bli ekonomiskt självständiga. Vi vill ha ett betygsystem som objektivt mäter elevernas prestationer och kunskaper över hela riket, samt införa betyg i ordning och uppförande. Skolans vidgade roll och syfte fordrar djupgående förändring av läroplan och kurslitteratur. Den högre utbildningen måste fortlöpande kvalitetssäkras.

svp
3. Svenskarnas Parti

SvP har ännu inte några programskrivningar kring skolan.

-

d
4. Det Nya Partiet

Desto mer hade (d) – Ian Wachtmeisters andra partiansats – att säga om skolan.
Det parti vars torgmöten 1998 fick fritt trasas sönder av pk-huliganer.

(d) ansåg följande:

”…Kännetecknande för varje annan arbetsplats är att där råder ordning och reda. Och hänsyn till varandra. Självklart måste detta även gälla skolan.

- Alla är inte skarpa teoretiker. Bygg ut lärlingsutbildning i samverkan mellan skola och näringsliv.

- Alla andra civiliserade länder har det vi hade. Studentexamen eller annat kunskapsbevis!

Teckna avtal mellan skolan, eleven och föräldrarna!

Som myndiga, verksamma individer är vi skyldiga att ge det uppväxande släktet en uppfostran och utbildning som gör att de kan föra utvecklingen vidare, försörja sig själva och … oss.

Skolans uppgift är att utbilda.

I likhet med alla andra arbetsplatser krävs det ordning och disciplin om verksamheten över huvud taget ska kunna bedrivas. Men betygen i ordning och uppförande togs bort för ett tjugotal år sedan. Vad var signalen till eleverna? Att ordning och uppförande inte räknas!

”Ge flumskolan underkänt

I Sverige består varje årskull av cirka 100.000 barn. Tror ni att de blir tacksamma mot en flumskola som lärt dem att arbeta i grupp och slå i böcker samt att få igång en dator. Tänk om vi för fyrtio år sedan, som enda resultat av skolutbildningen, kunnat slå i Nordisk Familjebok och ringa i telefon.

För att få skolan att fungera krävs för varje elev ett avtal mellan skolan, eleven och föräldrarna. Avtal med ömsesidigt ansvar. Och med påföljder.

Tänkvärda frågor:

- Är skolan till för att eleverna ska lära sig något?

- Är det ansvarigt att experimentera med barnens tillvaro och framtidsutsikter?

- Är politiker och politiska pedagoger lämpliga att leda den svenska skolan?

- Varför, tror Du, är friskolorna bättre?

”En skola för alla” bidde en skola för ingen.

Gymnasiereformen för fyra år sedan skulle åstadkomma en skola för alla. Det visade sig snarare bli en skola för ingen. Nu skulle alla, säger alla, ungdomar in i gymnasiet vare sig de hade förutsättningar eller ens elementära kunskaper att läsa, skriva och räkna. I detta blåögda experiment med unga människors liv finns det egentligen bara förlorare.

Teoretiskt lagda elever störs i sin undervisning. Lärarna får ägna sig åt helt andra saker än pedagogik och de elever som egentligen inte passar i gymnasiet stör undervisningen eller gör något ännu mycket värre.

Skandal är ett passande ord, som ingen uttalar eftersom alla politiska partier var inblandade i den fantastiska gymnasiereformen!

Utbilda lärlingar

Ungdomar som varken kan eller vill förkovra sig på det teoretiska planet ska givetvis inte fylla klassrummen för den teoretiska utbildningen. Det sunda förnuftet säger att ett utbyggt lärlingssystem, som tar vid direkt efter grundskolan, skulle vara mycket bättre för de praktiskt lagda eleverna. Verkstadsskolor och andra inbyggda skolor fanns i mängd för några tiotal år sedan. Politrukerna och skolbyråkraterna ville dock inte ha sådant och rev ned ett fungerande system och den förnuftiga samverkan mellan skola och industri. Endast några få företag lyckades hålla stånd. Vi vet nu att det inte finns bättre alternativ. Återgå därför till det som fungerade.

Betyg i allt. Även i ordning och uppförande.

Eftersom undervisningen är beroende av att det är ordning och att eleverna uppför sig väl, ska det givetvis ges betyg i ordning och uppförande.

Eftersom skolan ska utbilda och förmedla kunskaper ska det givetvis sättas betyg på hur skolan lyckas i denna kunskapsförmedling. Betyg i alla ämnen.

Det är endast ett sätt att bedra ungdomen om man låtsas som om deras insatser aldrig kommer att betygsättas. Efter skolan kommer verkligheten, konkurrensen, de allt högre kunskaps- och skicklighetskraven.

Verkligheten är inte betygslös.

Och betygen ska vara verkliga. Det får inte förekomma, som idag, att en elev godkännes om han har rätt på tio frågor av sjuttiofem!! Eller att körkortsprovet är det första prov en artonåring kan … köra i! Och visst ska vi ha studentexamen. Som förut. Och som i andra länder.

Du måste kunna tala svenska!

Idag lär man ha övergått till att kalla hemspråksundervisning för undervisning i modersmål. Det skulle alltså finnas drygt ett hundra modersmål i Sverige! Det är ett vanligt knep att försöka byta mening på orden och därigenom tro sig åstadkomma någonting fantastiskt.

I Sverige är modersmålet svenska och det är givetvis mycket svårt för den som inte klarar svenska att klara sig i den svenska verkligheten. Därför måste alla tala, förstå och skriva svenska.              

I andra länder har man detta som ett krav för att bli medborgare. Kravet är just att kunna landets språk – och dessutom känna till dess traditioner och historia.

Man är inte snäll mot invandrarelever genom att inte ställa krav på kunskaper i svenska. Man är bara undfallande och aktivt bidragande till att fördärva deras framtid.

-

-jmk

För övrigt anser jag att Karthago…

Lagom är nog bäst

Anders Isaksson är ju en av de alltför många intellektuella sverigevänner som gått bort för tidigt. Han hann ändå producera ett stort antal mycket läsvärda böcker, varav jag har flera i min bokhylla.

Jag är glad att vid ett tillfälle ha fått fram en eloge åt honom. Det var i samband med att jag på BGF-sidan ville ta med ett längre citat från en av hans texter och mejlade till honom för att förvissa mig om att det var OK.

Jag formulerade mig ungefär att det ”är ingen idé att jag försöker sammanfatta vad jag tycker om det du skriver – det skulle bara låta alltför insmickrande undergivet”. Han kvitterade att han ”slickade i sig berömmet”.

I sakfrågan blev hans besked ungefär att ”lagom är bäst”: dvs det var OK att jag citerade honom, bara det totalt sett inte blev för mycket.

När jag nu inventerar alla BGF-sidor med citat från Anders Isakssons texter visar det sig ändå bli en ganska diger lista:
http://www.bgf.nu/vinden/sve/isak.html
http://www.bgf.nu/nationalism/isaks.html
http://www.bgf.nu/svenskfientlighet/fobi.html
http://www.bgf.nu/nomenklaturan/tillit.html
http://www.bgf.nu/korrekt/pastor.html
http://www.bgf.nu/pengar/ftp.html
http://www.bgf.nu/pengar/lekpengar.html
http://www.bgf.nu/nr/96/6/hugg.html
http://www.bgf.nu/folkhem/folkhem-bidrag-rekvisionsekonomi.htm
http://www.bgf.nu/fpol/asyl.html
http://www.bgf.nu/fiin/fiin-2002-6-per-albin.htm

Nåväl. Detta leder över till min medverkan i tidningen Nationell Idag, med en krönika varannan vecka. I SD-ledningens ögon gör detta mig till en ”persona non grata”. En icke önskvärd person.

Är det en hållning som jag kan respektera? Nej.

Därför att folk- och opinionsbildning är viktigt. Det behövs en sverigevänlig tidning.  Där är NI än så länge ensam på plan. SD har inte visat något intresse av att – trots alla sina miljoner i partistöd! – starta en konkurrerande veckotidning.

Därutöver medverkade jag på NI-seminariet den 29 januari i år, vilket gav tillfälle att presentera tabloidprojektet.

Sedan presenterade Nationell Idag sitt projekt ”Årets fosterlandsvän”, med bilder på de dittills nominerade. Jag fanns med där, sida vid sida med Nils-Eric Hennix.

Då kändes det som att det blev ”för mycket”. I det ögonblicket beslöt jag att tacka nej, om jag skulle bli utsedd.  Vilket jag nu har gjort.

NI-webben presenteras detta med formuleringen:

”Den ene, Jan Milld, har beslutat sig för att avstå från priset, då han inte ville förknippas med några av de personer som läsarna hade nominerat.”

Det blir att spetsa till saken. Det handlar om den samlade effekten. När  Vavra Suk ringde mig och frågade varför jag tackade nej svarade jag att det beror på ”inramningen” i NI-presentationen.

Med detta avsåg jag ensidigheten i nomineringarna. Dvs inte bara vilka som där fanns med, utan lika mycket vilka som inte fanns med.  Jag saknade t ex Julia Caesar på Snaphanen och Widar Nord på Fria Tider.

Dessutom. Denna avstamp i Nationell Idag gör det inte långsökt att nästa års pristagare skulle kunna bli Nils-Eric Hennix. Politiskt upplever jag det som ljusår mellan hans och mina åsikter.

Med andra ord värnar jag min roll som fristående debattör, vill inte paketeras in i ett sammanhang som jag själv inte valt.

Kritik

Min nästa film ska – som mina planer nu ser ut – bli ”Tal till SD:s riksårsmöte”. Jag vet inte när och var detta möte ska hållas, men talet ska jag ändå lyckas hålla. 


Redan står klart att mitt tal kommer att rymma både ros och ris.

Det senare betyder kritik. Och min främsta kritik mot Sverigedemokraterna är att partiet inte tål kritik.

Redan detta är i sig en allvarlig kritik! Om den svaga förmågan att kunna ta kritik är SD på intet sätt ensamt, men det gör ju inte saken bättre.

För att en rörelse ska kunna utvecklas måste kritik, en ständig avstämning och utvärdering,  vara en naturlig del av verksamheten. Både att kunna ge och att kunna ta emot kritik. Detta ska inte ses bara som en rättighet, utan lika mycket som en skyldighet. Precis som ett samhälle behöver ”whistle-blowers” behöver varje seriöst parti detta.

Sedan må kritik framföras med omsorg och varsamhet.

• För den som levererar kritiken gäller det att försöka på en gång göra sig tydlig och undvika att bli onödigt sårande, inte bli överdriven eller orättvis.

• För den som tar del av kritik gäller det försöka förstå vad som sägs och menas. Inte medvetet missförstå eller avlänka diskussionen från kärnfrågorna. Inte uppträda som en prinsessan-på-ärten.

För alla, inte minst den som själv levererar kritik, gäller att kunna ta till sig av saklig kritik.

Min egen historia är ju att jag en gång tillhörde de politiskt korrekta, men började byta åsiktsinriktning i slutet av 80-talet, när jag märkte att min världsbild inte höll inför verkligheten.

Som jag ser det är varje åsikt och uppsättning argument provisorisk. Stöter man på faktauppgifter som mer stämmer med sanningen, då ska man ta intryck.  Stöter man på bättre argument, då bör man ”byta upp sig”.

På min blogg har jag på sistone haft två inlägg som kritiserar NI eller sätter frågetecken kring ND: ”Tummen ned” och ”Betänksam” .


Jag filade i dagar på dessa texter, för att bli nyanserad. Genom webbsidan ”Nationell.nu” förvandlades dock detta till ”hård kritik”.

Några var snabba att i min text läsa in sådant jag inte skrivit.  T ex att jag skulle ha önskat hindra vissa organisationer från att ha bokbord på NI-seminaritet den 29/1. Där har jag inte gjort något ställningstagande.

Däremot nämnde jag detta förhållande tillsammans med en serie andra faktorer, vilket jag tyckte sammantaget började forma sig till ett mönster som jag inte känner mig bekväm med.


Droppen var nomineringarna i NI av ”Årets fosterlandsvän”. Jag vill inte prata illa om någon, men här trängdes jag ju in i ett hörn – det blev bara för mycket!

Det ger mig associationer till hur fulmedia hela tiden placerat demokratiska invandringskritiker i samma fålla som dokumenterade våldsverkare.  Polismördaren från Malexander,  Jackie Arklöv,
var i medias framställning inte ett adoptivbarn från Afrika utan en politisk aktivist. En ”högerextrem” sådan.  Dit har sedan även jag räknats av dessa massmedia. 

Mot detta har jag konsekvent försökt värja mig, efter fattig mediaförmåga.

Invändningar har jag även mot en artikel i NI nr 9/11. Ur en artikel kring vänsterextremt våld: ”De dömda är alla kopplade till den antifascistiska rörelsen”.

Den mest kända organisationen i detta sammanhang är  AFA, som ska stå för ”Anti-Fascistisk Aktion”. Dess aktioner har riktat sig mot i princip varje kritiker av den förda invandringspolitiken. För egen del har jag fått erfara sprejade husväggar i huset där jag bodde och ett otal söndertrasade torgmöten. Inte bara genom oljud, utan även genom sprejande av vätska på oss som talade – som på Norrmalmstorg den 8 juni 2002. Eller genom kastande av färgbehållare – som i Luleå 2004.

På AFA-repertoaren har stått även öppet våld. Bakom detta har legat politiska värderingar och en människosyn som jag lärt mig förknippa med just fascism.

I mina ögon har våldsverkarna från början varit de verkliga fascisterna, medan deras offer till stor del varit fredliga demokrater.

Det blir därför ett onödigt ”walk-over” att som i denna NI-artikel klassificera dessa figurer enligt det av dem själva eftertraktade honnörsordet ”antifascister”.

Vad ligger bakom en sådan formulering? Hyser skribenten samma syn på oss dissidenter som AFA-iterna? Är vi dissidenter ”fascister”?

Jag räknar mig som antifascist. Och en svuren motståndare till både AFA och Expo.

Man står inte till ”höger” för att man vill värna utsatta grupper av svenskar. Inte heller blir man därigenom ”extrem”.

Lika litet som man blir ”demokrat”, ”tolerant”, ”human”, ”anständig” eller något annat fint genom att ansluta sig till en svenskfientlig och samhällsupplösande agenda.

Ger vi upp kampen om orden är redan halva slaget förlorat.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 139 andra följare