Partier om skolan

sd

1. Sverigedemokraterna

Under rubriken ”Partiet för en ordentlig skola” skriver SD:

”För oss är det en självklarhet att man oberoende av var man är född eller var man bor ska erbjudas en bra utbildning. Genom att åter låta staten ansvara för skolan kan vi påbörja vägen mot en rättvis och likvärdig skolgång där lärarnas status en gång för alla kan höjas.

Skolan är politikens stora sorgebarn. Det är ingen överdrift att påstå att skolan befinner sig i en allvarlig kris. Trots att elevbetygen stiger på grund av betygsinflationen sjunker elevernas kunskaper.

En ansvarslös invandringspolitik har lett till stora påfrestningar som i kombination med den fria etableringsrätten av friskolor skapat en splittrad skola där kvaliteten varierar kraftigt från skola till skola. Skolan har kommit att bli ett skrämmande exempel på vad ett splittringssamhälle kan ställa till med.

Kunskap måste åter värderas högre och utbildningen måste utgå från behov. Lärarnas status måste höjas och lärarna måste ges möjlighet att i ökad utsträckning fokusera på undervisningen. Det ska vara en rättighet att känna sig trygg under skoltid och nolltolerans måste råda mot stök och bråk i klassrummen. Vi vill möjliggöra ökade satsningar på antimobbningverksamheter, fler vuxna i skolorna och ett kunskapslyft i det svenska språket.”

Till detta kan läggas ett SD-uttalande mot ”elevsortering” i friskolor.

”…problematiken kring friskolor som medvetet väljer och sorterar vilka elever de vill anta till skolan. Hur utbrett problemet är, är svårt att säga men det är oacceptabelt att det ens förekommer. ”

-

nd
2. Nationaldemokraterna

Också ND har skrivningar, under rubriken ”Utbildning”:

”Princip

Våra barn är vårt folks framtid och skolans uppgift är att förmedla nödvändiga baskunskaper till eleverna, samt stimulera och utveckla elevernas förmåga att resonera självständigt, att ifrågasätta och kritiskt granska. Identitet och en sund tillit till sin egen styrka hör till det viktigaste skolan kan förmedla och utveckla. Dessutom skall skolan fostra eleverna till goda samhällsmedborgare genom att ge dem sunda svenska värderingar såsom respekt, objektivitet, ansvarskänsla, hederlighet och flit. Landets framtid är beroende av att särskilt de högre utbildningarna kan stå sig i jämförelse med omvärlden.

Målsättning

Lärarkåren skall få erkännande för den mycket värdefulla insats den gör för landets och folkets framtid, både moraliskt och ekonomiskt. Ett läraryrke med hög status kommer dessutom att underlätta rekrytering till läraryrket. Skolan skall präglas av disciplin, ordning och reda och ha en karaktärsdanande roll.

Gymnasieskolan måste bli en utvecklande samhällsinstitution och vara till för elever som menar allvar med sina studier. Ett alternativ till gymnasieskolan skall vara lärlingsutbildning med lön. En bibehållen och säkrad nivå för de akademiska examina som finns måste föregå ett utökat antal platser vid högre utbildning.

Åtgärd

Skolan måste prioriteras och lärarnas löner måste höjas kraftigt, främst i relation till prestation och ansvar. Vi vill ta bort den bundna tiden för lärarna så att dessa själva ska kunna disponera den tid då de inte undervisar.

Vi vill skärpa intagningskraven för gymnasieutbildningarna, samt underlätta för ungdomar att skaffa enklare arbeten hos en yrkesman för att på så sätt få in en fot i arbetslivet och bli ekonomiskt självständiga. Vi vill ha ett betygsystem som objektivt mäter elevernas prestationer och kunskaper över hela riket, samt införa betyg i ordning och uppförande. Skolans vidgade roll och syfte fordrar djupgående förändring av läroplan och kurslitteratur. Den högre utbildningen måste fortlöpande kvalitetssäkras.

svp
3. Svenskarnas Parti

SvP har ännu inte några programskrivningar kring skolan.

-

d
4. Det Nya Partiet

Desto mer hade (d) – Ian Wachtmeisters andra partiansats – att säga om skolan.
Det parti vars torgmöten 1998 fick fritt trasas sönder av pk-huliganer.

(d) ansåg följande:

”…Kännetecknande för varje annan arbetsplats är att där råder ordning och reda. Och hänsyn till varandra. Självklart måste detta även gälla skolan.

- Alla är inte skarpa teoretiker. Bygg ut lärlingsutbildning i samverkan mellan skola och näringsliv.

- Alla andra civiliserade länder har det vi hade. Studentexamen eller annat kunskapsbevis!

Teckna avtal mellan skolan, eleven och föräldrarna!

Som myndiga, verksamma individer är vi skyldiga att ge det uppväxande släktet en uppfostran och utbildning som gör att de kan föra utvecklingen vidare, försörja sig själva och … oss.

Skolans uppgift är att utbilda.

I likhet med alla andra arbetsplatser krävs det ordning och disciplin om verksamheten över huvud taget ska kunna bedrivas. Men betygen i ordning och uppförande togs bort för ett tjugotal år sedan. Vad var signalen till eleverna? Att ordning och uppförande inte räknas!

”Ge flumskolan underkänt

I Sverige består varje årskull av cirka 100.000 barn. Tror ni att de blir tacksamma mot en flumskola som lärt dem att arbeta i grupp och slå i böcker samt att få igång en dator. Tänk om vi för fyrtio år sedan, som enda resultat av skolutbildningen, kunnat slå i Nordisk Familjebok och ringa i telefon.

För att få skolan att fungera krävs för varje elev ett avtal mellan skolan, eleven och föräldrarna. Avtal med ömsesidigt ansvar. Och med påföljder.

Tänkvärda frågor:

- Är skolan till för att eleverna ska lära sig något?

- Är det ansvarigt att experimentera med barnens tillvaro och framtidsutsikter?

- Är politiker och politiska pedagoger lämpliga att leda den svenska skolan?

- Varför, tror Du, är friskolorna bättre?

”En skola för alla” bidde en skola för ingen.

Gymnasiereformen för fyra år sedan skulle åstadkomma en skola för alla. Det visade sig snarare bli en skola för ingen. Nu skulle alla, säger alla, ungdomar in i gymnasiet vare sig de hade förutsättningar eller ens elementära kunskaper att läsa, skriva och räkna. I detta blåögda experiment med unga människors liv finns det egentligen bara förlorare.

Teoretiskt lagda elever störs i sin undervisning. Lärarna får ägna sig åt helt andra saker än pedagogik och de elever som egentligen inte passar i gymnasiet stör undervisningen eller gör något ännu mycket värre.

Skandal är ett passande ord, som ingen uttalar eftersom alla politiska partier var inblandade i den fantastiska gymnasiereformen!

Utbilda lärlingar

Ungdomar som varken kan eller vill förkovra sig på det teoretiska planet ska givetvis inte fylla klassrummen för den teoretiska utbildningen. Det sunda förnuftet säger att ett utbyggt lärlingssystem, som tar vid direkt efter grundskolan, skulle vara mycket bättre för de praktiskt lagda eleverna. Verkstadsskolor och andra inbyggda skolor fanns i mängd för några tiotal år sedan. Politrukerna och skolbyråkraterna ville dock inte ha sådant och rev ned ett fungerande system och den förnuftiga samverkan mellan skola och industri. Endast några få företag lyckades hålla stånd. Vi vet nu att det inte finns bättre alternativ. Återgå därför till det som fungerade.

Betyg i allt. Även i ordning och uppförande.

Eftersom undervisningen är beroende av att det är ordning och att eleverna uppför sig väl, ska det givetvis ges betyg i ordning och uppförande.

Eftersom skolan ska utbilda och förmedla kunskaper ska det givetvis sättas betyg på hur skolan lyckas i denna kunskapsförmedling. Betyg i alla ämnen.

Det är endast ett sätt att bedra ungdomen om man låtsas som om deras insatser aldrig kommer att betygsättas. Efter skolan kommer verkligheten, konkurrensen, de allt högre kunskaps- och skicklighetskraven.

Verkligheten är inte betygslös.

Och betygen ska vara verkliga. Det får inte förekomma, som idag, att en elev godkännes om han har rätt på tio frågor av sjuttiofem!! Eller att körkortsprovet är det första prov en artonåring kan … köra i! Och visst ska vi ha studentexamen. Som förut. Och som i andra länder.

Du måste kunna tala svenska!

Idag lär man ha övergått till att kalla hemspråksundervisning för undervisning i modersmål. Det skulle alltså finnas drygt ett hundra modersmål i Sverige! Det är ett vanligt knep att försöka byta mening på orden och därigenom tro sig åstadkomma någonting fantastiskt.

I Sverige är modersmålet svenska och det är givetvis mycket svårt för den som inte klarar svenska att klara sig i den svenska verkligheten. Därför måste alla tala, förstå och skriva svenska.              

I andra länder har man detta som ett krav för att bli medborgare. Kravet är just att kunna landets språk – och dessutom känna till dess traditioner och historia.

Man är inte snäll mot invandrarelever genom att inte ställa krav på kunskaper i svenska. Man är bara undfallande och aktivt bidragande till att fördärva deras framtid.

-

-jmk

För övrigt anser jag att Karthago…

Lagom är nog bäst

Anders Isaksson är ju en av de alltför många intellektuella sverigevänner som gått bort för tidigt. Han hann ändå producera ett stort antal mycket läsvärda böcker, varav jag har flera i min bokhylla.

Jag är glad att vid ett tillfälle ha fått fram en eloge åt honom. Det var i samband med att jag på BGF-sidan ville ta med ett längre citat från en av hans texter och mejlade till honom för att förvissa mig om att det var OK.

Jag formulerade mig ungefär att det ”är ingen idé att jag försöker sammanfatta vad jag tycker om det du skriver – det skulle bara låta alltför insmickrande undergivet”. Han kvitterade att han ”slickade i sig berömmet”.

I sakfrågan blev hans besked ungefär att ”lagom är bäst”: dvs det var OK att jag citerade honom, bara det totalt sett inte blev för mycket.

När jag nu inventerar alla BGF-sidor med citat från Anders Isakssons texter visar det sig ändå bli en ganska diger lista:
http://www.bgf.nu/vinden/sve/isak.html
http://www.bgf.nu/nationalism/isaks.html
http://www.bgf.nu/svenskfientlighet/fobi.html
http://www.bgf.nu/nomenklaturan/tillit.html
http://www.bgf.nu/korrekt/pastor.html
http://www.bgf.nu/pengar/ftp.html
http://www.bgf.nu/pengar/lekpengar.html
http://www.bgf.nu/nr/96/6/hugg.html
http://www.bgf.nu/folkhem/folkhem-bidrag-rekvisionsekonomi.htm
http://www.bgf.nu/fpol/asyl.html
http://www.bgf.nu/fiin/fiin-2002-6-per-albin.htm

Nåväl. Detta leder över till min medverkan i tidningen Nationell Idag, med en krönika varannan vecka. I SD-ledningens ögon gör detta mig till en ”persona non grata”. En icke önskvärd person.

Är det en hållning som jag kan respektera? Nej.

Därför att folk- och opinionsbildning är viktigt. Det behövs en sverigevänlig tidning.  Där är NI än så länge ensam på plan. SD har inte visat något intresse av att – trots alla sina miljoner i partistöd! – starta en konkurrerande veckotidning.

Därutöver medverkade jag på NI-seminariet den 29 januari i år, vilket gav tillfälle att presentera tabloidprojektet.

Sedan presenterade Nationell Idag sitt projekt ”Årets fosterlandsvän”, med bilder på de dittills nominerade. Jag fanns med där, sida vid sida med Nils-Eric Hennix.

Då kändes det som att det blev ”för mycket”. I det ögonblicket beslöt jag att tacka nej, om jag skulle bli utsedd.  Vilket jag nu har gjort.

NI-webben presenteras detta med formuleringen:

”Den ene, Jan Milld, har beslutat sig för att avstå från priset, då han inte ville förknippas med några av de personer som läsarna hade nominerat.”

Det blir att spetsa till saken. Det handlar om den samlade effekten. När  Vavra Suk ringde mig och frågade varför jag tackade nej svarade jag att det beror på ”inramningen” i NI-presentationen.

Med detta avsåg jag ensidigheten i nomineringarna. Dvs inte bara vilka som där fanns med, utan lika mycket vilka som inte fanns med.  Jag saknade t ex Julia Caesar på Snaphanen och Widar Nord på Fria Tider.

Dessutom. Denna avstamp i Nationell Idag gör det inte långsökt att nästa års pristagare skulle kunna bli Nils-Eric Hennix. Politiskt upplever jag det som ljusår mellan hans och mina åsikter.

Med andra ord värnar jag min roll som fristående debattör, vill inte paketeras in i ett sammanhang som jag själv inte valt.

Kritik

Min nästa film ska – som mina planer nu ser ut – bli ”Tal till SD:s riksårsmöte”. Jag vet inte när och var detta möte ska hållas, men talet ska jag ändå lyckas hålla. 


Redan står klart att mitt tal kommer att rymma både ros och ris.

Det senare betyder kritik. Och min främsta kritik mot Sverigedemokraterna är att partiet inte tål kritik.

Redan detta är i sig en allvarlig kritik! Om den svaga förmågan att kunna ta kritik är SD på intet sätt ensamt, men det gör ju inte saken bättre.

För att en rörelse ska kunna utvecklas måste kritik, en ständig avstämning och utvärdering,  vara en naturlig del av verksamheten. Både att kunna ge och att kunna ta emot kritik. Detta ska inte ses bara som en rättighet, utan lika mycket som en skyldighet. Precis som ett samhälle behöver ”whistle-blowers” behöver varje seriöst parti detta.

Sedan må kritik framföras med omsorg och varsamhet.

• För den som levererar kritiken gäller det att försöka på en gång göra sig tydlig och undvika att bli onödigt sårande, inte bli överdriven eller orättvis.

• För den som tar del av kritik gäller det försöka förstå vad som sägs och menas. Inte medvetet missförstå eller avlänka diskussionen från kärnfrågorna. Inte uppträda som en prinsessan-på-ärten.

För alla, inte minst den som själv levererar kritik, gäller att kunna ta till sig av saklig kritik.

Min egen historia är ju att jag en gång tillhörde de politiskt korrekta, men började byta åsiktsinriktning i slutet av 80-talet, när jag märkte att min världsbild inte höll inför verkligheten.

Som jag ser det är varje åsikt och uppsättning argument provisorisk. Stöter man på faktauppgifter som mer stämmer med sanningen, då ska man ta intryck.  Stöter man på bättre argument, då bör man ”byta upp sig”.

På min blogg har jag på sistone haft två inlägg som kritiserar NI eller sätter frågetecken kring ND: ”Tummen ned” och ”Betänksam” .


Jag filade i dagar på dessa texter, för att bli nyanserad. Genom webbsidan ”Nationell.nu” förvandlades dock detta till ”hård kritik”.

Några var snabba att i min text läsa in sådant jag inte skrivit.  T ex att jag skulle ha önskat hindra vissa organisationer från att ha bokbord på NI-seminaritet den 29/1. Där har jag inte gjort något ställningstagande.

Däremot nämnde jag detta förhållande tillsammans med en serie andra faktorer, vilket jag tyckte sammantaget började forma sig till ett mönster som jag inte känner mig bekväm med.


Droppen var nomineringarna i NI av ”Årets fosterlandsvän”. Jag vill inte prata illa om någon, men här trängdes jag ju in i ett hörn – det blev bara för mycket!

Det ger mig associationer till hur fulmedia hela tiden placerat demokratiska invandringskritiker i samma fålla som dokumenterade våldsverkare.  Polismördaren från Malexander,  Jackie Arklöv,
var i medias framställning inte ett adoptivbarn från Afrika utan en politisk aktivist. En ”högerextrem” sådan.  Dit har sedan även jag räknats av dessa massmedia. 

Mot detta har jag konsekvent försökt värja mig, efter fattig mediaförmåga.

Invändningar har jag även mot en artikel i NI nr 9/11. Ur en artikel kring vänsterextremt våld: ”De dömda är alla kopplade till den antifascistiska rörelsen”.

Den mest kända organisationen i detta sammanhang är  AFA, som ska stå för ”Anti-Fascistisk Aktion”. Dess aktioner har riktat sig mot i princip varje kritiker av den förda invandringspolitiken. För egen del har jag fått erfara sprejade husväggar i huset där jag bodde och ett otal söndertrasade torgmöten. Inte bara genom oljud, utan även genom sprejande av vätska på oss som talade – som på Norrmalmstorg den 8 juni 2002. Eller genom kastande av färgbehållare – som i Luleå 2004.

På AFA-repertoaren har stått även öppet våld. Bakom detta har legat politiska värderingar och en människosyn som jag lärt mig förknippa med just fascism.

I mina ögon har våldsverkarna från början varit de verkliga fascisterna, medan deras offer till stor del varit fredliga demokrater.

Det blir därför ett onödigt ”walk-over” att som i denna NI-artikel klassificera dessa figurer enligt det av dem själva eftertraktade honnörsordet ”antifascister”.

Vad ligger bakom en sådan formulering? Hyser skribenten samma syn på oss dissidenter som AFA-iterna? Är vi dissidenter ”fascister”?

Jag räknar mig som antifascist. Och en svuren motståndare till både AFA och Expo.

Man står inte till ”höger” för att man vill värna utsatta grupper av svenskar. Inte heller blir man därigenom ”extrem”.

Lika litet som man blir ”demokrat”, ”tolerant”, ”human”, ”anständig” eller något annat fint genom att ansluta sig till en svenskfientlig och samhällsupplösande agenda.

Ger vi upp kampen om orden är redan halva slaget förlorat.

Betänksam


Nationaldemokraterna har alltsomoftast avfärdats som ”nazister”. Jag har reflexmässigt reagerat på detta, då jag där tyckt mig känna igen något av samma expo- och afa-hållning som tidigare drabbat sverigedemokrater och varje invandringskritiker.  Tillmälen och förtal istället för fakta och argument. 

En skeptisk hållning från min sida, som jag vill hålla fast vid. Det får dock inte betyda att jag slår över åt andra hållet, till att försvara ND mot även berättigad kritik.

Aktuellt är ju uttalandena i TV4-nyheterna från två unga ND:are,  en av dem redaktionsmedlem i Nationell Idag. Inslaget gav intrycket att de inte kunde ta ställning för demokrati.  Jag lämnade den tolkningen öppen, att det här handlade om en ohederlig klippning.

Nu har dock veckorna gått, och ingen korrigering på den punkten kunnat noteras från de två ND:arna.  Om de i själva verket sagt något som censurerats, då har de ju haft alla möjligheter att gå ut med rättelser på både webben och i Nationell Idag. Så har inte skett. Redan detta är illavarslande.

Iofs tog Sanna Hill upp saken i Nationell Idag denna vecka (nr 9/11). Där bekräftades det man kunde misstänka, att det rörde sig om en lång intervju (2 timmar) där TV4 sedan plockat ut vad som passade dess syften. De frågor som återgavs i sändningen var dessutom utanför ämnet för den överenskomna intervjun, och kom oförberett.

Men Sanna anför i NI inget om att hon skulle i intervjun ha sagt något som klippts bort, men kunde ge en annan bild av hennes demokratisyn än vad TV4-inslaget gav intryck av. Hon skriver: ”TV4:s team,… Aldrig att jag som nationalist skulle svara på en fråga för att blidka dem – aldrig.”

Det är hedervärt att vara rakryggad, men kan vi helt bortse från den mediala terräng i vilken vi har att verka?

Om inte annat har TV4-inslaget nu aktualiserat Sannas, och ND:s, syn på demokrati. Många av NI:s läsare skulle nog välkomna ett klargörande. Åtminstone dessa borde Sanna vara redo att ”blidka” på den punkten.  Annars blir ju ett kvarstående intryck att här finns något att dölja.

Dessvärre börjar ett mönster här kunna skönjas.

Redan för något år sedan reagerade jag på en artikel i Nationell Idag om spanska inbördeskriget, där det togs ställning för Francosidan.  Jag skrev om detta till redaktören,  Vavra Sak, och framförde kritik.  Suk gav mig då rätt, men för någon månad sedan dök det upp en NI-artikel som på motsvarande sätt hyllade Francos kollega, diktatorn Salazar i Portugal.  En tidigare artikel kritiserade ”massdemokrati” på ett luddigt sätt.

Till NI-seminariet i Södertälje den 29 januari var inbjudna även ”Svenska Motståndsrörelsen” och ”Svenskarnas Parti”, vilka knappast betecknar sig själva som demokrater. De medverkade inte bara med egna bokbord, utan även i de diskussioner som ingick i programmet.

Ovanpå detta har Nationell Idag nu publicerat nomineringar till ”Årets fosterlandsvän”. Jag finns med där, omgiven av idel personer från ovannämnda och andra organisationer. En prissumma på 10.000 kr ställs i utsikt.

På ett plan kan jag hysa all respekt för medlemmarna i dessa organisationer. De arbetar oegennyttigt för vad de ser som Sveriges bästa, och de får ibland betala ett högt personligt pris för detta i form av förföljelser och vänsterextremt våld.

Sverige kan också vara på väg mot ett tillstånd där sådana som jag blir överspelade. Klart är att Reinfeldt och andra makthavare verkar i den riktningen – nu senast genom fräscha skattemiljarder till ”papperslösa” utlänningar, alltmedan snaran dras åt kring utsatta grupper av svenskar.

Som när USA på 60- och 70-talen rullade ut sina bombmattor över  Vietnam. Där blev då ingen plats för någon tredje ståndpunkt eller några nyanser. Det skapades en helt binär situation. Bara två alternativ: för eller emot, med eller mot.

Men där är vi ännu inte i Sverige, så jag framhärdar.  Vad jag vill arbeta för är en demokratisk opposition mot det mångkulturella och svenskfientliga vansinnet. Demokratisk till både mål och medel.

EFTERVALSTABLOIDEN ser nu ut att kunna bli en stor framgång. Det är inte alls otänkbart att den kan följas av en ny tabloid redan i höst. I bästa fall kan vi klara två tabloider varje år åtminstone fram till valet 2014.

Mycket mer finns varje gång att säga, än vad som får plats i en tabloid på 8 sidor.  Lägligt vore om då funnes en veckotidning med samma inriktning att slussa läsarna vidare till, att ta en prenumeration på för envar som ”vill veta mer”.

En tidning som inte är knuten till något enskilt parti och som har en sverigevänlig inriktning – för demokrati och nationellt självbestämmande.

Dessvärre ser Nationell Idag inte ut att vara på väg i den  riktning som jag här bedömer önskvärd.

Tumme ned

Två unga nationaldemokrater i Södertälje har blivit utsedda till nämndemän. Detta blev till ett nyhetsinslag på TV4 den 25/2 -11.

Påannonsen löd:
”Två medlemmar i det högerextrema och främlingsfientliga partiet Nationaldemokraterna har blivit utsedda att arbeta som nämndemän i Södertälje tingsrätt.”

Amnesty reagerar, rapporterade TV4.

Så långt inget anmärkningsvärt. Vi dissidenter har fått vänja oss vid stämplingar, så rutinmässigt att orden saknar informationsvärde. Det är bara tillmälen, som säger mer om avsändaren än den omtalade.

Likaså känns det bekant att dissidenter förutsätts sakna integritet. Är man kritisk mot den förda invandringspolitiken måste man vara negativ mot varje invandrare, på ett okontrollerat sätt.

Men sedan intervjuar TV4 de två nämndemännen, Mattias Karlstrand, 23, och Sanna Hill, 19.

 

Några svar gör mig betänksam. Även om jag vet hur etermediafolk kan ”ta ut svängarna” i sina redigeringar. Så denna kommentar må göras med reservation för att de intervjuade kan ha sagt saker som klippts bort, och skulle ha givit ett annat helhetsintryck om de tagits med i det som sändes ut.

De två nämndemännen är båda medlemmar i ett parti med ”demokraterna” i sitt namn. I det senaste numret av partiets tidning (nr 7/11) skriver dessutom redaktör Vavra Suk på ledarplats: ”Nationell Idag bekänner sig till demokrati.”

Så här svarade Sanna Hill på TV4:s frågor:

- Tycker du att demokrati är ett bra system?
- Uppenbarligen har det funkat nu.
- Är det bra?
- Det vill jag inte kommentera.

Demokratifrågan erbjöd ju ett tillfälle att göra ett antal påpekanden, t ex hur

• Sverige idag har en statsminister som snarast applåderat politiskt våld,

• sju partier i riksdagen i praktiken växt ihop till ett,

• massmedia bara släpper fram vissa åsikter, mörkar om invandringens konsekvenser och verkar folkfördummande.

• det svenska folket är ett sovande folk, präglat av okunnighet och likgiltighet, feghet och konflikträdsla.

Allt faktorer som motverkar en levande demokrati.

Med andra ord: problemet är inte att vi har för mycket demokrati, utan för litet.

Demokrati i sig är eftersträvansvärt, men för att den i verkligheten ska fungera måste ett antal förutsättningar vara uppfyllda.

Schweiz och Sjöbo är här föredömen, med sina folkomröstningar.

Därutöver ställdes en fråga som iofs inte hade i sammanhanget att göra, men den ställdes:

- Kan du inte svara på om du tycker att Adolf Hitler var en bra eller dålig politiker?

Mattias Karlstrand:

- Det var en karismatisk statsman i början av 1900-talet i Tyskland.

Här borde det, tycker jag, vara helt självklart att bara göra tummen ned. Visserligen har det sina förklaringar att att den mannen kom till makten, men med facit i hand var han en katastrof för alla folk i Europa – särskilt tyskar och judar, ryssar och polacker.

Redan från början hyllade och tillämpade hans rörelse politiskt våld. Direkt efter ”Machtübernahme” 1933 sattes kommunister och socialdemokrater i koncentrationsläger. Både mord och tortyr stod på den nazistiska repertoaren.

Hade Hitler hejdat sig efter ockupationen av Sudetlandet 1937 skulle ändå ha funnits en linje i hans agerande: alla tyskar samlade i ett rike. Men han fortsatte, och det blev krig, med 50 miljoner döda som resultat.

Inte ens efter Stalingrad och det stora pansarslaget vid Kursk 1943, när det stod klart ett tyskt nederlag var ofrånkomligt, tillät han någon kapitulation. Det tyska folket skulle krossas och tyska städer förvandlas till ruinhögar.

En av mina krönikor i Nationell Idag handlade för övrigt om motståndsgruppen Vita Rosen”.

Med detta inte sagt annat än att Adolf Hitler kan ha varit karismatisk. Framförallt hade han en mycket skicklig propagandaminister, Joseph Goebbels, vars ande lever än idag. Inte minst i Sverige. Hans propagandaprinciper har ju bildat skola för våra massmedia och pk-politiker: en lögn blir trodd om den är tillräckligt grov, slås upp stort och ständigt upprepas.

Se även denna film:

PS

Trodde du att TV4 försummade att fråga om ”Förintelsen”? Nejdå, den fick de också med. ”Tror du att Förintelsen har inträffat?”

För min del skulle jag där ha svarat med en motfråga: ”Vad lägger du in i begreppet ‘Förintelsen’? Är siffran 6 miljoner helig?”

Kritiskt stöd

Några reflexioner utifrån NI-seminariet den 29/1.

Som jag framhöll i mitt tal kan min hållning till såväl Sverigedemokraterna som Nationaldemokraterna karaktäriseras som ”kritiskt stöd”, dvs
1. erkänna och lyfta fram när partiet gör något bra
2. kritisera när partiet gör något dåligt
3. uppmuntra till bra ställningstaganden. 

Just ”kritiskt stöd” var för övrigt rubriken på min första krönika i Nationell Idag, år 2008.

Slutklämmen där blev:

”Det rymmer givetvis en fara i om många knyter förväntningar till Sverigedemokraterna, om partiet kommer in i riksdagen och om det sedan inte lever upp till dessa förväntningar.

Just därför är det viktigt att ett stöd till SD från början är just kritiskt, dvs att det kombineras med konkreta förslag, om ställningstaganden och krav att driva.

Tar SD till sig förslagen är det bra. Gör man det inte är spåret ändå utlagt, för det fortsatta politiska arbetet.

Ett visst parti kan aldrig var något självändamål, det är bara ett medel.”

Det var medvetet som jag valde att i min första krönika vara kontroversiell, för att testa: skulle jag i NI får skriva vad jag själv ville, även då det avviker från redaktionens uppfattning? Det var ju bättre att det tog stopp från början, än att det i ett senare skede skulle bli någon konflikt.

Förvisso knorrade redaktionen, och jag bemöttes av flera inlägg, men jag har alltsedan dess fått skriva vad jag själv vill i mina NI-kolumner.

På seminariet hade Vavra Suk en minnesbild att ”problemet” med min första krönika var att den var alltför kritisk mot SD, men så var det alltså inte.

I andra sammanhang, före valet 2010, pläderade jag för att SD borde avstå från att kandidera kommunalt i Södertälje och ND avstå från att kandidera i riksdagsvalet. Ingetdera blev fallet, men jag anser fortfarande så hade varit klokt att göra.

Vad jag nu arbetar för är att alla sverigevänner – SD:are, ND:are och partilösa – ska kunna samlas bakom tabloidprojektet.

Pdf-filen till eftervalstabloiden har nu putsats ytterligare, och ligger klar för leverans till tryckeriet.

Det finns plats för fler utdelare: se till att sätta även din ort på Sverigekartan!

Se även här och här.

Södertälje

I riksdagsvalet ger jag alltså mitt stöd till Sverigedemokraterna. Det gör jag även kommunalt, där jag själv bor.

Men bodde jag i Södertälje, då skulle mitt kommunala val ha blivit ett annat. Då skulle jag där ha lagt min röst på Nationaldemokraterna.

Av två skäl:

1. ND:s valsedel

Nationaldemokraternas valsedel återfinns personer som visat vad det går för. Bakom sig har de fyra år av ett mönstergillt kommunalpolitiskt arbete.

2. SD:s valsedel

Sverigedemokraterna fick år 2006 två mandat till Södertälje kommunfullmäktige. Ingen av platserna har besatts.

Av de kandidater som SD nu satt upp på sin valsedel har alltså ingen erfarenhet av kommunpolitiskt arbete. Listan toppas av Tommy Hansson. Av de första sju namnen är tre irakier (assyrier/syrianer). En fjärde irakier diskvalificerades av valmyndigheten, pga alltför kort tid i Sverige.

Om dessa assyrier/syrianer väljs in, kommer de att ha sina främsta lojaliteter med SD eller med andra ur sin egen befolkningsgrupp?

Dessa människor från arabländer klassas som ”kristna” men erfarenheterna visar ju att de inte har mindre av hederskultur och släktsammanhållning än muslimer. I Södertälje är det muslimer som kan råka illa ut.

Det var också i denna en gång fridfulla stad som det för inte länge sedan sköts skarpt mot polishuset.

När jag här länkat till bilder på ND-kandidaterna, men inte till SD-kandidaterna, så beror det bara på att jag inte kunnat hitta några bilder på de senare.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 147 andra följare