Lagom är nog bäst

Anders Isaksson är ju en av de alltför många intellektuella sverigevänner som gått bort för tidigt. Han hann ändå producera ett stort antal mycket läsvärda böcker, varav jag har flera i min bokhylla.

Jag är glad att vid ett tillfälle ha fått fram en eloge åt honom. Det var i samband med att jag på BGF-sidan ville ta med ett längre citat från en av hans texter och mejlade till honom för att förvissa mig om att det var OK.

Jag formulerade mig ungefär att det ”är ingen idé att jag försöker sammanfatta vad jag tycker om det du skriver – det skulle bara låta alltför insmickrande undergivet”. Han kvitterade att han ”slickade i sig berömmet”.

I sakfrågan blev hans besked ungefär att ”lagom är bäst”: dvs det var OK att jag citerade honom, bara det totalt sett inte blev för mycket.

När jag nu inventerar alla BGF-sidor med citat från Anders Isakssons texter visar det sig ändå bli en ganska diger lista:
http://www.bgf.nu/vinden/sve/isak.html
http://www.bgf.nu/nationalism/isaks.html
http://www.bgf.nu/svenskfientlighet/fobi.html
http://www.bgf.nu/nomenklaturan/tillit.html
http://www.bgf.nu/korrekt/pastor.html
http://www.bgf.nu/pengar/ftp.html
http://www.bgf.nu/pengar/lekpengar.html
http://www.bgf.nu/nr/96/6/hugg.html
http://www.bgf.nu/folkhem/folkhem-bidrag-rekvisionsekonomi.htm
http://www.bgf.nu/fpol/asyl.html
http://www.bgf.nu/fiin/fiin-2002-6-per-albin.htm

Nåväl. Detta leder över till min medverkan i tidningen Nationell Idag, med en krönika varannan vecka. I SD-ledningens ögon gör detta mig till en ”persona non grata”. En icke önskvärd person.

Är det en hållning som jag kan respektera? Nej.

Därför att folk- och opinionsbildning är viktigt. Det behövs en sverigevänlig tidning.  Där är NI än så länge ensam på plan. SD har inte visat något intresse av att – trots alla sina miljoner i partistöd! – starta en konkurrerande veckotidning.

Därutöver medverkade jag på NI-seminariet den 29 januari i år, vilket gav tillfälle att presentera tabloidprojektet.

Sedan presenterade Nationell Idag sitt projekt ”Årets fosterlandsvän”, med bilder på de dittills nominerade. Jag fanns med där, sida vid sida med Nils-Eric Hennix.

Då kändes det som att det blev ”för mycket”. I det ögonblicket beslöt jag att tacka nej, om jag skulle bli utsedd.  Vilket jag nu har gjort.

På NI-webben presenteras detta med formuleringen:

”Den ene, Jan Milld, har beslutat sig för att avstå från priset, då han inte ville förknippas med några av de personer som läsarna hade nominerat.”

Det blir att spetsa till saken. Det handlar om den samlade effekten. När  Vavra Suk ringde mig och frågade varför jag tackade nej svarade jag att det beror på ”inramningen” i NI-presentationen.

Med detta avsåg jag ensidigheten i nomineringarna. Dvs inte bara vilka som där fanns med, utan lika mycket vilka som inte fanns med.  Jag saknade t ex Julia Caesar på Snaphanen och Widar Nord på Fria Tider.

Dessutom. Denna avstamp i Nationell Idag gör det inte långsökt att nästa års pristagare skulle kunna bli Nils-Eric Hennix. Politiskt upplever jag det som ljusår mellan hans och mina åsikter.

Med andra ord värnar jag min roll som fristående debattör, vill inte paketeras in i ett sammanhang som jag själv inte valt.

Kritik

Min nästa film ska – som mina planer nu ser ut – bli ”Tal till SD:s riksårsmöte”. Jag vet inte när och var detta möte ska hållas, men talet ska jag ändå lyckas hålla. 

Redan står klart att mitt tal kommer att rymma både ”ros och ris”.

Det senare betyder kritik. Och min främsta kritik mot Sverigedemokraterna är att partiet inte tål kritik.

Redan detta är i sig en allvarlig kritik! Om den svaga förmågan att kunna ta kritik är SD på intet sätt ensamt, men det gör ju inte saken bättre.

För att en rörelse ska kunna utvecklas måste kritik, en ständig avstämning och utvärdering,  vara en naturlig del av verksamheten. Både att kunna ge och att kunna ta emot kritik. Detta ska inte ses bara som en rättighet, utan lika mycket som en skyldighet. Precis som ett samhälle behöver ”whistle-blowers” behöver varje seriöst parti detta.

Sedan må kritik framföras med omsorg och varsamhet.

• För den som levererar kritiken gäller det att försöka på en gång göra sig tydlig och undvika att bli onödigt sårande, inte bli överdriven eller orättvis.

• För den som tar del av kritik gäller det försöka förstå vad som sägs och menas. Inte medvetet missförstå eller avlänka diskussionen från kärnfrågorna. Inte uppträda som en prinsessan-på-ärten.

För alla, inte minst den som själv levererar kritik, gäller att kunna ta till sig av saklig kritik.

Min egen historia är ju att jag en gång tillhörde de politiskt korrekta, men började byta åsiktsinriktning i slutet av 80-talet, när jag märkte att min världsbild inte höll inför verkligheten.

Som jag ser det är varje åsikt och uppsättning argument provisorisk. Stöter man på faktauppgifter som mer stämmer med sanningen, då ska man ta intryck.  Stöter man på bättre argument, då bör man ”byta upp sig”.

På min blogg har jag på sistone haft två inlägg som kritiserar NI eller sätter frågetecken kring ND: ”Tummen ned” och ”Betänksam” .

Jag filade i dagar på dessa texter, för att bli nyanserad. Genom webbsidan ”Nationell.nu” förvandlades dock detta till ”hård kritik”.

Några var snabba att i min text läsa in sådant jag inte skrivit.  T ex att jag skulle ha önskat hindra vissa organisationer från att ha bokbord på NI-seminaritet den 29/1. Där har jag inte gjort något ställningstagande.

Däremot nämnde jag detta förhållande tillsammans med en serie andra faktorer, vilket jag tyckte sammantaget började forma sig till ett mönster som jag inte känner mig bekväm med.

Droppen var nomineringarna i NI av ”Årets fosterlandsvän”. Jag vill inte prata illa om någon, men här trängdes jag ju in i ett hörn – det blev bara för mycket!

Det ger mig associationer till hur fulmedia hela tiden placerat demokratiska invandringskritiker i samma fålla som dokumenterade våldsverkare.  Polismördaren från Malexander,  Jackie Arklöv,
var i medias framställning inte ett adoptivbarn från Afrika utan en politisk aktivist. En ”högerextrem” sådan.  Dit har sedan även jag räknats av dessa massmedia. 

Mot detta har jag konsekvent försökt värja mig, efter fattig mediaförmåga.

Invändningar har jag även mot en artikel i NI nr 9/11. Ur en artikel kring vänsterextremt våld: ”De dömda är alla kopplade till den antifascistiska rörelsen”.

Den mest kända organisationen i detta sammanhang är  AFA, som ska stå för ”Anti-Fascistisk Aktion”. Dess aktioner har riktat sig mot i princip varje kritiker av den förda invandringspolitiken. För egen del har jag fått erfara sprejade husväggar i huset där jag bodde och ett otal söndertrasade torgmöten. Inte bara genom oljud, utan även genom sprejande av vätska på oss som talade – som på Norrmalmstorg den 8 juni 2002. Eller genom kastande av färgbehållare – som i Luleå 2004.

På AFA-repertoaren har stått även öppet våld. Bakom detta har legat politiska värderingar och en människosyn som jag lärt mig förknippa med just fascism.

I mina ögon har våldsverkarna från början varit de verkliga fascisterna, medan deras offer till stor del varit fredliga demokrater.

Det blir därför ett onödigt ”walk-over” att som i denna NI-artikel klassificera dessa figurer enligt det av dem själva eftertraktade honnörsordet ”antifascister”.

Vad ligger bakom en sådan formulering? Hyser skribenten samma syn på oss dissidenter som AFA-iterna? Är vi dissidenter ”fascister”?

Jag räknar mig som antifascist. Och en svuren motståndare till både AFA och Expo.

Man står inte till ”höger” för att man vill värna utsatta grupper av svenskar. Inte heller blir man därigenom ”extrem”.

Lika litet som man blir ”demokrat”, ”tolerant”, ”human”, ”anständig” eller något annat fint genom att ansluta sig till en svenskfientlig och samhällsupplösande agenda.

Ger vi upp kampen om orden är redan halva slaget förlorat.

Betänksam

Nationaldemokraterna har alltsomoftast avfärdats som ”nazister”. Jag har reflexmässigt reagerat på detta, då jag där tyckt mig känna igen något av samma expo- och afa-hållning som tidigare drabbat sverigedemokrater och varje invandringskritiker.  Tillmälen och förtal istället för fakta och argument. 

En skeptisk hållning från min sida, som jag vill hålla fast vid. Det får dock inte betyda att jag slår över åt andra hållet, till att försvara ND mot även berättigad kritik.

Aktuellt är ju uttalandena i TV4-nyheterna från två unga ND:are,  en av dem redaktionsmedlem i Nationell Idag. Inslaget gav intrycket att de inte kunde ta ställning för demokrati.  Jag lämnade den tolkningen öppen, att det här handlade om en ohederlig klippning.

Nu har dock veckorna gått, och ingen korrigering på den punkten kunnat noteras från de två ND:arna.  Om de i själva verket sagt något som censurerats, då har de ju haft alla möjligheter att gå ut med rättelser på både webben och i Nationell Idag. Så har inte skett. Redan detta är illavarslande.

Iofs tog Sanna Hill upp saken i Nationell Idag denna vecka (nr 9/11). Där bekräftades det man kunde misstänka, att det rörde sig om en lång intervju (2 timmar) där TV4 sedan plockat ut vad som passade dess syften. De frågor som återgavs i sändningen var dessutom utanför ämnet för den överenskomna intervjun, och kom oförberett.

Men Sanna anför i NI inget om att hon skulle i intervjun ha sagt något som klippts bort, men kunde ge en annan bild av hennes demokratisyn än vad TV4-inslaget gav intryck av. Hon skriver: ”TV4:s team,… Aldrig att jag som nationalist skulle svara på en fråga för att blidka dem – aldrig.”

Det är hedervärt att vara rakryggad, men kan vi helt bortse från den mediala terräng i vilken vi har att verka?

Om inte annat har TV4-inslaget nu aktualiserat Sannas, och ND:s, syn på demokrati. Många av NI:s läsare skulle nog välkomna ett klargörande. Åtminstone dessa borde Sanna vara redo att ”blidka” på den punkten.  Annars blir ju ett kvarstående intryck att här finns något att dölja.

Dessvärre börjar ett mönster här kunna skönjas.

Redan för något år sedan reagerade jag på en artikel i Nationell Idag om spanska inbördeskriget, där det togs ställning för Francosidan.  Jag skrev om detta till redaktören,  Vavra Sak, och framförde kritik.  Suk gav mig då rätt, men för någon månad sedan dök det upp en NI-artikel som på motsvarande sätt hyllade Francos kollega, diktatorn Salazar i Portugal.  En tidigare artikel kritiserade ”massdemokrati” på ett luddigt sätt.

Till NI-seminariet i Södertälje den 29 januari var inbjudna även ”Svenska Motståndsrörelsen” och ”Svenskarnas Parti”, vilka knappast betecknar sig själva som demokrater. De medverkade inte bara med egna bokbord, utan även i de diskussioner som ingick i programmet.

Ovanpå detta har Nationell Idag nu publicerat nomineringar till ”Årets fosterlandsvän”. Jag finns med där, omgiven av idel personer från ovannämnda och andra organisationer. En prissumma på 10.000 kr ställs i utsikt.

På ett plan kan jag hysa all respekt för medlemmarna i dessa organisationer. De arbetar oegennyttigt för vad de ser som Sveriges bästa, och de får ibland betala ett högt personligt pris för detta i form av förföljelser och vänsterextremt våld.

Sverige kan också vara på väg mot ett tillstånd där sådana som jag blir överspelade. Klart är att Reinfeldt och andra makthavare verkar i den riktningen – nu senast genom fräscha skattemiljarder till ”papperslösa” utlänningar, alltmedan snaran dras åt kring utsatta grupper av svenskar.

Som när USA på 60- och 70-talen rullade ut sina bombmattor över  Vietnam. Där blev då ingen plats för någon tredje ståndpunkt eller några nyanser. Det skapades en helt binär situation. Bara två alternativ: för eller emot, med eller mot.

Men där är vi ännu inte i Sverige, så jag framhärdar.  Vad jag vill arbeta för är en demokratisk opposition mot det mångkulturella och svenskfientliga vansinnet. Demokratisk till både mål och medel.

EFTERVALSTABLOIDEN ser nu ut att kunna bli en stor framgång. Det är inte alls otänkbart att den kan följas av en ny tabloid redan i höst. I bästa fall kan vi klara två tabloider varje år åtminstone fram till valet 2014.

Mycket mer finns varje gång att säga, än vad som får plats i en tabloid på 8 sidor.  Lägligt vore om då funnes en veckotidning med samma inriktning att slussa läsarna vidare till, att ta en prenumeration på för envar som ”vill veta mer”.

En tidning som inte är knuten till något enskilt parti och som har en sverigevänlig inriktning – för demokrati och nationellt självbestämmande.

Dessvärre ser Nationell Idag inte ut att vara på väg i den  riktning som jag här bedömer önskvärd.