Cyklism

Vilket är världens mest effektiva transportmedel?

Rätt gissat: CYKELN!

Om man tar hänsyn till kostnader för inköp och drift, och omvandlar det till den tid som krävs för att tjäna in de pengar som behövs, om man räknar också den tid som behövs för underhåll, då är bilen inte snabb.

Då kan cykeln vara ett snabbare transportmedel.

Utöver detta talar till cykelns fördel:

• cykeln är ren, avger inga avgaser

• cykeln är tyst, väsnas obetydligt

• cykeln är energisnål, vilket betyder att den inte gör slut på begränsade naturresurser för kommande generationer

• cykeln hushållar med utrymme, fordrar inte breda gator eller vida parkeringsytor

• cykeln är inte farlig, förorsakar inte allvarliga olyckor

• cykeln är flexibel och anpassningsbar, låter sig kombineras med tågtrafik

• cykeln ger motion, och är därför bra för hälsan.

Jag är med andra ord cykelentusiast.

- Som sådan cyklade jag sommartid gärna in till Stockholms centrum och tillbaka när jag bodde i  Västerhaninge, det blev kanske 8 mil totalt.

- Likaså hände det när jag skulle besöka brorsan i Västerås, att jag tog pendeltåget till Upplands Bro och cyklade därifrån. Har man hela dagen på sig blir en sådan cykeltur bara trevlig och avkopplande.

- När jag rest i andra länder har jag ofta sett till att hyra en cykel på plats, för att komma ut till omgivningarna.


Kuba 1999 köpte jag en begagnad cykel på en marknad och kunde därigenom nå den kubanska landsbygden. Det blev en punktering, men där fick jag snabb hjälp av en händig kuban, Eloy Ramon Perez.

Några år tidigare hade jag gjort två rejäla långfärdscyklingar.

Den första var 1991 och började med en tågresa till Malmö, sedan cykling till Trelleborg, färja till Sassnitz och sedan cykling till Budapest, via Berlin, Prag, Bratislava och Wien.

Den andra var 1992, med först färjan Estonia  (jag passade på innan hon sänktes) till Tallin, sedan till estniska västkusten och gamla svenskbygder på Dagö, vidare söderut till Riga, Vilnius och Kaunas.

Under båda dessa resor bodde jag hemma hos andra esperantister. Resorna resulterade efter min hemkomst i två skrifter på esperanto: ”Bicikle EBLAS!” och ”Balta biciklado”.


Den först titeln betyder ”På cykel är det möjligt” eller ”Det går att göra med cykel”. På esperanto kan man alltså uttrycka sig mer pregnant och kortfattat än på svenska.

I sak ett centralt konstaterande: man kan turista och långfärdscykla genom flera länder i Europa, det är genomförbart om man:

• tränat litet lagom i förväg, har en grundkondition

• är incyklad på den cykel man ska använda (det kan annars bli ömt i baken!)

• börjar tidigt, så att man kan använda hela dagen, och göra pausar.

När det är bergigt eller man får stark motvind på öppna fält (vilket hände mig i Tjeckoslovakien) kan konditionen komma till pass. Sådana utmaningar ska helst komma först några dagar inpå cyklingen, så att man hunnit få upp konditionen och tappat några kilo.

Aldrig i mitt liv har jag väl känt mig spänstigare och mått bättre än efter ankomsten till Budapest 1991 – många kilo lättare än vid avresan!

Under baltcyklingen stötte jag ihop med andra långfärdscyklister, bl.a. en engelsman i stålfarfarsskägg. Han hade sagt upp sig från jobbet, sålt sin lägenhet (förmodligen även skilt sig, jag minns inte) och var nu ute på en årslång cykling, från Nordkap till Egypten.
Den turkiska landsbygden var besvärligast, berättade han. För att kunna hålla aggressiva vildhundar på avstånd hade han med sig en rejäl käpp. Han hade ett litet tält och sov ute, men kanske en gång i veckan tog in på ett enkelt hotell för att kunna få en dusch.

Det finns tydligen ett antal ”värstingar” som i likhet med denne engelsman cyklar över stora avstånd i Europa, Asien och Afrika..

För övrigt har jag en kusin Kjell, som också varit något av en värsting i sammanhanget. Han har långfärdscyklat genom hela Sverige, ett antal gånger.  Åtminstone en av cyklingarna gick ända upp till Treriksröset.  Vi hade en artikel om honom i SVIC nr 1.

Återvändsgränder


Hur hanterar makthavare situationer som visat sig vara politiska återvändsgränder? Här visar sig kontrasten vara skarp mellan makthavarna på Kuba och makthavarna i Sverige!

För kubansk del handlar det om den mycket kritiska försörjningssituation beträffande energi och mat som uppstod efter Sovjetunionens kollaps 1991 och upphörda oljeleveranser.

Ur  Björn Forsbergs bok ”Omställningens tid”:

”Fidel Castro har som ledare gjort katastrofala misstag men framträder i sina bästa stunder som en slags modern upplyst despot. Efter att ha lärt av tidigare misstag – inriktningen mot storskaligt, industriellt fossiljordbruk à la Sovjet – förmåddes Castro till ett politiskt lappkast. I mängder av tal har han dömt ut den tidigare ordningen såsom en återvändsgränd – och hyllat det ekologiska, mångsidiga jordbruket som framtiden.

Så till kärnfrågan: Måste det till en fullblodsdiktator för att mobilisera samhället för förändring? Nej. Däremot visar den kubanska ‘modellen’ kanske en större öppenhet för självkritik och lärande än något annat socialistiskt styrt samhälle.”

Det där sista: ”större öppenhet för självkritik och lärande”, gäller inte bara andra socialistiska samhällen – det har sin relevans även för MS-styrda Sverige.

Våra egna makthavares oförmåga/ovilja att ta till sig av erfarenheter från verkligheten, att lägga om kursen när man hamnat i en återvändsgränd, för att inte säga gått helt in i väggen har vi i dagarna blivit tydligt påminda om!

Jag talar alltså om situationen i Malmö.  Skjutandet och mördandet på allmän plats har nu blivit så vanligt att blir svårt att hålla räkningen på alla våldsdåd: avrättningar och mord, dråp och vådaskott, misshandelsfall och våldtäkter.

Och under ytan hot, som gör att rädslan och otryggheten breder ut sig.  Alltfler malmöbor – både svenskar och invandrare – vill nu flytta bort från staden.

När polisbefäl ska uttala sig i TV så gäller det att vakta sin tunga. Han kan knappt gå längre i sina slutsatser än att  förövarna är beväpnade och våldsbenägna – det rör sig om ”kriminella grupperingar”. Ingen som uttalar sig i TV – poliser, politiker eller journalister – vågar säga som det är: att förövarna med få eller inga undantag har utländsk bakgrund. Att situationen har sina rötter i en huvudlös invandringspolitik.

En sak att är att göra misstag.
En annan sak är aldrig kunna lära av sina misstag.

Där är Sverige idag, och det gör läget allvarligt, för att inte säga ganska hopplöst.


Som enskild individ kan det då gälla att kunna hantera sin frustration på ett sätt som inte blir destruktivt.

Sandor Herold i Malmö har konstaterat att  Vellinge har en slogan ”Här är skatten billigare”.  För Malmös del har han sänt mig några förslag till motsvarande slogans:

• Här skjuter vi inget på framtiden – vi skjuter idag


• Kom till Malmö och träffa folk

• Om du riktar dig mot Malmö har du siktet inställd på en spännande kväll.

• Till nyår är det inte bara raketer vi fyrar av i Malmö stad.

• Malmö, en fullträff.

• Det är krut i malmöborna.

• Malmö – Staden med skottår varje år

• Malmö, partystaden där vi inte har några ”vita” dagar.


• Malmö, fart o fläkt, gruppvåldtäkt.



• Malmö, staden med liv, vi slår ner dig med sparkar eller kniv.

• Malmö, party och fest, glöm inte din skyddsväst.

• Skjut du ditt…Så skjuter vi vårt.

Sandor Herold har även några förslag till nya och lokalanpassade, trafikmärken att nu sätta upp i Malmö:

Kubanerna visar vägen!


Paradoxalt blir det.

1. USA är kanske det land i världen som kommer att drabbas hårdast när Peak-Oil-krisen slår till på allvar, genom sitt höga bil- och oljeberoende.

2. USA har under ett halvt sekel upprätthållit ett embargo mot Kuba, vilket gjort livet svårare för det kubanska folket.

3. Kuba är det land i världen som redan genomgått en djup Peak-Oil-kris och därvid gjort erfarenheter som andra länder – även USA – kan dra lärdomar av.

Kuba visar att Peak Oil  kan övervinnas, förutsatt att en social sammanhållning kan mobiliseras och målmedvetna åtgärder genomförs.

Ska det visa sig att det kubanska exemplet kan medverka till att USA räddas ur en mycket svår knipa?


USA:s embargo kunde ju Kuba först klara ganska bra genom sin handel med Sovjetunionen. Därifrån kunde mycket olja importeras, till bra pris. År 1989 började dock Sovjetunionen kollapsa och oljeimporten därifrån var snart obetydlig.

Vad som sedan följde blev det som kubanerna kallar ”Den speciella perioden”.

Det kubanska samhället stannade i stort sett av. De fanns inte bränsle för att upprätthålla busstrafik. Fabriker tvingades stänga. Framförallt fick jordbruket problem, där man tillämpat det ”moderna” konceptet med hög mekanisering och mycket tillförsel av mineralgödsel till jorden.

Hyllor och montrar i livsmedelsbutikerna gapade snart tomma. Inom några år hade den genomsnittlige kubanen gått ned 9 kilo i vikt. Undernäring gav upphov till sjukdomar.

Hur klarade kubanerna av denna omställning?

Det finns återgivit i filmen ”Power of Community”. Delar av denna finns utlagda på  Youtube, filmen som helhet finns på en DVD-skiva, vilken på Bokus kostar 137 kr.


Transporterna klarades genom:

- inköp av 1,2 miljoner cyklar från Kina, egen tillverkning av ytterligare en halv miljon cyklar

- satsning på 18-hjuliga ”Kamelbussar” med plats för upp till 300 passagerare

- samåkning i de bilar som rullade, statliga påbud om att ta upp liftare.

Jordbruket krävde några års omställning till traditionella metoder, där jorden tillförs näring genom avfall.  Sådant som kallas ekologiskt lantbruk eller permakultur, följande kretsloppsprincipen.

Varje ledig jordyta kom också till användning, särskilt i städerna – vilket minskade behovet av resor och transporter.  Arbetskraft och konsumenter fanns då på samma plats.

Som svensk kan man förundras inför bilder på dessa stadsodlingar: vilken sammanhållning, solidaritet och disciplin vittnar de inte om! Inte bara ligger arbete bakom dem, de får uppenbarligen vara i fred från både vandalisering och stölder.

Åtgärderna för jordbruket kan sammanfattas i sju punkter:

1. kretslopp
2. lokal produktion
3. småskalig produktion
4. arbetsintensiv produktion
5. minskade transport- o resebehov
6. alla måste hjälpa till, ingen åker snålskjuts
7. effektiv brottsbekämpning, stark social kontroll

I slutet av 90-talet blev Hugo Chavez president i  Venezuela. Därmed slog även Venezuela in på en gentemot USA självständig kurs. Kuba kunde nu importera olja från Venezuela.

Hela filmen, i fyra delar:

http://www.ekodemokraterna.se/kubafilm.html

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 139 andra följare