Kulturbefriat land

Sverige är unikt. Julia Caesar har många gånger skrivit träffsäkert om denna sällsamma kombination av självgodhet och omdömeslöshet, denna kulturella dekadens.

bo
Nu senast är EU-ministern och folkpartisten Birgitta Ohlsson återigen på tapeten, och skämmer ut Sverige inför andra folk.

På Wikipedia kan följande information inhämtas om denna minister:

”Ohlsson är uppvuxen i Tokarp utanför Linköping, där fadern Bengt är folkpartistisk politiker och före detta kommunalråd…

Hon har studerat statsvetenskap och internationella relationer…

Hennes profilfrågor är demokrati, mänskliga rättigheter, djurskydd, jämställdhet, tolerans och internationalism.”

Full pott alltså, i politisk korrekthet, som det ser ut.

Merit Wager fångar väl Ohlssons senaste bravader i en bloggtext med  rubriken ”Den humanitära stormaktens representanter vet alltid bättre än alla andra.”

En sak är iofs att tro på sig själv och sina hållningar  – det ska man väl göra -  men sämre är att inte kunna lyssna på andra och inte kunna ställa sina egna ståndpunkter under omprövning. Allra sämst är när man i sin översvallande dryghet sätter sig på andra. Det är just vad denna Ohlsson presterar, som företrädare för vårt land på den internationella scenen.

”Varför beter sig svenska regeringsrepresentanter som ouppfostrade och arroganta ungar i samröre med andra stater?”

”Varför tror svenska ministrar att de har rätt att näpsa och skälla på andra staters ministrar? …

Det är direkt pinsamt med en minister som ångar av indignation och som inte kan behärska sig gentemot ett annat lands minister, utan obehärskat och som en förorättad tonåring utbrister: ’Jag är väldigt förbannad och besviken på den rumänska regeringen’.

”Som om svenskar hade någon sorts gudagiven rätt att sätta sig till doms över andra!”

kpt

Ett annat aktuellt exempel på svensk kultur bjuder LO-bossen Karl-Petter Thorwaldson på, med uttalanden som SD:s svans ska ge fan i att hota våra medlemmar” och

”Många LO-medlemmar känner sig kränkta av att Åkesson kommer till deras arbetsplatser. Hans åsikter krockar med det som våra medlemmar gör. På bland annat sjukhus räddar kommunalare liv varje dag, oavsett vilken bakgrund människorna de möter har.”

Tobbes medieblogg kommenterar:

”Blir man ’kränkt’ av ett sådant besök är det nog dags att börja arbeta med sina egna trösklar. Jag utgår från att andra politiker, eller varför inte en kunglighet eller landshövding, kan komma på besök utan att fackliga företrädare blir kränkta. Vad Thorwaldsson förstås inte tänker på, är att, på bland annat sjukhus, räddar sverigedemokrater liv, varje dag, oavsett vilken bakgrund människorna de möter har.”

an

Ett tredje exempel ger Annelile Nordström, ordförande för fackförbundet Kommunal, prov på.

Hon bekänner sig öppet till åsiktsmässig likriktning i invandringsfrågan. Sverigedemokraterna måste tycka som de övriga 7 riksdagspartierna gör, annars ska de inte vara välkomna på arbetsplatsbesök, anser hon.

Detta framgick av hennes medverkan helt nyligen i SVT:s program ”Gomorron”.

Jag gjorde utifrån detta en film, som fick heta ”GODNATT, FACKET!”

Läs mer

Frys ut omvärlden!

Ny stormaktstid

Arnstad om Norge

Federley om Grekland

Ström-Melin om Ungern

Wetterstrand om Danmark

Svensk mångfaldspolitik

SONY DSC

Nu ska jag skriva om boken ”SVENSK MÅNGFALDSPOLITIK – en kritik från vänster” av Göran Adamson. Den är utgiven år 2014 och kostar 166 kr på Bokus.

Per Bauhn i sitt förord:

”Den politiska vänstern,.. har kommit att röra sig från ett ideal om jämlika förutsättningar för individer till ett ideal om strukturell rättvisa, i betydelsen jämlikhet i resultat mellan grupper.”

”Med den strukturella rättvisemodellen tillmäts gruppidentiteter större betydelse än individer och deras val.”

Ur författarens förord:

”Övertygande kritik mot mångfald kommer alltid från vänster; från dem som hävdar meritokrati framför grupptillhörigheter, majoritet och demokrati framför minoritetskult, jämlikhet mellan könen framför patriarkat, rättsstat framför särlagstiftning, vetenskap framför tro, debatt istället för censur, modernitet och svalkande glömska framför besatthet vid historiska oförrätter.”

s

”Svensk mångfaldspolitik” handlar om den socialdemokratiska styrningen av högskolan, beträffande ”etnisk mångfald”.

Utbildningsminister Thomas Östros bemyndigades 1999 av s-regeringen att tillkalla en utredare för att lämna förslag till åtgärder. Uppdraget löd: ”…öka mångfalden med avseende på… etnisk bakgrund bland studenter och lärare för att högskolan bättre skulle kunna svara upp mot mångfalden i samhället”.

bf

Som utredare valdes Boel Flodgren, dåvarande rektor för Lunds Universitet.  Resultatet blev en rapport i maj 2000 med titeln ”Mångfald i högskolan – reflektioner och förslag om social och etnisk mångfald i högskolan” (SOU 2000:47).

Därefter gav regeringen i uppdrag åt universitet och högskolor att upprätta ”handlingsplaner för etnisk mångfald”. Det gällde att ”bredda rekryteringen”, mångfalden skulle lyftas till ”norm”. Snart fanns ”mångfaldsplaner” vid samtliga av dessa lärosäten.

Göran Adamson:

”Mångfald i högskolan var inte ett dokument i mängden. Det är antagligen det mest utförliga och inflytelserika regeringsarbete som skrivits i Sverige till förmån för mångfald och mångkulturalism”.

”Energiskt talas om rapportens ’uppdrag’. Mångfald i högskolan undandras därmed vetenskaplig prövning. Istället blir dokumentet politiskt. Det står, slår det fast, statsmakten fritt att fördela resurser med ’graden av framgång i mångfaldsarbetet’. … Gör som vi säger så får ni pengar.”

Uppdraget var effektuerande, konstaterar GA, det gällde inte att utreda om mångfald var bra eller dåligt. Man beställde ett bestämt svar, vilket man också fick:

”…är det väldigt lätt att instämma i att mångfald är kvalitetshöjande”, skriver rapporten.

”En av grundsatserna i Mångfald i högskolan är att ’kulturell blandning i högskolan bidrar till mångkulturell… förståelse som minskar etniska fördomar…’ Påståendet underbyggs inte.”

”Varför ’säger det sig självt’ att forskare med annan hudfärg ger ’kvalitet’? Kan inte en svensk forskare ge kvalitet? Vad är det för fel på oss? Vore det inte bättre att ta reda på vad forskare tänker och skriver? Vi befinner oss väl på ett universitet och inte på ett rasinstitut?”

”Materialet är ambitiöst men samtidig ideologiskt. Alla källor försvarar mångfaldsdiskursen. Rapportens tendentiösa karaktär varslar om hegemonins makt parad med intellektuell villrådighet där den förra täcker upp för den senare; ett standardförfarande i auktoritära politiska system. Varför hade inte Boel Flodgren, Thomas Östros, Göran Persson och Mona Sahlin något intresse av att ge en mer vetenskapligt rigorös bild av denna problematik? Varför redogjorde man inte även för motargumenten – i synnerhet som mångfalden var så självklar?

Det finns faktiskt EU-rapporter som inte argumenterar för mångfald och multikulturalism.  Varför är dessa inte ’relevanta’?”

likriktat

Som ett mantra upprepas i rapporten begreppet ”mångfald”: Det  förekommer ungefär 500 gånger på 125 sidor – vilket innebär i genomsnitt 4 gånger per sida!

Trots detta tjatande är verkligheten en annan, skriver GA: ”Om föreläsare vid högskolan tillfrågats om mångfald ger kvalitet skulle nog många svara nej. Ju mer kvotering och ju större andel med bristfälliga språkkunskaper, desto sämre utbildningskvalitet.”

Mångfaldsideologin legitimeras genom att göras till en ”informationsfråga”. Anställda vid högskolan bjuds in till informationsmöten där mångfaldens fördelar ska förklaras.

”Mångfaldsplanen vid Stockholms universitet satsar på ’utbildningar och informationsinsatser’ och lägger vikt vid ’attitydpåverkan och medvetandegörande’.”

”Genom att påstå sig ha monopol på verkligheten antyder nyvänstern att högerextrema värderingar beror på missuppfattningar och kan bemötas genom information.”

Ändå ger mångfaldsplanerna inte mycket information. Starkt emotionell sympati kombineras med bara vaga föreställningar om vad mångfald betyder.

”Mångfaldsförespråkarna tycks inte vilja sätta den egna ståndpunkten under skäppan och ersätter intellektuell osäkerhet med känslomässig pondus.”

”Tanken att bara den entusiastiske har förstått är i grunden ett religiöst, sekteristiskt förhållningssätt.”

Här ligger ju nära att betrakta åsiktsavvikare som sjuka och i behov av hjälp.

”Mångfaldens och multikulturalismens entusiasm går i riktning från tolerans och humanitet mot totalitarism.”

enfald

”Svensk mångfaldspolitik” exponerar den svenska vänsterns svek.  Vänstern som försvann, skulle jag säga. Utan synbara svårigheter har man som bekant svängt 180 grader. Tidigare värnade man den svenske arbetaren – numera är ju denna närmast omvandlad till en fiende: vit, heterosexuell man.

”För inte länge sedan var kungsordet inom vänstern jämlikhet: lika rättigheter, lika lön, likabehandling, likhet inför lagen. Sedan ställdes allt på huvudet: likhet blev olikhet. Nu kräver man rätten till olikhet; och ju mer olik desto bättre, rikare mer emaniciperad och ‘mångfaldig’. Olikheten spillde över i hierarki. Homosexualitet blev bättre än vardagsliv heterosexualitet, etnisk minoritet mer spännande än fadd majoritet, etnisk religiositet överlägsen urvattnad kristendom. Mångfald i högskolan avviker inte från detta mönster.”

”Ingenstans har… mångfalden som ideologi rönt större framgång än inom Socialdemokratin. Numera talar man hellre om etnicitet och mångfald än om klass, har alltså lämnat den kategoriseringsgrund som präglat vänstern alltsedan Marx.. Majoritet har ersatts av minoritet, politik av kultur.”

”Den socialistiska klasskampen hotas inte av en sentimental höger utan av en kulturbesatt multikulturell nyvänster.”

Göran Adamson ser hur det skapats en ”allians mellan en absolut förvirrad vänster och en absolut målmedveten höger.”

Han återkommer mycket till hur mångfaldsförespråkande går hand-i-hand med nyliberalism: ”Mångfald och nyliberalism förenas i kritiken mot likhet och i försvaret för olikhet.”  Man har skapat ett verktyg för att ”söndra och härska” samt ”lösa upp det sociala kittet”.

”Multikulturalismen har försett den nyliberala eliten med ett bekant maktredskap: söndra och härska… För en ekonomisk elit utan skrupler, skriver Brian Barry, är gemensamma krav från förfördelade grupper ’en mardröm’. Den bästa åtgärden är att hetsa dem mot varandra. Att föra uppmärksamheten bort från de intressen som förenar dessa grupper såsom arbetslöshet, fattigdom, oacceptabla boendemiljöer och bristfällig samhällsservice…”

Både multikulturalism och nyliberalism pläderar för mångfald, men med ett viktigt undantag: politisk mångfald. De gör gemensam sak mot ”medborgarideal, majoritetsmakt och rättssäkerhet”.

”Båda bjuder upp till kamp om kadavret efter det gemensamma. Tillsammans löser nyliberalen och mångfaldsförespråkaren upp det sociala kittet och ersätter det med högljutt självintresse.”

Mångfaldsideologin   ”förvandlar individer till etnicitetens fångar.  Vi uppfattar den som modern, men den bidrar till religionens återkomst. Vi tror den skapar debatt när den leder till censur. Vi tror den är politisk men den trampar på allt politiskt…. Vi tror den kritiserar makten när den ger makten möjlighet att så split mellan underprivilegierade grupper – dvs söndra och härska… Vi tror att perspektivet är underifrån, men mångfald är en överklassmarkör att slå i huvudet på arbetare utan raffinemang.”

”Vänsterkritiken noterar olika typer av samband mellan mångfald och nyliberalism. Svaga grupper hetsas mot varandra medan Brysselkaravanen drar vidare.”

”Vi tror mångfald är vänster, men den är höger. Mångfald är en attack mot modernitet. Det svenska samhället har fått en trojansk häst över tröskeln.”

troja2

I grunden står mångfalderiet för någonting reaktionärt, en återgång till något sämre

”Varifrån kommer idén om samhällelig representativitet?… de idéer som slutligen besegrade klassamhället var inte samhällelig representativitet utan principen att bäst lämpad skulle erbjudas anställning oberoende av härkomst – klass, etnicitet eller liknande.”

”Överklassens privilegier och mångfaldens representationstanke är dock under ytan mycket lika. I båda fallen sätts idén om bäst lämpad ur spel och ersätts med minoritetens rätt.”

”Välfärdsstaten har politisk grund och bygger på allas lika rätt oavsett kulturell, religiös, klass eller annan tillhörighet. Etniciteten och mångfaldstanken, däremot,  har kulturell grund, reser murar mellan ‘vi’ och ‘de andra’.”

”Välfärdsstaten vilar på den progressiva tanken om likhet. Mångfaldsidén bygger på olikhet – och ju mer olik, udda, apart, avvikande, exotisk, desto bättre.”

Mångfaldens förhållningssätt till invandrare pendlar mellan ett ”förlamande medlidande och patetisk idealisering”, menar GA.

”I skydd av den etniska fortifikationen kan invandrarna ägna sig åt historiska oförrätter. De blir just ’hjälplösa klienter’ och mångfaldsentouraget rycker ut med blåljus och sirener. Denna passiviserande empati hänger tung över multikulturalismen och över Mångfald i högskolan.”

”Invandraren placeras på piedestal för empati eller beundran. Vi: här nere. De: däruppe. Mångfalden oscillerar mellan blind entusiasm och medkänsla som förlamar.”

lundsuniv

Med s-rapporten och alla mångfaldsplanerna sviker högskolan sitt intellektuella uppdrag, menar Göran Adamson.

”I princip utan kostnad hade mångfald blivit grundpelare inom svensk högskola. Scenariot är ett exempel på maktmissbruk: ideologiska påtryckningar genom hela systemet, politisering av det intellektuella livet, utfästelser om frikostig ekonomisk ersättning… svensk akademi saknar självständighet gentemot den politiska makten.”

”Mångkulturalismen har fallerat vad gäller högskolans självständighet, ideologisk debatt och kritiskt tänkande. Den har undergrävt autonomin bland forskare och föreläsare. Den har infiltrerat nämnder, projekt, institut, fakulteter, rektorsämbeten, kurser och litteraturlistor. Sist men inte minst har mångfaldsdiskursen svikit studenterna. Istället för att visa dem hur man kan tänka talar de om för studenterna vad de skall tänka.”

”Mångfaldsdiskursen är kunskapsfientlig och antiintellektuell. Här utgör det klassiska bildningsidealet ett korrektiv… Allt skall underkastas en prestigelös och öppen debatt. Det klassiska bildningsidealet handlar inte om att få rätt, utan om vart diskussionen tar vägen. Det handlar om utbildning men också om bildning; inte om visshet baserad på känslor, utan om skepsis baserad på vetenskap.”

”För att något skall bli föremål för engagemang eller animositet måste det först definieras. Detta skiljer en akademi från en kyrka.”

”Lärosätet skall inte styras av ideologiska propåer fyllda av moralism och värden som anses goda. Godhet är ett notoriskt opålitligt argument…”

ga

Många citat blev det. Ändå finns i denna bok ytterligare mycket mer som kunde varit värt att citera, men någonstans måste man ju sätta en gräns. Hursomhelst: en bra och läsvärd bok – rekommenderas!

(Dock aningen jobbig ibland, när GA håller fram diffusa ”populister” eller ”högerextremister” att distansera sig ifrån. Möjligen är ett sådant småpudlande ett pris att betala för att kunna säga viktiga sanningar utan att själv riskera bli karaktärsmördad i media.)

Läs mer

Wadstein-intervju

Mer Lunds Universitet

Från King till Alonzo

Parti för svaga?

Abdikerad vänster

Be inte om ursäkt!

Från King till Alonzo

koa
Denna text ska handla om två personligheter, och deras avtryck i historien.

• Först Martin Luther King.

• Sedan Michael Alonzo.

Texten kommer som introduktion till en bokrecension i nästa bloggtext - ”Svensk mångfaldspolitik”.

För den som inte känner till Martin Luther King kan jag berätta att han levde fram till år 1968, då han mördades. År 1964 hade han mottagit Nobels fredspris för sina insatser mot ras-segregeringen i USA. King vann stark sympati, inte minst i Sverige. Jag tillhör själv dem som ofta deltog i sammanhang där det sjöngs ”We shall overcome”.

Än idag kan jag ställa mig bakom det som Martin Luther King politiskt representerade, nämligen vad som på den tiden lades in i begreppet antirasism:

• Människor ska inte bedömas utifrån sin hudfärg eller rastillhörighet, samhället ska vara ”färgblint”.

• Varje individ ska bedömas efter sitt eget uppträdande och sina egna prestationer.

dream

Ur Martin Luthers Kings mest berömda tal, ”I Have a Dream”, som i augusti 1963 hölls vid Lincolnmonumentet i Washington inför 200.000 marschdeltagare:

”Jag har en dröm, att nationen en vacker dag skall resa sig och göra den verkliga innebörden av sin troslära till verklighet: ’Vi anser att dessa sanningar är självklara, att alla människor skapats som likar.’ /…/ Jag har en dröm, att mina fyra små barn en dag skall leva i en nation där de inte blir dömda efter sin hudfärg, utan för hur de verkligen är.”

mlk

King var en mycket skicklig talare. I detta citat pläderade han för demokrati och ”ras-rättvisa”, med lika möjligheter för alla:

“Now is the time to make real the promises of democracy.

Now is the time to rise from the dark and desolate valley of segregation to the sunlit path of racial justice.

Now is the time to open the doors of opportunity to all of God’s children. Now is the time to lift our nation from the quicksands of racial injustice to the solid rock of brotherhood.”

Martin Luther King var en inflytelserik person – den samhällsförändring han och många andra arbetade för lyckades. Ras-segregeringen upphörde i USA.

Free – at last!

freedom

x

Nästa person som jag här ska skriva om är alltså Michael Alonzo. Också han har varit inflytelserik. Han är född 1960 i en Stockholmsförort.

Det började med att Alonzo i slutet av 80-talet och början av 90-talet var sångare i punkbandet ”Stockholms Negrer”.

sångare
Från den perioden finns en hel del olika uttalanden från Alonzo att citera.

Sångtexter:

”Död, död, död åt alla präktiga blonda vikingar…”

”Ni kommer att drabbas av en terror som kommer att förfära er och ni kommer att få bevittna mer än död…” 

”Blonda, blåögda äckel…”  ”Jag hatar er, era jävla aschlen.” 

Filmintervju:

”…på ett eller annat sätt – det tror jag man ska göra klart för svenska folket – kommer vi att skaffa oss respekt, va. Frågan är vilket…”

”Det är vårat land. Svenskarna… det är klart att dom får bo här, dom får bo här också. Jag har ingenting emot dom, … bara dom inte försöker beblanda sig för mycket med oss. Dom får vara som dom är. Dom har sin kultur, javisst, skitbra. Käka eran jävla surströmming, det är helt okej. Men inte i min port.” 

”Vi är invandrare. I Sverige lever det invandrare, och ju mer vi lever tillsammans, ju mindre vi har svenskarna i närheten, ju bättre mår vi.” 

”Vi våldtar deras (svenskarnas) barn. Javisst, var så god. Dom tycker om det, faktiskt.”

 

umr

Från kulturen hämtades Michael Alonzo in i politiken av den socialdemokratiska kulturministern Marita Ulvskog (S). Han blev på 90-talet förgrundsfigur för den statliga kampanjen ”Ungdom mot rasism” (UMR).

Bland invandringsdebattörer på DN Debatt 1995-98 hamnade Alonzo på delad sjätteplats, med fem inlägg.

UMR lade under Alonzo, år 1995, fram en rapport, Vit makt?, en studie av invandrares och deras barns representation inom politik, förvaltning, näringsliv, organisationer och media”.

Ett A4-häfte, tunt i både bokstavlig och bildlig bemärkelse (se även PS nedan). Där konstaterades att andelen invandrare på olika nivåer i det svenska samhället inte stod i proportion till andelen av befolkningen som helhet. Den tes som drevs var att invandrare därmed var underrepresenterade och att detta var ett problem.

Resonemanget ger ju utrymme för i princip två olika tolkningar:

A. Underrepresentationen förklaras av diskriminering. Fördelningen av kvalifikationer förutsattes i varje sammanhang vara densamma mellan å ena sidan gruppen etniska svenskar, å andra sidan gruppen invandrare.

B.  Kvalifikationerna kan iofs var ojämnt fördelade, men det är ändå oacceptabelt med en lägre andel invandrare någonstans. Detta måste åtgärdas, om nödvändigt genom särskilda åtgärder, som kvoteringar.

Photo: Ake Gunnarsson /VUE AB

Thomas Gür gjorde i Timbroskriften ”När siffrorna ljuger” en kritisk granskning av UMR-skriften:

”I studien uppger kampanjen sig ha ’tagit initiativet till en bred statistisk studie av invandrarnas och deras barns representation i beslutsfattande positioner i det svenska samhället… De områden som studeras är politik, förvaltning, näringsliv, organisationsliv och massmedia.’

I ett förord till studien skriver kampanjens ordförande, Erik Nilsson, att kampanjen ’valt att inte tolka materialet på något sätt. Vi presenterar bara siffror och hoppas därmed kunna skapa en debatt om hur situationen ser ut och vad som kan göras för att förändra den.’

Det är dock inte riktigt korrekt. Självfallet har en statlig kampanj med slutstycket ’… mot rasism’ i namnet, och som väljer att kalla sin ’breda statistiska studie’ för ’Vit makt?’, också en uppfattning om hur det presenterade siffrorna skall tolkas. Då Nilsson redogör för ’vårt’ (kampanjens, får man förmoda) uppdrag, uppger han också att ’vi [knappast kampanjen, men vilka annars framgår ej] måste försöka förstå vilka svårigheter som möter de nya svenskar som försöker ta sig in i vårt samhälle. Hur befintliga hierarkier och nätverk hindrar invandrare och flyktingar från att bli delaktiga i det svenska samhället.’

Att förhållandet verkligen är det ovan beskrivna är en avgörande utgångspunkt för kampanjens studie.”

Thomas Gür angriper också UMR-skriftens maximalistiska definition av invandrare:

”Studien utgår från att 18 procent av Sveriges befolkning har invandrarbakgrund.
‘Med invandrarbakgrund menas invandrare, och barn till invandrare, d v s personer födda utomlands (återflyttade utlandssvenskar undantagna) respektive personer med minst en förälder född utomlands. I denna grupp inräknas även adoptivbarn.’

Denna vida definition av invandrarskap är givetvis inte oproblematisk. För några år sedan påpekade den dåvarande invandrarministern Maj-Lis Lööw det tveksamma med en så vid definition på följande vis:

’För den enskilde individen följer invandraretiketten ofta med hela livet. Invandrarskapet följer inte bara den som faktiskt invandrade, utan förs också vidare till barn och barnbarn. När vi exempelvis talar om antalet invandrare i landet inkluderar vi barnen, oavsett om de är födda i Sverige eller är svenska medborgare. I andra sammanhang inkluderas också den tredje generationen i invandrarkollektivet. Genom att på detta sätt bli definierade som invandrare förstärks och vidmakthålls gränsen mellan svenskar och invandrare.’

bgf

Om skrifterna skrev vi på BGF-sidan:

”Det är inte ett dugg konstigt om ingen invandrare sitter i LRF-styrelsen. Denna representerar ju medlemmar i LRF, som är bönder. Bara 0,1% av bönderna i Sverige är invandrare.

Bland anställda inom försvarsmakten är 8% invandrare. Alonzo jämför med siffran 18% – som han fått fram genom att som invandrare räkna inte bara alla utlandsfödda (utländska såväl som svenska medborgare), utan även barn till utlandsfödda, och adoptivbarn.

Gür påpekar att 8% i själva verket kan betyda en överrepresentation, då svenskt medborgarskap är en förutsättning för anställning i försvaret, samt att ytterligare ett antal faktorer gör att individer med invandrarbakgrund faller ifrån.

Många invandrare har anlänt till Sverige under de senaste 5-10 åren. Det är inget konstigt om dessa inte återfinns i maktorgan. Det tar självklart tid att avancera.

Det vore snarast anmärkningsvärt om en enskild grupp – som i detta fall invandrare – skulle vara proportionellt representerade på alla nivåer. Vare sig man går tillbaka i historien eller ser till andra länder, så är detta någonting mycket sällsynt!

Underrepresentation är inte automatiskt följden av diskriminering. Olika etniska grupper medför olika slags socialt kapital till det land de kommer. Följaktligen kan stora skillnader i socioekonomisk rörlighet noteras mellan olika grupper som invandrat till Sverige.

- – -

FRÅGAN ÄR DOCK om inte den mest grundläggande kritiken mot Michael Alonzo och hans kampanjarbetare är deras sätt att se invandrare som en enhetlig grupp. För dem finns det bara två sorters människor: ’invandrare’ och ’svenskar’. Mellan dessa går en kristallklar skiljelinje – och så ska det tydligen vara. En gång ’invandrare’ – alltid ’invandrare’.

Är det inte just detta som är rasism?”

ma

Nu – nära två decennier senare – kan konstateras att det är Mikael Alonzo och Ungdom Mot Rasism som fått rätt.

Inte ”rätt” i bemärkelsen att de i sak skulle ha rätt, men ”rätt” i bemärkelsen ha fått genomslag för sin ideologi.

Antiintellektualismen har gått segrande fram på bred front. Detta gäller inte minst inom universitetsvärlden. Nu ska varje högskola, myndighet och företag ha en ”mångfaldsplan”. Den som lyckas ”dåligt” kan möta ettriga frågor från TV-journalister.

Det ses som en självklar målsättning att andelen invandrare i varje sammanhang ska stå i proportion till andelen i befolkningen som helhet. Vad man eftersträvar är en föreställd grupprättvisa. Varigenom skapas diskrimineringar på individnivå.

Och man har helt distanserat sig från den syn på ”rasism” respektive ”antirasism” som Martin Luther King en gång företrädde.

enfald

PS

En annan anspråkslös publikation som utkom samma år, 1995, var Expo. Det var bara ett litet stencilblad, men gav efter en tid eko i vanliga massmedia. Det genererade drev i Aftonbladet, Radio-Stockholm och ABC-nytt.

SONY DSC

Läs mer

Balkaniseringen – om diskrimineringskulturen

Räkna med bråk – intervju med tidig DO

Etnisk särbehandling, Gür

Mona Sahlin tänker

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 124 andra följare