(S) och islam

Andreas Johansson Heinö skrev nyligen tänkvärt om Socialdemokratin i Sverige, utifrån Mustafa-affären:

”…partiet är djupt splittrat om något så fundamentalt som islamism.

• Är Omar Mustafa och islamiska förbundet islamister eller ej?
• Är det i så fall förenligt med Socialdemokratin eller ej? 

Att ett parti av Socialdemokratins storlek blir taget på sängen av dessa frågor är helt häpnadsväckande.”

Det ligger i öppen dag, det som Heinö konstaterar: SAP togs verkligen på sängen i denna fråga! Detta kan inne förklaras enbart med en klantigt skött nominering, det hela bottnade i en inom partiet oklar hållning till islam och islamism, muslimer och islamister.

Men vad ligger bakom denna oklarhet? Det bör också vara uppenbart, för den som har den minsta kännedom om socialdemokratisk partikultur!

Partiets företrädare talar gärna om ”värdegrund” och om ”socialdemokratiska värderingar”. Olof Palme skrev om ”Politik är att vilja” och när det skrevs en vänbok till Tage Erlander fick den titeln ”Idéerna som drivkraft”.

Den osminkade sanningen är dock – åtminstone om vi talar om dagens socialdemokrater – att främsta drivkraften är positioner och karriär, egenintresse och pengar. När riksdagsledamöternas guldkantade tillvaro skulle naggas lite i kanten var det framförallt företrädare för (S) och (M) som utgjorde bromsklossar.

Så varför skulle någon höja sin röst mot sådant som är fel? Varför skulle någon ta på sig rollen som whistle-blower?

Mycket att riskera och litet att vinna för personlig del! I rådande PK-klimat är det ingen tacksam uppgift att försöka säga sanningar inom SAP. Det gagnar inte en bra placering på kommande valsedlar.

Det kan lätt leda till en föreställning om att vederbörande är ”islamofob”, ”främlingsfientlig”, mm. Anklagelser som vederbörande får svårt att försvara sig mot.

Inte ens i sakfrågan kan finnas mycket att vinna. Den som till äventyrs går utanför ramarna av ritualformuleringar blir inte betraktad som ”seriös”.

Stefan Löfven har, tycker jag, åskådliggjort partiklimatet med sin punkt-slut-bekännelse till ”feminism”. Yta och formuleringar är nu allt. Någon substans finns inte heller bakom honnörsord som ”solidaritet”, ”rättvisa” och ”demokrati”. Inte längre.  Vad Löfven nu leder är ”framtidspartiet”. Mer korrekt vore ju att tala om ”floskelpartiet”.

Så har det inte alltid varit. Jag tänker på Axel Danielsson, grundare av tidningen ”Arbetet” i Malmö 1887.

Det här ängsliga pk-klimatet gäller inte bara inom SAP, det förekommer även i andra partier, och dagens samhälle överhuvudtaget.

När jag t ex skriver positivt om en bok som ”Invandring och mörkläggning”, då kan det i princip skada författarna av den (”applåder från fel håll”, ”spela rasister i händerna”).

Precis som K-O Arnstberg tidigare i praktiken testade gränser när han själv i boken ”Typiskt svenskt” hade med citat från Blågula frågor.

Läs mer

Julia Caesar

SAP Stockholms nej till assimilering

Värdegrund?

Bara en knapp majoritet – 54-55% – av LO:s medlemmar sympatiserar idag med Socialdemokraterna.

Bland muslimer handlar det om 70-75% – 3 av 4.

Totalt finns nu nära en halv miljon muslimer i Sverige. Än så länge inte mer än 5% av befolkningen, men om tjugo år kan andelen var uppe i det dubbla.

De är/blir tillräckligt många för att vara intressanta för partier som söker väljare. I synnerhet som det ”i det muslimska samhället” kan fungera så att det parti som värvar en tongivande muslim därmed har värvat en hel grupp av väljare.  Vi går mot ett system av blockröstning/klanröstning i Sverige, där man röstar efter etniska gränser, inte som ett individuellt val.

En hel del svassande från ledande svenska politiker har också kunnat noteras, gentemot muslimerna. Både Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har gjort underdåniga moskébesök.

På framkant har moderaterna legat, med sitt förvärv av Abdirizak Waberi till sin riksdagsgrupp, känd från granskande TV-program.

Waberi hamnade därvid även i riksdagens försvarsutskott.

Nyligen försökte också det största oppositionspartiet, (S), att säkra en ställning bland muslimer i Sverige, genom sitt förvärv av Omar Mustafa till partistyrelsen.

Genom ingripande från Expo gick det hela snett. Uppgifter om att Mustafa engagerat en föredragshållare som vissa judar ansåg hade sagt något ”antisemitiskt” räckte. Det blev mediadrev och Socialdemokraterna tvingades backa – under för Omar Mustafa förödmjukande former.

Resultatet blev att (S) nu kan förutsättas ha förlorat stort i sympatier bland muslimer.

Robsten skriver ofta intressant, så också i denna fråga:

”…Det verkar som vanligt vara själva mediestormen i sig som var den direkta orsaken, vilket som vanligt förnekas av de inblandade parterna. I DN påstår Mustafa att den direkta orsaken till hans avgång från partistyrelsen skall ha varit.  Att man inte kan förena ett partiuppdrag och ett uppdrag i det muslimska civilsamhället……. vi har en massa samhällen i samhället.

Det är alltså det som ett ‘mångkulturellt’ samhälle innebär. I framtiden kan vi också tänka oss ett buddhistiskt, ett hinduistiskt och ett sekulärt civilsamhälle. Kanske varje samhälle utvecklar sina lagar och sina skolsystem. Att man då tror att det inte kommer att utveckla sina respektive värdesystem är mer än lovligt naivt.

De som inte missar ett tillfälle att prata om ‘värdegrund’ är ofta samma människor som går i bräschen för denna utveckling, och alltså själva medverkar till att avveckla vår gemensamma värdegrund.”

Hur ska (S) nu kunna vinna muslimernas förtroende tillbaka?

I samband med sitt tillträde gjorde ju Stefan Löfvén ett bestämt uttalande i tiden, så bestämt som många kanske förväntade sig från en svetsare ur de djupa arbetarleden:
”Jag är en övertygad feminist! Punkt slut.”

Ska det nu bli ett nytt uttalande, ett som denna gång slår fast hur (S) står på muslimers sida?

Svårt har det blivit, att vara politiskt korrekt.

Partistyrelse, (S)

Först raggade Moderaterna upp islamisten Abdirisak Waberi och gjorde honom till riksdagsledamot.

Nu har Socialdemokraterna raggat upp islamisten Omar Mustafa och gjort honom till partistyrelseledamot.

Min spontana reflexion var denna: En sak må vara att dessa partier vill knyta till sig muslimer, men varför hela tiden välja ganska extrema sådana? Islamister.

Tills jag insåg den egentligen självklara förklaringen. Det räcker inte med att till sig knyta muslimer. Det måste vara fråga om muslimer med inflytande över andra muslimer i Sverige.

De muslimer som idag kan ha sådant inflytande är just islamister. Sådan är situationen, och de har partiledningarna i såväl (M) som (S) förstått.

Fler muslimer till Sverige betyder fler muslimer under islamistiskt inflytande.

Anledningen till att (S) och (M) vill knyta till sig muslimer med inflytande över andra muslimer har samband med dessa partiers idag primära funktion: de är valapparater, instrument för att nå och behålla makt.  Dessa apparaters syfte är att skapa tillgång till våra skattepengar.

Ur den synpunkten tror jag att Stefan Löfven fattade ett klokt beslut, när han i den socialdemokratiska partistyrelsen tog in Omar Mustafa. Det kan ses som en investering för framtiden, med tanke på hur antalet muslimer i Sverige nu ökar i snabb takt.

Antalet uppskattades år 1990 till ca 150.000, år 2010 till ca 450.000. År 2030 kan de uppgå till närmare 1 miljon. Mer än en fördubbling var tjugonde år.

Läs mer:

punkt.slut.

Alfsson

Wager