Valkommentar 3: GULDLÄGE FÖR S!

guldlage

Situation för Stefan Löfvén, för SAP och för Sverige kan just nu sammanfattas i ordet KRIS.

Wikipedia definierar ”kris” som ”svår process”. Det är ett begrepp som vetter åt två håll:

a) problem, svårigheter

b) möjligheter, chans att skapa något nytt.


frut

Problemen är mer än uppenbara.

Vad regeringen Reinfeldt lämnar efter sig är på många sätt ett konkursbo:

1. underskott i statsfinanserna och en enorm skuldsättning

2. hög arbetslöshet och stort bidragsberoende

3. akut bostadsbrist

4. hög privat skuldsättning och en farlig bostadsbubbla

5. nedsliten infrastruktur beträffande t ex järnvägar

6. obefintlig katastrofberedskap

7. importberoende beträffande matförsörjning

8. smyganslutning till NATO

9. medverkan i aggressiva USA-projekt

10. svällande byråkrati

11. orimligt skattetryck

12. sviktande folkhälsa

13. skola i förfall

14. allvarliga brister i sjukvård och äldreomsorg

15. etniska motsättningar, nya orättvisor  

16. omfattande kriminalitet, växande otrygghet

17. vargar i bebyggda områden

18. likriktande och fördummande massmedia

19. antiintellektuellt samhällsklimat

20. demokratiska fri- och rättigheter på undantag

21. bakbunden polis och svagt rättssamhälle.

s-resultat

Betrakta detta diagram över socialdemokratiska valresultat sedan år 1940. Där framgår två moment:

•  Svensk socialdemokrati hade ett mycket stort förtroende hos svenska folket både under kriget och under decennierna närmast efter kriget. Toppnoteringen var år 1940, med nära 54%. Även år 1968 nådde SAP egen majoritet. Det goda resultatet år 1994 på över 45% kan (S) tacka regeringen Bildts (1991-94) kompletta misslyckande.

•  Även under perioden av borgerliga regeringar 1976-82 var SAP ett parti med över 40% av rösterna. Under den nivån halkade partiet först 1991 och där har det sedan parkerat sig från och med riksdagsvalet 1998.

Valen 2010 och 2014 är de första gångerna som SAP varit nära att ramla under 30%-nivån.

Behöver det vara så?

Måste Socialdemokraterna bli ständigt mindre?

Behöver SAP vara ett parti som kämpar för att nå över 30% av rösterna?

Mitt svar är NEJ!


s-recept

I denna bloggtext vill jag presentera ett grundrecept på hur Stefan Löfvén skulle kunna lyckas som svensk statsminister. En framgång för hans s-regering kan medföra att SAP åter blir ett parti som ligger på en 40%-nivå, om det inte rentav skulle nå egen majoritet.

Framgången inbegriper och förutsätter naturligtvis att regeringen förmår lösa eller i varje fall minska många av de inledningsvis uppräknade problemen.

rdmandat

Steg 1 blir frågan om regeringsbildning och strategin för att kunna lotsa politiska förslag igenom riksdagen.

Utgångsläget är alltså att där finns åtta partier och att SAP av totalt 349 mandat förfogar över bara 112. För en riksdagsmajoritet krävs 175 mandat. Det fattas alltså 63.

I det läget bortfaller möjligheten för S att bilda

a) en egen majoritetsregering.

Återstår tre andra regeringsalternativ:

b) Koalitionsregering som ger majoritet.

c) Koalition som alltjämt är en minoritetsregering.

d) En ren s-regering, som blir en minoritetsregering.

Innebörden av och förutsättningarna för respektive alternativ:

b) Koalitionsregering som ger majoritet

Tillsammans med Moderaterna (84 mandat) skulle en sådan regering kunna komma till stånd. Så har man gjort i Tyskland och så skulle man tveklöst har gjort i Finland i motsvarande parlamentariska läge. (S) och (M) står varandra dessutom politiskt mycket nära.

Haken här är att  (M) nu saknar en partiledare och förmodligen vore oförmögna att ingå ett sådant samarbete. Dessutom vore det bara en kortsiktig lösning – inför nästa riksdagsval skulle detta bädda för nya stora valframgångar för SD.

c) Koalition som alltjämt är en minoritetsregering

För att kunna skrapa ihop ytterligare 62 mandat utan att ta hjälp från vare sig Moderaterna eller Sverigedemokraterna (49) skulle krävas medverkan från ytterligare minst tre  andra partier: t ex Miljöpartiet 25, Centerpartiet 22 och Folkpartiet 20 (eller Vänsterpartiet 21/Kristdemokraterna 16).

Problemet där blir dels att flera av dessa är ovilliga, dels att det bli många viljor att jämka samman, vilket från början skulle bakbinda regeringen så att den inte kan ta sig an föreliggande problem.


d) En ren s-regering, som blir en minoritetsregering

Detta vore det överlägset bästa alternativet, och det jag här rekommenderar Stefan Löfvén!

Innebörden av detta vore alltså att INTE SÄTTA SIG I KNÄET PÅ MILJÖPARTIET, vilket just nu ser ut att vara aktuellt.

En knytning till mupparna för den fortsatta s-politiken blir förödande, med tanke på att just detta parti är riksdagens mest extrema och det som mer än något annat parti bär ansvar för den situation Sverige har försatts i.

Australia Muppet Movie Premier


En rent socialdemokratisk regering – om än en minoritetsregering – ger handlingsutrymme. Den skulle kunna konsekvent arbeta med HOPPANDE MAJORITETER i riksdagen.

S-regeringen kan då stödja sig på än den ena, än den andra, gruppen av partier. Socialdemokraterna slipper att permanent låsa upp sig i en samverkan med något enskilt parti, behåller handlingsfriheten att driva sin egen politik.

Det blir möjligt att lägga konkreta och genomarbetade förslag på område efter område, vilket tvingar övriga partier att ta ställning och bekänna färg.

Med bra förslag i folkets intresse och med gensvar i opinionen kan möjligheten till nyval hela tiden hållas fram som ett hot. De partier som fällt konstruktiva och positiva förslag från s-regeringen skulle då kunna emotse svidande valnederlag!

sic



ÖVER TILL SAKPOLITIKEN.

Som klarsynta läsare redan insett är många av de inledningsvis uppräknade problemområdena kopplade till invandringen och den ansvarslöshet som hör ihop med denna.

Invandringspolitiken är som bekant en ”het potatis”.

Men den måste tacklas, det går här inte att komma förbi den.

Och just Socialdemokraterna har kanske särskilda förutsättningar att kunna klara det!

potatis

Varför just (S)?

Det beror inte bara på att (S) är det största partiet och det parti som under en stor del av 1900-talet varit statsbärande parti i Sverige. Det beror också på att (S) har traditioner och historia att knyta an till, på många sätt.

1911

SAP – Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti – bildades 1889.

••• Från första början handlade det om att ta tillvara ”småfolkets” intressen. I centrum stod paroller som rättvisa och trygghet, frihet och solidaritet. Kampen gällde framförallt demokrati. Allmän och lika rösträtt uppnåddes 1919-1921, efter en lång och hård strid.

En självklar utgångspunkt var att vi svenskar fanns och att arbetarklassens intressen skulle tas tillvara.  Vår röst skulle räknas.

rostning


••• Hösten 1938 sändes Lubbe Nordströms radioreportage ”Lort-Sverige”, om trångboddhet och dålig hygien, sjuklighet och misär. Konkret kunde det handla om TBC (tuberkulos), vägglöss, mm. När socialdemokratin sedan vann valseger efter valseger så var det  ett kvitto på att partiet hade lyckats väl i kampen mot dessa slum-problem.

lortsverige


••• SSU  hade bildats 1917, efter partiklyvningen samma år. En paroll för SSU blev ”VERKLIGHETSSYNENS UNGDOM” - i polemik mot kommunisternas dogmatism, verklighetsflykt och önsketänkande.

Detta låg väl i linje med den praktiska inriktning som präglat moderpartiet, inte minst under den nästan oavbrutna perioden av regeringsinnehav 1932-1976.

”Pragmatism” har alltid varit ett honnörsord inom socialdemokratin. Därmed menas att utan skygglappar utgå från verkligheten som den är. Man står med fötterna på jorden,  för att kunna lägga konkreta förslag som är ändamålsenliga, dvs ägnade att leda till önskade resultat.


••• När riksdagen 1968 tog beslut om en reglering av arbetskraftsinvandringen så skedde det efter påtryckningar från LO. En utgångspunkt där var att svenska arbetares intressen skulle sättas före utlänningars.

Migverkets webbsida:

”I slutet av 60-talet infördes den reglerade invandringen. För de som ville komma till Sverige för att arbeta krävdes att de hade både arbetserbjudande och bostad klara. Dåvarande Invandrarverket tillsammans med arbetsmarknadens parter gjorde en arbetsmarknadsprövning, och bara om Sverige behövde den utländska arbetskraften gavs tillstånd. Om det fanns arbetslösa i Sverige som kunde utföra arbetet beviljades inget uppehållstillstånd.”

 


 

usvangen

••• I slutet av 1980-talet ökade antalet asylsökande kraftigt. Den sittande s-regeringen – med Ingvar Carlsson som statsminister och Maj-Lis Lööw som invandringsminister – vidtog då resoluta åtgärder.

Den främsta åtgärden var det s.k. Luciabeslutet från den 13 december 1989 om snävare bedömning i asylbeviljande. Detta blev till en signal, vilken snabbt resulterade i ett minskat antal asylsökande till Sverige.

Från s-regeringen låg dessutom en migrationspolitisk proposition färdig, men genom valnederlaget och regeringsskiftet 1991 blev den aldrig antagen av riksdagen.

Med Bildtregeringen ökade asylinvandringen åter – än mycket kraftigare än 1989.

pkorg

kurvdia


När detta skrivs är det knappat tre månader kvar till Luciadagen 2014. En första åtgärd från regeringen Löfvén bör bli ett nytt Luciabeslut, beträffande såväl asylinvandring och anhöriginvandring som arbetskraftsinvandring.

Redan utan att behöva frångå internationella konventioner som Sverige åtagit sig att följa kan den pågående invandringen från andra världsdelar nedbringas väsentligt. Följande moment bör ingå i ett migrationspolitiskt paket från s-regeringen:

  inga permanenta uppehållstillstånd (PUT) åt asylsökande – enbart tillfälliga (TUT) 

  inga uppehållstillstånd med mindre än att man visar id-handlingar och resedokument

  tillämpning av Dublinkonventionen, dvs asyl ska ha sökts i närmaste konventionsland

  inga ekonomiska bidrag eller social service åt utlänningar som vistas illegalt i Sverige.

beftaget

En s-politik med denna inriktning skulle ge en win-win-situation:

Samtidigt som allvarliga problem i det svenska samhället skulle åtgärdas, eller i varje fall lindras, skulle  SAP kunna lägga grunden till en jordskredsseger i nästa riksdagsval.

Kombinationen av å ena sidan det historiska förtroendet för socialdemokratin, å andra sidan infångandet av den växande folkopinion som SD-segern i årets val gav uttryck för, skulle kunna återföra SAP till ett valresultat i nivå med vad som tidigare gällt under efterkrigstiden.

TEKNIKFÖRETAGEN AVTAL
Staffan Torssell i Nya Tider:

”Det kanske inte är SD som parti som är lösningen, men SD:s valframgång visar att väljarna sagt ifrån.”




Skulle regeringen Löfvén missa det här tåget, vad händer då?

En konsekvens lär bli en fortsatt tillväxt av det då enda riksdagsparti som företräder ett positivt alternativ i invandringspolitiken, nämligen Sverigedemokraterna.

Alltsedan år 1998 har antalet SD-röster ungefär fördubblats i varje riksdagsval. En fördubbling även i nästa riksdagsval skulle kunna betyda att Sverigedemokraterna får 26% av rösterna.

I så fall tas 13 procentenheter från övriga partier.  Antag att hälften av dessa skulle tas från (S). I så fall skulle SAP kunna backa till 25%, och bli riksdagens i storlek bara andra parti. Störst parti skulle bli Sverigedemokraterna.

Ett icke-önskvärt och samtidigt onödigt scenario – eller hur, Stefan Löfvén?

val2018

PS

Sedan kan man ju undra, efter att detta scenario förverkligats, om Jimmie Åkesson kommer att bli inbjuden till Nobelmiddagar...


Läs mer

Valkommentar 1: SEGERVAL!

Valkommentar 2: NÖDROP!

Arnstberg: Hur SD kan bekämpas… 

Wager: Med förvåningens finger… 

Kamikaze

Valkommentar 2: NÖDROP!

svic

Efter riksdagsvalet 2006 utkom det sista numret av tidningen SVIC – Sverige i Centrum. På framsidan hade vi då den sarkastiska rubriken ”100-procentig riksdagsmajoritet”.

Bakgrunden var att Sverigedemokraterna i det årets val fick bara 2,9% av rösterna – lyckades alltså inte passera 4%-spärren och kom inte in i riksdagen. 7-klövern fick 97% av rösterna och vann samtliga mandat – intog 100% av platserna.

I riksdagsvalet därpå – 2010 – fick Sverigedemokraterna 5,7% av rösterna och tog sig in i riksdagen. Fortfarande kunde man då tala om att en majoritet på drygt 94% av väljarna hade valt 7-klövern.

I årets riksdagsval fördubblades SD, till nära 13%. Detta kan för 7-klövern fortfarande ses som en förkrossande majoritet – på 87%.

Print

Bakom de 13% SD-rösterna ligger dock något mer av vad siffrorna visar, eftersom Sverigedemokraterna har hela etablissemanget så intensivt emot sig. Man har inte kunnat få ut sin valinformation som andra partier, man har inte kunnat hålla mötena utan störningar, till och med kyrkan har ingripit med klockringningar för att markera sitt avståndstagande. SD-medlemmar utesluts ur facket, riskerar fysisk misshandel och uthängningar i massmedia. I detta sjuka samhällsklimat har det krävs något extra för att våga ta ställning för Sverigedemokraterna.


En del SD-röster är kanske främst proteströster från väljare som egentligen tillhör något parti inom 7-klövern. Å andra sidan är det förmodligen så att även många av dem som i årets val avstod från att SD-rösta kan hysa sympatier för SD:s politik och  komma att SD-rösta i kommande val. Sverigedemokraterna har en potential att växa ytterligare, om det under valperioden blir ett nyval.

sh

Valforskaren Sören Holmberg sade under SVT:s valvaka något viktigt, även om programledaren Claes Elfsberg hastade förbi detta. Holmberg påpekade att om alla andra riksdagspartier undviker varje samverkan med Sverigedemokraterna under valperioden, så kommer SD inför valet 2018 att framstå som den enda verkliga oppositionen och kan därigenom ges förutsättningar till nya stora valframgångar.

galenskap

Om det i ena änden kan ha krävts en portion mod och självövervinnelse för att ta steget och lägga sin röst på Sverigedemokraterna så har i andra änden för många funnits en stark drivkraft.

Vi invandringskritiker förses ju gärna med etiketter och stämplar, med innebörden att vi lider av fobier och rädsla. Just så kan det kanske vara, även om denna rädsla inte specifikt är knuten till främlingar, eller gäller alla utlänningar.

Det som kan göra mig rädd är de personer och krafter som driver fram och driver på den förda invandringspolitiken. Dessa är – i varje fall hittills – främst svenskar.

svoro

Det är särskilt två egenskaper, attityder eller ageranden hos dem som skrämmer mig:

1.

Okänsligheten och självgodheten, det teflon som de omger sig med. 

Det gör dem oemottagliga för fakta och argument. De vet inte hur vanliga svenskar har det och verkar heller inte vilja veta. De bryr sig inte. De svänger sig gärna med en massa fina honnörsord som tolerans, respekt mm, men deras landsmän omfattas inte av dem. Resultatet blir både otrygghet och orättvisor.

Vi svenskar har förvandlats till en andra klassens människor i sitt vårt land.

Många känner sig nu svikna och övergivna.

invandrarnaforst

2.

Bekymmerslösheten och okunnigheten, frånvaron av ansvarskänsla.

Konkret tänker jag här på bostadsbristen och skuldsättningen, bubblan och den annalkande ekonomiska kraschen. Den svenska skolan har raserats och det kommunala självstyret är under nedmontering.

Det kan kännas som att mattan rycks undan våra ben, att botten liksom går ur vårt samhälle. Det finns inte längre någon självklar grundtrygghet.


En drivkraft bakom SD-röstandet är irritation över ett slöseri med resurser och upprördhet över orättvisor. Här finns också en djup oro för framtiden.

Det är ofta känslor som bottnar i egna erfarenheter eller iakttagelser. Alltfler svenskar känner nu att tryggheten rämnar, att marken börjat gunga.

nodrop

Med andra ord kan de höga röstetalen för Sverigedemokraterna vara att uppfatta som ett NÖDROP, en vädjan om hjälp.

Redan där blir det ett misstag om Stefan Löfvén fixerar sig vid att behandla SD,  dess företrädare och väljare, som paria.

Till detta kommer att Sverigedemokraterna nu, med sin vågmästarroll och sina 49 mandat, helt praktiskt inte går att nonchalera.

slkurva


Läs mer

Valkommentar 1: SEGERVAL!

Film: Moderatsågning 3 – INVANDRINGEN

frne1

Vad finns att lära av den invandringspolitik som sjuklövern bedrivit alltsedan tillträdet av regeringen Bildt 1991?

Här kommer den utlovade tredje filmen utifrån Fredrik Reinfeldts sommartal, med tema probleminvandringen och invandringspolitiken:

Moment som förtjänar att lyftas fram:

1.

Om Fredrik Reinfeldts hjärta nu verkligen klappar så för syriska flyktingar är det två åtgärder som snarast bör vidtagas:

a) inget mer stöd åt rebellsidan, stöd som kan förlänga kriget

b) inget deltagande i sanktioner som kan försvåra läget för människorna i Syrien

2.

Det finns i Sverige ett invandrings-politiskt intressekomplex – människor och grupper som gör stora ekonomiska förtjänster på den bedrivna politiken.

isberg

3.

Migverkets kostnader ökar, men utgör ändå bara en mindre del av de totala invandringskostnaderna. De är som toppen av ett isberg.

4.

Det är möjligt att påverka strömmen av asylsökande. Det bevisade s-regeringen 1989, med Maj-Lis Lööw som invandringsminister. En lovande utveckling bröts med tillträdet av regeringen Bildt-Westerberg 1991.

Varje gång Sverige fått moderatledda regeringar har läget förvärrats.

5.

Med sitt utspel fick Reinfeldt med Stefan Löfvén på tåget – också Socialdemokraterna är nu uppbundna till att sätta utlänningars och asylprofitörers intressen före svenska folkets.

hemlos


 

PS

I svenska massmedia möter Fredrik Reinfeldt en hyllningskör efter sitt sommartal.

mzmz

 

I kören ingår Maciej Zaremba på Dagens Nyheter:

”…det är fantastiskt, det tog visserligen 70 år, det tog Srebrenica och Rwanda, att lära läxan av Förintelsen, men nu finns det politiker som törs sätta sin framtid på spel med dessa kärva budskap, nu sätts vår humanitet på prov; det kostar på att försvara friheten mot diktaturens kreatur, må de heta Islamiska staten, Putin, eller aspiranten Åkesson.

Jag tror att Olof Palme hade känt igen sig i det Reinfeldtska budskapet. Han kunde ha fel i många frågor, men han visste att Sverige inte är en ö och att solidaritet inte är gratis.”

Skulle Olof Palme ha ställt sig bakom ”det Reinfeldska budskapet”?

Nej, jag tror att Palme skulle haft en annan helhetssyn och önskat fokusera mer på roten till problemet med de ständigt nya flyktingströmmarna, nämligen de ständigt nya krigen.

I sin gärning visade Olof Palme att han kunde vara kritisk mot stormaktspolitik, även då den bedrevs av USA. Han solidariserade sig med såväl vietnamesers som palestiniers frihetskamp. Han arbetade mot kärnvapen och för en internationell nedrustning.

Sant är Palme hann säga en del politiskt korrekt om ”främlingsfientlighet” och ”rasism”, men detta skedde före 1986 – dvs innan etniska svenskar så till den grad hunnit förvandlas till en andra klassens människor i Sverige.

HELT SÄKER är jag på att Olof Palme, om han levt idag, skulle haft mycket kritiska synpunkter på Carl Bildts agerande som svensk utrikesminister!

cbtrummornato


Läs mer:

affes.wordpress.com/2014/08/21/fredrik-reinfeldt-oppnar-sitt-hjarta/

asyl_per_miljon

sverigeidag.wordpress.com/2011/03/14/fredrik-reinfeldt-ar-sveriges-varsta-extremist

peterharold.wordpress.com/2014/08/22/och-vem-har-da-ansvar-for-att-vi-lever-i-en-orolig-tid-carl-bildt/

robsten.blogspot.se/2014/08/reinfeldts-strategi.html

janmilld.wordpress.com/2014/08/20/film-moderatsagning-1-syrien/

janmilld.wordpress.com/2014/08/21/film-moderatsagning-2-ukraina/

www.janmilld.se/mm/fr.pdf

Söndra och härska

netcongress

”Israel har rätt att försvara sig”, har s-ledaren Stefan Löfvén nyligen deklarerat.

Ingen behöver därvidlag betvivla Israels förmåga.  Israel är en ledande vapenexportör och denna export har blivit en viktig plusfaktor för landets ekonomi. Israeliska vapen borgar nämligen för högsta kvalitet, är effektiva och pålitliga. Högteknologi,  utprovad i strid – Israel har haft en aldrig sinande tillgång på palestinier som försökskaniner.

Kunskapskanalen:

”Israels vapenexport är en av de största i världen och efter 11 september-attackerna i USA 2001 har vapenindustrin gjort större affärer än någonsin tidigare. I Israels vapenlaboratorier utvecklas ständigt alltmer avancerade vapen som testas på verklighetsbaserade scenografier i form av palestinska byar och även i skarpa lägen… En dokumentär om hur den israeliska militära ockupationen av Gaza och Västbanken har gått från att vara en börda till att bli en säljbar och mycket lönsam nationell tillgång.”

Förmågan finns alltså.

Inte heller behöver vi betvivla Israels beredskap och använda tillgängliga vapen mot människor i Gaza. Detta manifesterades eftertryckligt i januari 2009, då Israel flygbombade bostadsområden med vit fosfor. Under det Gazakriget dödades över 1400 palestinier och 13 israeler.

I det nu pågående kriget är proportionerna desamma – hittills ca 200 dödade palestinier och en israel.

fosfor

Den nye s-ledarens uttalande aktualiserar innebörden av att ”försvara sig”.

Om det är vad Israel nu håller på med – ska inte samma rätt tillkomma palestinierna? Ska då inte även deras raketer in i Israel ses som försvarsåtgärder?

När Hamas dödar en israel är det ”terrorism”. När Israel dödar hundratals palestinier, skadar många fler och gör än fler hemlösa, då räknas det inte som ”terrorism”. Uppenbart är ju hur man här mäter med olika mått.  Varför?!

Skillnaden mellan Israel och Hamas är att Israel har modernare och effektivare vapen.  Är det vapnens karaktär som avgör skillnaden?

Eller är det avgörande vem som dödar vem?

Orsaken till det nya Gazakriget ligger inte i varken några dödade judiska bosättare eller i raketbeskjutning från Hamas. Nej, den ligger i att Hamas och Al Fatah hade försonats och enats. Det kunde Israel inte acceptera och där har premiärminister Nethanyahu varit mycket tydlig.

arabland

I arabvärlden har på senare tid gentemot Israel kritiska maktcentra mer eller mindre eliminerats:

• Irak (2003)

• Libyen (2011)

• Syrien (2011)

• Egypten (2013)

Lägg till detta israeliskt inflytande i Washington och Bryssel.

Sammantaget gav detta ett manöverutrymme i Gaza 2009. Det gäller än mer i Gaza 2014.

RESULTATET av fortsatt krigande i Gaza blir detsamma som i Irak och Syrien,  Afghanistan och Libyen: stora flyktingströmmar till Europa. Det påskyndar den mångkulturella omvandling av vår världsdel, på det sätt som Barbara Spectre föreskriver.

bs

Samma utvecklingen pågår i USA: de amerikaner som härstammar från Europa försätts i minoritet. Också där pådrivet av judiska krafter.

Hur palestinier trängts tillbaka sedan 1948 framgår av denna karta.

pmap

Även vi svenskar trängs nu tillbaka i vårt land – antalet ”utanförskapsområden” växer hela tiden.

utanfor

”Det finns inga palestinier”, har vi fått höra från sionister.

”Det finns inte vi och dom” (och därmed inga svenskar), får vi höra från agendajudar.

Här finns två ockupationer att häva.

Samma kamp, här som där!

 

PS

karta

Det handlar också om olja och gas! Stora fyndigheter har ganska nyligen gjorts i området. Bl.a. kan havsområdet utanför Gazaremsan där visa sig värdefullt.

Kolla t ex dessa länkar från förra året:

Israel på väg att bli oljestormakt (SR 15/7 2013)

”Israels gasfynd bäddar för konflikt”  (DN 15/7 2013):

”Även utanför Gaza har gasfyndigheter hittats – och frågan som många ställer sig är vem dessa tillhör.

- Vem ska utvinna dem? Det är ju Hamas som styr Gaza.

Det geopolitiska spelet kan få oanade konsekvenser, ..”

Oljebolag räds östra Medelhavet  (DN 10/10 2013):

”Bråket om naturtillgångarna i östra Medelhavet mellan Libanon och Israel fortsätter. För tillfället finns det inga oljebolag som vill borra i området med risk för ett nytt krig.”

Enorma oljefynd stärker Israel  (Världen Idag 12/6 2013):

”Israels stora olje- och gasfyndigheter kan förändra maktbalansen i regionen och göra Israel till en energipolitisk supermakt. För oljerika arabländer är det ett oroväckande scenario.”

”…de stora gasfyndigheterna är bara början. Sökandet efter olja har visat att Israel sitter på en av världens största oljetillgångar. Beräkningar från World Energy Council, ett globalt energiforum, tyder på att Israel sitter på de tredje största tillgångarna på skifferbaserad olja i världen, efter Saudiarabien och Venezuela.”

eia

Ur pdf-fil från amerikanska ”eia”:

”Offshore natural gas discoveries in the Levant Basin have the potential to significantly alter energy supply dynamics in the eastern Mediterranean region, however several outstanding issues—including armed conflict, territorial disputes, and macroeconomic uncertainty—could limit the viability of those supplies in the short term.

The eastern Mediterranean region—defined in this report as Cyprus, Israel, Jordan, Lebanon, Syria, and the Palestinian Territories—is currently undergoing changes to its energy landscape.”

”Of the other countries in the region, Jordan—unlike several of its neighbors—does not possess significant oil resources and holds just 213 Bcf in proved reserves of natural gas according to the Oil & Gas Journal. Cyprus, Lebanon, and the Palestinian Territories did not have significant proved reserves of oil or natural gas as of January 2013, according to the Oil & Gas Journal, but successful offshore exploration in the Levant Basin over the past several years means that the level of reserves should soon change in Cyprus and the Palestinian Territories. Further, planned exploration in Lebanon could uncover recoverable quantities of oil and natural gas in the coming years.”


 

PPS

 

Läs mer

Gaza-montage

BGF-intervju, Lasse Wilhelmson

Finns det svenskar? (film)

Islamisering – nej tack!

Om terror och fotboll

Oslo

Palestina-meny

Varför judar välkomnar muslimer i väst

Jämlikhet?

1970

”Ökad jämlikhet”. 

Så löd en central paroll från Socialdemokraterna i början av 70-talet. Under några decennier efter krigsslutet blev det också en inkomstutjämning i Sverige, klassklyftorna minskade. Detta möjliggjordes genom organiseringen av arbetarklassen och en politisk viljeinriktning, av full sysselsättning och ökad produktion.

Sedan slutet av 80-talet har klassklyftorna åter börjat öka.

Ur boken ”Vad är pengar?”, Cervenka:

”I Sverige har den fattigaste tiondelen av befolkningen ökat sin inkomst med 1,7 procent under de senaste 20 åren medan uppgången för den rikaste tiondelen summerar till 63 procent.”

1911

På denna socialdemokratiska valaffisch från 1911 talas om ”rättvisa” och att värna ”småfolket”.

ssu

Denna SSU-affisch från 1948 speglar inriktningen: det gällde att skapa likartade förutsättningar, så att även barn ur arbetarklassen fick chans att hävda sig i utbildning och yrkesliv.

Det skulle bli möjligt att göra ”klassresor”.

byggare

Denna SSU-affisch är från 1938 och speglar att det handlade primärt om ett arbetarparti, inte ett bidragsparti.

arbetealla

Detsamma gäller denna SAP-affisch från 1934. Där fanns målsättningar om ekonomisk utjämning och trygghet, men som en underliggande självklarhet gällde att envar måste anstränga sig.

Då talades om ”människovärde”, att som individ kunna känna sig respekterad.

• Numera talas istället om mänskliga rättigheter”. Här ligger en förskjutning, bort från att det också måste handla om skyldigheter.

• Ytterligare ett steg i förskjutning av perspektiv och värderingar kom med parollen ”alla människors lika värde”. Det är egentligen en felöversättning från engelskans ”dignity”, som betyder ”värdighet”, men det har inte hindrat parollen från att få genomslag.

Nu har det hela drivits därhän att vi svenskar blivit till en andra klassens människor i vårt eget land. Utlänningar får förtur på allehanda sätt.

invforst

Kan detta ses som utslag av en VÄNSTER-politik?

Om någon tar pengar från mig och ger till andra, utan att jag har tillfrågats om saken – har jag då visat solidaritet?

Nej, jag har bara blivit bestulen och bedragen!

De som nu dominerar den mediala och politiska scenen och gör anspråk på att företräda en vänsterståndpunkt har glömt bort den svenska arbetarklassen och svaga grupper i det svenska samhället – det som i s-affischen från 1911 omtalades som ”småfolket”.

Visst kan man proklamera global allemansrätt till Sverige och raserandet av alla nationsgränser, men effekten av detta blir raka motsatsen till att värna intressena hos utsatta grupper av svenskar.

Ska detta rubriceras som ”vänsterpolitik”, då måste vi uppfinna ett nytt ord för den politik som Sverige nu behöver, till småfolkets försvar.

pah

Se/hör mer:

”Tal till s-kongressen”, del 2:

”Kollektivt kapital”:

Kulturbefriat land

Sverige är unikt. Julia Caesar har många gånger skrivit träffsäkert om denna sällsamma kombination av självgodhet och omdömeslöshet, denna kulturella dekadens.

bo
Nu senast är EU-ministern och folkpartisten Birgitta Ohlsson återigen på tapeten, och skämmer ut Sverige inför andra folk.

På Wikipedia kan följande information inhämtas om denna minister:

”Ohlsson är uppvuxen i Tokarp utanför Linköping, där fadern Bengt är folkpartistisk politiker och före detta kommunalråd…

Hon har studerat statsvetenskap och internationella relationer…

Hennes profilfrågor är demokrati, mänskliga rättigheter, djurskydd, jämställdhet, tolerans och internationalism.”

Full pott alltså, i politisk korrekthet, som det ser ut.

Merit Wager fångar väl Ohlssons senaste bravader i en bloggtext med  rubriken ”Den humanitära stormaktens representanter vet alltid bättre än alla andra.”

En sak är iofs att tro på sig själv och sina hållningar  – det ska man väl göra –  men sämre är att inte kunna lyssna på andra och inte kunna ställa sina egna ståndpunkter under omprövning. Allra sämst är när man i sin översvallande dryghet sätter sig på andra. Det är just vad denna Ohlsson presterar, som företrädare för vårt land på den internationella scenen.

”Varför beter sig svenska regeringsrepresentanter som ouppfostrade och arroganta ungar i samröre med andra stater?”

”Varför tror svenska ministrar att de har rätt att näpsa och skälla på andra staters ministrar? …

Det är direkt pinsamt med en minister som ångar av indignation och som inte kan behärska sig gentemot ett annat lands minister, utan obehärskat och som en förorättad tonåring utbrister: ’Jag är väldigt förbannad och besviken på den rumänska regeringen’.

”Som om svenskar hade någon sorts gudagiven rätt att sätta sig till doms över andra!”

kpt

Ett annat aktuellt exempel på svensk kultur bjuder LO-bossen Karl-Petter Thorwaldson på, med uttalanden som SD:s svans ska ge fan i att hota våra medlemmar” och

”Många LO-medlemmar känner sig kränkta av att Åkesson kommer till deras arbetsplatser. Hans åsikter krockar med det som våra medlemmar gör. På bland annat sjukhus räddar kommunalare liv varje dag, oavsett vilken bakgrund människorna de möter har.”

Tobbes medieblogg kommenterar:

”Blir man ’kränkt’ av ett sådant besök är det nog dags att börja arbeta med sina egna trösklar. Jag utgår från att andra politiker, eller varför inte en kunglighet eller landshövding, kan komma på besök utan att fackliga företrädare blir kränkta. Vad Thorwaldsson förstås inte tänker på, är att, på bland annat sjukhus, räddar sverigedemokrater liv, varje dag, oavsett vilken bakgrund människorna de möter har.”

an

Ett tredje exempel ger Annelile Nordström, ordförande för fackförbundet Kommunal, prov på.

Hon bekänner sig öppet till åsiktsmässig likriktning i invandringsfrågan. Sverigedemokraterna måste tycka som de övriga 7 riksdagspartierna gör, annars ska de inte vara välkomna på arbetsplatsbesök, anser hon.

Detta framgick av hennes medverkan helt nyligen i SVT:s program ”Gomorron”.

Jag gjorde utifrån detta en film, som fick heta ”GODNATT, FACKET!”

Läs mer

Frys ut omvärlden!

Ny stormaktstid

Arnstad om Norge

Federley om Grekland

Ström-Melin om Ungern

Wetterstrand om Danmark

Svensk mångfaldspolitik

SONY DSC

Nu ska jag skriva om boken ”SVENSK MÅNGFALDSPOLITIK – en kritik från vänster” av Göran Adamson. Den är utgiven år 2014 och kostar 166 kr på Bokus.

Per Bauhn i sitt förord:

”Den politiska vänstern,.. har kommit att röra sig från ett ideal om jämlika förutsättningar för individer till ett ideal om strukturell rättvisa, i betydelsen jämlikhet i resultat mellan grupper.”

”Med den strukturella rättvisemodellen tillmäts gruppidentiteter större betydelse än individer och deras val.”

Ur författarens förord:

”Övertygande kritik mot mångfald kommer alltid från vänster; från dem som hävdar meritokrati framför grupptillhörigheter, majoritet och demokrati framför minoritetskult, jämlikhet mellan könen framför patriarkat, rättsstat framför särlagstiftning, vetenskap framför tro, debatt istället för censur, modernitet och svalkande glömska framför besatthet vid historiska oförrätter.”

s

”Svensk mångfaldspolitik” handlar om den socialdemokratiska styrningen av högskolan, beträffande ”etnisk mångfald”.

Utbildningsminister Thomas Östros bemyndigades 1999 av s-regeringen att tillkalla en utredare för att lämna förslag till åtgärder. Uppdraget löd: ”…öka mångfalden med avseende på… etnisk bakgrund bland studenter och lärare för att högskolan bättre skulle kunna svara upp mot mångfalden i samhället”.

bf

Som utredare valdes Boel Flodgren, dåvarande rektor för Lunds Universitet.  Resultatet blev en rapport i maj 2000 med titeln ”Mångfald i högskolan – reflektioner och förslag om social och etnisk mångfald i högskolan” (SOU 2000:47).

Därefter gav regeringen i uppdrag åt universitet och högskolor att upprätta ”handlingsplaner för etnisk mångfald”. Det gällde att ”bredda rekryteringen”, mångfalden skulle lyftas till ”norm”. Snart fanns ”mångfaldsplaner” vid samtliga av dessa lärosäten.

Göran Adamson:

”Mångfald i högskolan var inte ett dokument i mängden. Det är antagligen det mest utförliga och inflytelserika regeringsarbete som skrivits i Sverige till förmån för mångfald och mångkulturalism”.

”Energiskt talas om rapportens ’uppdrag’. Mångfald i högskolan undandras därmed vetenskaplig prövning. Istället blir dokumentet politiskt. Det står, slår det fast, statsmakten fritt att fördela resurser med ’graden av framgång i mångfaldsarbetet’. … Gör som vi säger så får ni pengar.”

Uppdraget var effektuerande, konstaterar GA, det gällde inte att utreda om mångfald var bra eller dåligt. Man beställde ett bestämt svar, vilket man också fick:

”…är det väldigt lätt att instämma i att mångfald är kvalitetshöjande”, skriver rapporten.

”En av grundsatserna i Mångfald i högskolan är att ’kulturell blandning i högskolan bidrar till mångkulturell… förståelse som minskar etniska fördomar…’ Påståendet underbyggs inte.”

”Varför ’säger det sig självt’ att forskare med annan hudfärg ger ’kvalitet’? Kan inte en svensk forskare ge kvalitet? Vad är det för fel på oss? Vore det inte bättre att ta reda på vad forskare tänker och skriver? Vi befinner oss väl på ett universitet och inte på ett rasinstitut?”

”Materialet är ambitiöst men samtidig ideologiskt. Alla källor försvarar mångfaldsdiskursen. Rapportens tendentiösa karaktär varslar om hegemonins makt parad med intellektuell villrådighet där den förra täcker upp för den senare; ett standardförfarande i auktoritära politiska system. Varför hade inte Boel Flodgren, Thomas Östros, Göran Persson och Mona Sahlin något intresse av att ge en mer vetenskapligt rigorös bild av denna problematik? Varför redogjorde man inte även för motargumenten – i synnerhet som mångfalden var så självklar?

Det finns faktiskt EU-rapporter som inte argumenterar för mångfald och multikulturalism.  Varför är dessa inte ’relevanta’?”

likriktat

Som ett mantra upprepas i rapporten begreppet ”mångfald”: Det  förekommer ungefär 500 gånger på 125 sidor – vilket innebär i genomsnitt 4 gånger per sida!

Trots detta tjatande är verkligheten en annan, skriver GA: ”Om föreläsare vid högskolan tillfrågats om mångfald ger kvalitet skulle nog många svara nej. Ju mer kvotering och ju större andel med bristfälliga språkkunskaper, desto sämre utbildningskvalitet.”

Mångfaldsideologin legitimeras genom att göras till en ”informationsfråga”. Anställda vid högskolan bjuds in till informationsmöten där mångfaldens fördelar ska förklaras.

”Mångfaldsplanen vid Stockholms universitet satsar på ’utbildningar och informationsinsatser’ och lägger vikt vid ’attitydpåverkan och medvetandegörande’.”

”Genom att påstå sig ha monopol på verkligheten antyder nyvänstern att högerextrema värderingar beror på missuppfattningar och kan bemötas genom information.”

Ändå ger mångfaldsplanerna inte mycket information. Starkt emotionell sympati kombineras med bara vaga föreställningar om vad mångfald betyder.

”Mångfaldsförespråkarna tycks inte vilja sätta den egna ståndpunkten under skäppan och ersätter intellektuell osäkerhet med känslomässig pondus.”

”Tanken att bara den entusiastiske har förstått är i grunden ett religiöst, sekteristiskt förhållningssätt.”

Här ligger ju nära att betrakta åsiktsavvikare som sjuka och i behov av hjälp.

”Mångfaldens och multikulturalismens entusiasm går i riktning från tolerans och humanitet mot totalitarism.”

enfald

”Svensk mångfaldspolitik” exponerar den svenska vänsterns svek.  Vänstern som försvann, skulle jag säga. Utan synbara svårigheter har man som bekant svängt 180 grader. Tidigare värnade man den svenske arbetaren – numera är ju denna närmast omvandlad till en fiende: vit, heterosexuell man.

”För inte länge sedan var kungsordet inom vänstern jämlikhet: lika rättigheter, lika lön, likabehandling, likhet inför lagen. Sedan ställdes allt på huvudet: likhet blev olikhet. Nu kräver man rätten till olikhet; och ju mer olik desto bättre, rikare mer emaniciperad och ‘mångfaldig’. Olikheten spillde över i hierarki. Homosexualitet blev bättre än vardagsliv heterosexualitet, etnisk minoritet mer spännande än fadd majoritet, etnisk religiositet överlägsen urvattnad kristendom. Mångfald i högskolan avviker inte från detta mönster.”

”Ingenstans har… mångfalden som ideologi rönt större framgång än inom Socialdemokratin. Numera talar man hellre om etnicitet och mångfald än om klass, har alltså lämnat den kategoriseringsgrund som präglat vänstern alltsedan Marx.. Majoritet har ersatts av minoritet, politik av kultur.”

”Den socialistiska klasskampen hotas inte av en sentimental höger utan av en kulturbesatt multikulturell nyvänster.”

Göran Adamson ser hur det skapats en ”allians mellan en absolut förvirrad vänster och en absolut målmedveten höger.”

Han återkommer mycket till hur mångfaldsförespråkande går hand-i-hand med nyliberalism: ”Mångfald och nyliberalism förenas i kritiken mot likhet och i försvaret för olikhet.”  Man har skapat ett verktyg för att ”söndra och härska” samt ”lösa upp det sociala kittet”.

”Multikulturalismen har försett den nyliberala eliten med ett bekant maktredskap: söndra och härska… För en ekonomisk elit utan skrupler, skriver Brian Barry, är gemensamma krav från förfördelade grupper ’en mardröm’. Den bästa åtgärden är att hetsa dem mot varandra. Att föra uppmärksamheten bort från de intressen som förenar dessa grupper såsom arbetslöshet, fattigdom, oacceptabla boendemiljöer och bristfällig samhällsservice…”

Både multikulturalism och nyliberalism pläderar för mångfald, men med ett viktigt undantag: politisk mångfald. De gör gemensam sak mot ”medborgarideal, majoritetsmakt och rättssäkerhet”.

”Båda bjuder upp till kamp om kadavret efter det gemensamma. Tillsammans löser nyliberalen och mångfaldsförespråkaren upp det sociala kittet och ersätter det med högljutt självintresse.”

Mångfaldsideologin   ”förvandlar individer till etnicitetens fångar.  Vi uppfattar den som modern, men den bidrar till religionens återkomst. Vi tror den skapar debatt när den leder till censur. Vi tror den är politisk men den trampar på allt politiskt…. Vi tror den kritiserar makten när den ger makten möjlighet att så split mellan underprivilegierade grupper – dvs söndra och härska… Vi tror att perspektivet är underifrån, men mångfald är en överklassmarkör att slå i huvudet på arbetare utan raffinemang.”

”Vänsterkritiken noterar olika typer av samband mellan mångfald och nyliberalism. Svaga grupper hetsas mot varandra medan Brysselkaravanen drar vidare.”

”Vi tror mångfald är vänster, men den är höger. Mångfald är en attack mot modernitet. Det svenska samhället har fått en trojansk häst över tröskeln.”

troja2

I grunden står mångfalderiet för någonting reaktionärt, en återgång till något sämre

”Varifrån kommer idén om samhällelig representativitet?… de idéer som slutligen besegrade klassamhället var inte samhällelig representativitet utan principen att bäst lämpad skulle erbjudas anställning oberoende av härkomst – klass, etnicitet eller liknande.”

”Överklassens privilegier och mångfaldens representationstanke är dock under ytan mycket lika. I båda fallen sätts idén om bäst lämpad ur spel och ersätts med minoritetens rätt.”

”Välfärdsstaten har politisk grund och bygger på allas lika rätt oavsett kulturell, religiös, klass eller annan tillhörighet. Etniciteten och mångfaldstanken, däremot,  har kulturell grund, reser murar mellan ‘vi’ och ‘de andra’.”

”Välfärdsstaten vilar på den progressiva tanken om likhet. Mångfaldsidén bygger på olikhet – och ju mer olik, udda, apart, avvikande, exotisk, desto bättre.”

Mångfaldens förhållningssätt till invandrare pendlar mellan ett ”förlamande medlidande och patetisk idealisering”, menar GA.

”I skydd av den etniska fortifikationen kan invandrarna ägna sig åt historiska oförrätter. De blir just ’hjälplösa klienter’ och mångfaldsentouraget rycker ut med blåljus och sirener. Denna passiviserande empati hänger tung över multikulturalismen och över Mångfald i högskolan.”

”Invandraren placeras på piedestal för empati eller beundran. Vi: här nere. De: däruppe. Mångfalden oscillerar mellan blind entusiasm och medkänsla som förlamar.”

lundsuniv

Med s-rapporten och alla mångfaldsplanerna sviker högskolan sitt intellektuella uppdrag, menar Göran Adamson.

”I princip utan kostnad hade mångfald blivit grundpelare inom svensk högskola. Scenariot är ett exempel på maktmissbruk: ideologiska påtryckningar genom hela systemet, politisering av det intellektuella livet, utfästelser om frikostig ekonomisk ersättning… svensk akademi saknar självständighet gentemot den politiska makten.”

”Mångkulturalismen har fallerat vad gäller högskolans självständighet, ideologisk debatt och kritiskt tänkande. Den har undergrävt autonomin bland forskare och föreläsare. Den har infiltrerat nämnder, projekt, institut, fakulteter, rektorsämbeten, kurser och litteraturlistor. Sist men inte minst har mångfaldsdiskursen svikit studenterna. Istället för att visa dem hur man kan tänka talar de om för studenterna vad de skall tänka.”

”Mångfaldsdiskursen är kunskapsfientlig och antiintellektuell. Här utgör det klassiska bildningsidealet ett korrektiv… Allt skall underkastas en prestigelös och öppen debatt. Det klassiska bildningsidealet handlar inte om att få rätt, utan om vart diskussionen tar vägen. Det handlar om utbildning men också om bildning; inte om visshet baserad på känslor, utan om skepsis baserad på vetenskap.”

”För att något skall bli föremål för engagemang eller animositet måste det först definieras. Detta skiljer en akademi från en kyrka.”

”Lärosätet skall inte styras av ideologiska propåer fyllda av moralism och värden som anses goda. Godhet är ett notoriskt opålitligt argument…”

ga

Många citat blev det. Ändå finns i denna bok ytterligare mycket mer som kunde varit värt att citera, men någonstans måste man ju sätta en gräns. Hursomhelst: en bra och läsvärd bok – rekommenderas!

(Dock aningen jobbig ibland, när GA håller fram diffusa ”populister” eller ”högerextremister” att distansera sig ifrån. Möjligen är ett sådant småpudlande ett pris att betala för att kunna säga viktiga sanningar utan att själv riskera bli karaktärsmördad i media.)

Läs mer

Wadstein-intervju

Mer Lunds Universitet

Från King till Alonzo

Parti för svaga?

Abdikerad vänster

Be inte om ursäkt!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 143 andra följare