Bieler – ett problem

pb
Personer som Thoralf Alfsson och Gustav Kasselstrand ratades alltså på SD:s riksdagslista. Samtidigt gör Paula Bieler kometkarriär. Från ingenstans hamnar hon plötsligt på 6:e plats.

Med henne har Sverigedemokraterna gått massmedia till mötes, i deras krav på fler kvinnor på riksdagslistan. Men vad blir här priset, politiskt?

SD har på listan begränsat antalet möjliga ledamöter till 60, de vill uppenbarligen inte ha in fler. Med Bieler på valsedeln – och utan Alfsson och Kasselstrand – blir det kanske inte fler mandat.

På åtminstone tre punkter ställer jag mig frågande till vad Paula Bieler representerar.

1. Raser

PB har, vad jag kunnat förstå, anslutit sig till tesen att inga mänskliga raser existerar. Vad gäller hundar, katter och hästar finns raser. Det är inte kontroversiellt, det bestrides av ingen.

hastar
Men beträffande människor är det, av någon outgrundlig anledning,  annorlunda.

PB kan där finna stöd i Wikipedia:

”Inom antropologin råder konsensus om att det inte finns människoraser, och man anser att försök till identifiering av rasskillnader mellan människor är rent ovetenskapligt…”Ras” betraktas idag inom samhällsvetenskap och beteendevetenskap som en social konstruktion…”

Detta blir ju att förneka det helt uppenbara:

A. Det finns skillnader i såväl utseende som fysiska och intellektuella egenskaper mellan olika grupper av människor.

B. Detta går i arv. Om två svarta alstrar barn så blir inte resultatet ett vitt barn.
(frånsett albinos, men det är undantag och ändå inte vad man kallar ett vitt barn)

vitbebis
Varför denna rasförnekelse?

Driver man det här ett snäpp längre kan även vi svenskar trollas bort. Partiledare Åkesson var tveksam till om det finns svenskar i en intervju med Göran Rosenberg hösten 2012 (6.30 in på denna film)

rasism

2. Rasism

Rasism, däremot, existerar.

Ja, den är i själva verket utbredd i Sverige, enligt PB.

”Rasister finns överallt”, hävdade hon i en SVT-intervju.

Här borde ju varit läge för en problematisering: vad är en rasist?

- Kan vita människor vara bara utövare av rasism, aldrig föremål för rasism?
- Vilka yttringar kan rasismen ta sig?
- Kan där ingå våld och fysiska övergrepp?

Till exempel: Kan det vara rasism i de fall svarta män våldtar svenskor?
Hur vanligt är detta i Sverige, jämfört med att svenska män våldtar svarta kvinnor?

ms

3. Vita

Den 16 mars 2014 hölls ytterligare en manifestation mot rasism i Stockholm. Mona Sahlin talade och Paula Bieler fanns bland deltagarna och åhörarna. Efteråt skrev PB att hon ”stämmer in i varje ord från Mona Sahlin”.

Dagarna före manifestationen sade Mona Sahlin i TV: ”Det är vi, den vita majoriteten, som är problemet.  Vi måste förändra vårt sätt att vara.”

Ingår det uttalandet i vad PB ställer sig bakom?

Utgör vi vita ett PROBLEM?

Hur går det i så fall ihop med att inga raser finns?

valsedlar

Notera vad jag skrev i början av denna bloggtext: ”Med henne har Sverigedemokraterna gått massmedia till mötes, i deras krav på fler kvinnor på riksdagslistan.”

Antyder jag där att det kan vara fel med kvinnor inom politiken?

Ja.

Eller egentligen både ja och nej.

Det saknas verkligen inte exempel på kompetenta och dugliga, intelligenta och klarsynta, självständiga och drivande, kvinnor i vår sverigevänliga rörelse, alltsedan början av 90-talet. Kvinnor som betytt mycket bl.a. för min egen politiska utveckling. Se t ex här och här.

Utomlands finns partiledare som Pia Kjaersgaard och Marine Le Pen. Ingen av dem har kvoterats in. De har fått förtroende på egna kvalifikationer.

Vad som blir fel är när man fokuserar på en viss andel män eller kvinnor, så att man tummar på lämpligheten. För min del får det gärna vara 100% kvinnor eller 100% män på mitt partis riksdagslista, bara de representerar någonting vettigt politiskt!

Jag vill ha könsneutrala valsedlar.

Läs/se mer:

Alfsson – ett föredöme

Avpolitiserad politik

Vitt självhat

https://www.youtube.com/watch?v=kWI2YkXy01o

Alfsson – ett föredöme!

ta

Thoralf Alfsson har inte blivit nedflyttad på SD:s riksdagsvalsedel.

Han tas helt bort från listan. Ingen möjlighet ska finnas att personkryssa upp honom till valbar plats.

Precis som S-ledningen nyligen gjorde mot Carina Hägg.

Vad ligger bakom petningen av Alfsson?

Michael Rosenberg, ordförande i valberedningen:
-  Vi har kunnat konstatera att vi har olika sätt att kommunicera partiets politik.

Vad kan det betyda konkret?

Jag ser fyra moment:

ogon

1. BLOGGEN

Thoralf Alfsson är genom sin blogg mycket aktiv på webben, lägger dagligen ut egna texter, får många läsarkommentarer. Tar upp många ämnen och sprider mycket information – faktauppgifter och egna åsikter.

ogon

2. FLYGBLAD

Alfsson har också framställt flygblad/foldrar och spridit i Kalmar län, planerar ytterligare tryckt material för hushållsutdelning.

ta2

ogon

3. LÄNKAR

Vidare länkar Alfsson till ”Fria Tider” – en webbsida som Mattias Karlsson stämplat som ”fascistisk”.

Och – kanske än ”värre” – han har dessutom länk till en av mina filmer.

ogon

4. POLITISK DOM

Förmodligen kan det även ha spelat roll att Alfsson 2012 dömdes för förtal, om än på mycket lösa grunder. Han skulle fyra år tidigare på sin blogg ha namngivit en person som av polisen avhysts från en demonstration och kallat vederbörande ”vänsterhuligan”. Enligt tingsrätten var blogginlägget ägnat att ”väcka missaktning av en politisk motståndare.”

”Huligan” blir ju knappast en överdrivet grov beteckning, om det gäller en person som deltar i organiserade mötesstörningar, dvs brottsliga gärningar. En bara alltför vanlig sysselsättning i ”vänster”-kretsar.

krossa

Själv har jag förtalats i Kungsbacka-Nytt, kallats ”antisemit” – utan att få in genmäle. Tillvitelsen är både kränkande och osaklig, men tanken att få åtal väckt har inte ens föresvävat mig – jag räknar inte med möjlighet till rättvisa i det svenska rättsväsendet vad gäller sådant.

Mot bakgrund av hur vårt rättsväsende fungerar blir det orimligt om SD-ledningen fäster vikt vid domen mot Alfsson. Det var ju en politisk dom.

Thoralf Alfsson arbetar i det stora hela föredömligt, för att inte säga beundransvärt, genom sitt kombinerande av parlamentariskt arbete med opinionsbildning. Jag kan inte se någon sverigedemokrat som gör detta bättre än han.

På min blogg har jag således givit en eloge till Alfsson.  Vilket möjligen bidragit till att försämra hans ställning inom partiet (”applåder från fel håll”). Tidigare hade han en fast länk till min blogg, men tog nyligen bort den – kände kanske att det var alltför kontroversiellt.

Ett liknande exempel har vi i Stellan Bojeruds blogg ”Mopsen”. Han fick kritik för att där ha varit alltför frispråkig, varpå han valde att helt ta bort bloggen.

Thoralf Alfsson borde hållas fram som ett positivt exempel för andra sverigedemokrater. Nu gör alltså SD-ledningen raka motsatsen.

Detta blir svårt att förstå, om man inte redan har mycket lågt ställda förväntningar på denna ledning.

ta1

PS

Utvecklingen inom Sverigedemokraterna aktualiserar två frågeställningar:

A. Hur agera inför årets val?

B. Är SD:s öde något som kan undvikas för nya sverigevänliga partiförsök,
eller ligger det inbyggt i systemet?

Läs mer:

Folkupplysning

Kalmar

SD-kritik

Kontrollerad Opposition

Karaktärsmord

seu

Ur Ingrid Björkmans artikel ”Folks oro över invandringen måste tas på allvar” i SvD den 19/5 1993:

”Flyktingpolitik handlar mycket om perspektiv. I mikroperspektiv berörs vi av de individuella människoödena. Makroperspektivet speglar människors principiella inställning till immigrationen och gäller konsekvenserna för samhället.”

Ingrid Björkman förespråkade i sin bokutgivning – tillsammans med Jan Elfverson och Åke Wedin – ett makroperspektiv. Med fakta och förnuft argumenterade de för en flyktingpolitik som skulle kunna nå en större måluppfyllelse, genom att hjälpa verkliga flyktingar så länge de behövde skydd och samtidigt ge ett bidrag till ekonomisk utveckling i fattiga länder.

Detta perspektiv förkastades helt av svenska massmedia. Där gällde enbart individuella människoöden och vad som omedelbart kunde te sig bäst för den enskilde individ som man hade uppmärksammat.

Redan på våren 1996 – tre år efter sin första tidningsartikel – blev Ingrid Björkman och hennes medskribenter uthängda i Expressen, med krigsrubriker och förbrytarporträtt. Som en försvårande omständighet anfördes att de tre alla var akademiker.

”FRÄMLINGSHATETS NYA ANSIKTEN”. Kontrasten mellan vad de i verkligheten representerade, och den bild som förmedlades till Expressens läsekrets, blev total! Jag vill beteckna det som ett karaktärsmord.

15-fh-ansikten

Det var varken det första eller det sista i sitt slag:

1988 beslöt Sjöbo kommun att hålla en folkomröstning om flyktingmottagningen. Centerpartiet i Sjöbo representerade då nej-sidan. (C)-ledaren Sven-Olle Olsson förde en raktigenom sansad och saklig argumentering, men drabbades av ett ursinnigt mediedrev från riksnivå.

soo

Nej-sidan vann ändå omröstningen med stor majoritet, vilket visade hur människor lokalt – som kände Sven-Olle Olsson – inte lät sig påverkas av drevet.

På riksnivå lyckades massmedia dock plantera en föreställning om att Sven-Olle Olsson skulle vara på något sätt extrem, och att omröstningen var odemokratisk.

Så sent som år 2002 hade Aftonbladet en tillmälesrubrik, i samband med att Sven-Olle Olsson slutade med politik pga sjukdom. I texten påstods också, lögnaktigt: ”… och ”Svin-Olle”, som han kallas i folkmun, blev pensionär.” Det var ju i massmedia, inte i folkmun, som hedersmannen Sven-Olle Olsson gavs detta nedsättande epitet!

absvin

När föreningen Blågula Frågor bildades 1995 av Anders Sundholm och mig var vår utgångspunkt att det fanns ett demokratiunderskott. En viktig politisk fråga – invandringspolitiken – skulle behöva diskuteras sakligt, men så skedde inte. Den opposition som främst märktes utgjordes av Sverigedemokraterna, som – vare sig det var självförvållat eller bara pga massmedia – blivit så grundligt svartmålad, att det gav låsningar.

Med vår röd-gröna politiska bakgrund (varit aktiva i Socialdemokraterna och Miljöpartiet) hoppades vi kunna bli tagna på ett annat allvar, och slippa stämplingar.  Vi vinnlade oss också starkt om saklighet.

Våra förhoppningar kom snart på skam.  Vi försökte få in debattartiklar i dagstidningar, men i stort sett utan framgång. När vi sedan kom med i media var det i samband med drev, för att hängas ut som olika slags ”-ister”.

morker

Det grövsta exemplet var den gratisbilaga av Expo nr 3/96 som Aftonbladet och Expressen distribuerade i miljonupplaga sommaren 1996. En tvåsidig artikel tillägnades Blågula frågor, där Anders och jag förklarades vara ”rättshaverister”. Samtidigt deklarerade Exporedaktören i nyhetsartiklar att han ”drar fram rasisterna i strålkastarljuset”.

ljus

Något genmäle, med möjlighet att nå den läsekrets som kunnat ta del av angreppet på oss, fick vi inte. Så har det sedan fortsatt.  Vi blir angripna, men får ingen chans att försvara oss. Med sådana metoder kan naturligtvis envar förvandlas till ”rasist” eller liknande!

Någon substans av minsta slag behövs inte. Media kan helt koka soppa på en spik.

Året därpå, 1997, sattes Anders och jag upp på ”World Anti-Semitism Report”, dvs svartlistades som ”antisemiter”.  Varför?

Jo, vi hade talat om den svenska journalistkåren som en ockupationsmakt.

invandring-och-mörkläggning-550x275

En ansats, motsvarande BGF:s,  gjordes nära två decennier senare, genom Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin. Våren 2013 utgav de boken ”INVANDRING OCH MÖRKLÄGGNING”, med ett mycket stramt upplägg. ”En saklig rapport från en förryckt tid”. Där redovisades massor av relevanta faktauppgifter kring invandringen till Sverige.

På mycket kort tid blev de två författarna omöjliggjorda i massmedia. I december 2013 lyckades de ändå få in en betald helsidesannons i Dagens Nyheter – som väckte häftiga motreaktioner bland politiskt korrekta. T ex Helle Klein skrev om en ”försåtlig och otäck rasistannons”, som inte borde ha fått publiceras.

dnannons

I början av mars 2014 kunde Gunnar Sandelin medverka i SVT:s ”Debatt” – ett program där huvudpersonen ställs mot ett stort antal meningsmotståndare och ofta blir avbruten. Sandelin redovisade där en del av sina och Arnstbergs erfarenheter, som att de tidigare kunnat få in debattartiklar i tidningar, men nu inte längre.

Innebörden av karaktärsmord kan bli dubbel:

DELS  kan den drabbade förvandlas till en icke-person, som få känner till existensen av.

DELS  beröringsskräck. Den drabbade stämplas, så att ingen vågar ha någon slags kontakt med vederbörande.

stampel

• Beträffande det första slår det mig i att när Sverigedemokraterna med anledning av sitt 25-årsjubileum gör en ny historieskrivning undviker man att nämna något om vare sig grundkursen, 33-punktsmanifestet eller den Norrlandsturné som Runar Filper och jag gjorde.  Som Expos Alex Bengtsson uttryckt saken helt nyligen i Kungsbacka-Nytt: ”Jan Milld är en problematisk figur för SD med tanke på hans antisemitism”.

retusch

Det andra kan ta sig uttryck i att man inte kan länka till vederbörandes webbsida.

- Efter att Tanja Bergqvist länkat till filmer i genusfrågan som jag gjort fick hon flera förebrående kommentar på sin blogg.

- Thoralf Alfsson hade intill nyligen en fast länk till min blogg. I höstas tog han bort den, men det hjälpte tydligen inte

Beröringsskräcken kan också ta sig uttryck i att det blir komprometterande att närvara på ett möte, där en person som jag talar. Där kan PK-journalister ägna sig åt en bevakning av helt annat slag än vad man skulle kunna förvänta sig från journalister…

Se även:

Finns det svenskar?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 123 andra följare