Misstro eller tilltro

Från utdelandet av både SVIC-tidningarna och vitbokstabloiden minns jag hur många tog emot materialen med misstro: varifrån kommer ni? Vilka står bakom?

På mig verkade detta provocerande: Det var väl för f-n bara att läsa innantill! Pekade vi på verkliga samhällsproblem eller inte? Resonerade vi sunt eller inte? Hade man ingensomhelst egen uppfattning att stämma av mot?

Här hade vi gjort oss sådant besvär att få fram denna trycksak, raktigenom via ideellt arbete, för alla svenskars skull – kunde man då inte göra sig besväret att ens läsa själv?!

Det finns en ryggmärgsreaktion av misstro mot envar som vill föra fram ett budskap. Många känner sig då tryggare och mer på fast mark genom att säga nej (och ty sig till stora massmedias propaganda). Många förknippar också misstro med att vara smart.

Varför är det så svårt att föreställa sig att det kan finnas människor som är just vad de utger sig för att vara, som arbetar oegennyttigt och har ärliga avsikter?

På sistone har jag fått klart för mig att en motsvarande misstro kan förekomma i våra egna led, bland oss nationella.

I viss utsträckning är en vaksamhet inte bara acceptabel, utan direkt nödvändig. Vi har motståndare som vill infiltrera för att kunna skada. Ett konkret exempel är ju hur en naiv ND-ledning får några år sedan släppte Daniel Poohl från Expo inpå livet. Fel blir det dock om en sådan vaksamhet får hämma hela arbetet.

På sistone slår det mig att jag ofta mött frågan hur det kan komma sig att jag, som varit en så aktiv invandringskritiker alltsedan början av 90-talet, kommit så lindrigt undan vad gäller attentat och fysiska angrepp?

Frågan i sig är berättigad, så jag vill här ge mina egna reflexioner kring tänkbara svar.

Vid två tillfällen  blev jag faktiskt uppvaktad av AFA-figurer, genom klottrande av meterhöga bokstäver på respektive kortsida till huset där jag bodde. I juni 1996 informerades sålunda alla grannar om att Jan Milld var ett ”rasistsvin”.  Våren 1997 riktade sig informationen från de anonyma till mig: ”vi ser dig”, varvid jag hunnit avancera till ”fascistsvin”.

Det har stannat vid dessa litterära alster - varför?

Möjliga delförklaringar:

1. Om syftet med husklottret varit att tysta mig, få mig passiv, då kunde figurerna snart konstatera att den effekten uteblev – utgivningen av tidskriften Blågula Frågor fortsatte, 1996 startade vi dessutom BGF-webben.

2. I en annan bemärkelse fick man tyst på mig – klottrande eller fysiska angrepp förutan – jag blev ju svartlistad på alla tidningars debattsidor.

3. Vidare var jag demokrat med vänsterbakgrund och höll fast vid många tidigare värderingar. Kanske förmådde en del av figurerna uppfatta detta.

Mitt resande i ett 50-tal länder försvårar rimligen drivandet av tesen att jag skulle lida av ”xenofobi”. Tillika blir det svårt att finna stöd för den tesen i vad jag skriver.

4. Vidare kan mitt med tiden relativa kändisskap ha fungerat som ett slags skydd, så att man gjorde bedömningen att grövre fysiska angrepp på mig skulle betinga ett politiskt pris. Kanske ville man inte ”skapa martyrer”.

5. Omvänt kan ha funnits en önskan att kunna hålla fram mig som ett alibi: se där hur vi har demokrati och frihet – en enveten kritiker som JM kan ju verka öppet, utan att drabbas av repressalier.

6. Följer vi denna konspiratoriska tråd ett steg, så kan man kanske hoppas att så förvirring och splittring i nationella led, genom att låta vissa komma undan, medan andra blir brutalt och handgripligen angripna.

7. Eventuellt har man dragit en skiljelinje vid angrepp på min person/privata sfär och angrepp mot mig i samband med politisk aktivitet från min sida.

På det senare har ju inte saknats exempel. Flera både torgmöten och inomhusmöten 2002-2004 dränktes i oljud, man har också träffat mig genom att spruta eller kasta olika vätskor.

8. Utöver detta kan ha funnits ett moment av tur och tillfälligheter.

Denna text får fungera som introduktion till den första filmen efter min senaste sjukhusvistelse. Den handlar om min verksamhet som invandringskritiker, heter ”Tre liv” och blir i fyra delar:

1. Introduktion och bakgrund

2. Verksamheten fram till min första sjukhusvistelse, våren 2009

3. Verksamheten mellan de två sjukhusvistelserna, sommaren 2009 till sommaren 2012

4. Verksamheten nu hösten 2012 och framåt.

About these ads

7 svar

  1. Ser fram emot att få fortsätta läsa lyssna och lära.
    Till dom som inte botaniserat i dina tidigare alster,gör det.

  2. Mycket bra framfört Jan.

  3. Bra. Stå på dig Jan.

  4. Kan man göra annat än beundra en man som Jan Milld.

  5. Må min sympati och välgångsönskningar nå fram till dig!

  6. Du är hittills inte i fokus och sannolikt utanför ett komfortabelt avstånd från de som vill agera odemokratiskt, detta eftersom du inte syns tillräckligt mycket. Startar du däremot ett parti som får många anhängare och som valsamverkar genom Valsamverkanspartiet kan dock den bilden förändras och då kan du behöva beskydd av ex. SÄPO för att få säga sanningen så som du ser den.

  7. Otroligt imponerande!!! Efter att ha sett de två första filmerna (ser 3 & 4 i morgon) blir jag riktigt nostalgisk, eftersom jag prenumererade på flera av de nämnda alstren, BGF FRI INFORMATION m.fl.
    Mitt första SD-Riksårsmöte i DeGeer-hallen i Norrköping 2005, röstade jag, Kenneth Sandberg, m.fl. på Dig Janne men det slutade med Jimmie Åkesson. Det blev att, som Du brukar säga, ”gilla läget”!

    Jag är väldigt glad över att Du är ”tillbaks på banan” igen! Det känns tryggt mitt i allt mångkulturellt elände!
    Lycka till i fortsättningen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 145 andra följare

%d bloggare gillar detta: