Omoraliska moralister

Vi kan välja olika benämningar på denna gruppering. Stefan Torssell har i en artikel i tre delar på Avpixlat skrivit om ”Kulturvänstern”här, här och här.

Även om det blir mig främmande att i sammanhanget använda begreppet ”vänster” kan jag dela Torssells beskrivning och värderingar. Där finns  två moment parallellt: moraliserande och omoral.

Om det första skriver Torssell:

”Utmärkande drag för kulturvänstern är: kollegial sammanhållning; opportunism; en grandios självuppfattning; de vill tillsammans med journalistkåren uppfostra folket; debatten förs med indignation.”

Om det andra:

”Kulturvänstern har alltid haft en tvivelaktig moral och de är ryggradslösa som geléhallon. Det ensamma modiga ställningstagandet är inte kulturvänsterns starka sida.” 

”Den svenska kulturvänstern lever i ett självvalt utanförskap i ett segregerat samhälle och har inte några kopplingar till svensk arbetarklass eller den svenska landsbygdens folk, inte ens till svenska folket. De har börjat demonisera sin omvärld som anklagas för att vara homofob, invandrarfientlig och osunt nationalistisk. De känner skräck och har börjat inse att deras tid att vara smakdomare snart är förbi. De är på väg bort.”

Ett konkret och övertygande exempel på omoralen. antiintellektualismen och flockbeteendet i dessa kretsar är Alcala-affären.

I korthet handlar denna om hur Jesus Alcala försökte försnilla nära 1 miljon kr i samband med ett SIDA-projekt i Paraguay.  En kontorist med rättskänsla och civilkurage – Michaela Sjögren – agerade whistle-blower och satte stopp för oegentligheterna. Inte utan svårigheter – en mobb bakom Alcala försökte ta heder och ära av henne.

Stefan Torssell:

”Alcalá berättar för Michaela Sjögren att Sida inte betalat ut några pengar men att han ur sin egen ficka lägger 935.080 kronor. Pengarna förklarar han att han tar ur sitt enorma arv från Spanien. Hon känner respekt för sin generöse chef.

När Juristkommissionen betalar ut summan tror Michaela Sjögren att pengarna betalats av Jesús Alcalá. Inför nästa utbetalning från Juristkommissionen på 250.000 kronor säger Alcalá att pengarna ska gå till inköp av en bil till sonen. Michaela Sjögren tror även denna gång att det är Alcalás pengar och sonen får en bil.

Men så anar Michaela Sjögren sammanhangen och blir förtvivlad. ”

”Michaela presenterar fakturorna för Juristkommissionens styrelse. Hon förbjuds att fortsätta granskningen och får veta att hon är ansvarig för den miljon kronor som Alcalá betalat in. Hon berättar att Alcalá aldrig betalat dessa pengar, men förklaras ändå vara återbetalningsskyldig.

Situationen är absurd och förkrossad anmäler hon ärendet till Ekobrottsmyndigheten, … När polisen kommer nästa dag är alla papper undanstädade och även Alcalá har lämnat huset, men detta är bara början i en rättshärva. Snart ska kulturvänstern in på scenen. Det är då vansinnet kan ta sig upp på absurdismens mest svindlande höjder.”

”Jesús Alcalá var en firad kulturjournalist som hade de rätta åsikterna och är konsult i ett biståndsprojekt. Michaela Sjögren misstänker bedrägeri och anmäler det till Juristkommissionen som ansvar för projektet. Hon förbjuds att granska och krävs på en miljon kronor.”

 

”Dagen därpå den 9 februari 2000 publicerar Thomas Michélsen en sensationell artikel i DN där hela historien rullas upp. Då först nyktrar Juristkommissionen till. De har trots allt tränade hjärnor, men nu äntrar en otrimmad samling scenen. Kulturvänstern går till angrepp.

Den 13 februari lät professorn Wilhelm Agrell det kritiskt granskande vetenskapliga tänkandet vila och gick till attack i AB och beskrev uthängandet av Alcalá som ett massmedialt attentat.

Lika snabbt författade 24 ur kultureliten ett upprop till försvar för Jesús Alcalá:

Dan Josefsson, ETC, Ordfront SVT

Maria Carlshamre, St journalistpriset, bokföringsbrott

Elisabeth Hermodsson, journalist

Ole Hesler, kulturjournalist

Maria-Pia Boëthius, journalist, försvarade även Gudrun Schymans falskdeklaration

Jessica Kempe, konstkritiker

Eva Moberg, författare

Göran Rosenberg, vänsterintellektuell

Ljiljana Dufgran, Svenska Pen-klubbens vice ordf

Peter Englund, historiker, nuv Sv Akad ständige sekreterare

Anita Goldman, författare ivrig försvarare av Alcalá

Henriette Zorn, kulturjournalist

Björn Håkansson, författare

Margareta Rye, litteraturkritiker

Kalle Dixelius, musikjournalist

Jackie Jakubowski, kulturjournlist

Sven Lindqvist, vinnare av Leninpriset

Mikael Löfgren, kulturjournalist

Louise Boije af Gennäs, författare

Leif Nylén, Blå tåget, kulturjournalist

Carina Waern, kulturjournalist Ana L Valdes, journalist

Ingrid Sjöstrand, författare

Siv Arb, författare

Kritiklöst ryckte kultursverige ut för att försvara den brottslige. Kultursidorna blev som kultplatser för den kollegiala trosbekännelsen. Ingrid Elam var den förste av tre kulturchefer på DN angrep snabbt tidningens eget avslöjande i försvar för Alcalá.

Under hela våren 2000 gav den ene efter den andre Alcalá sitt stöd….Nils Schwartz, kulturredaktör i Expressen krävde att Thomas Michélsen uteslöts ur Journalistförbundet. Att ens antyda att en kulturjournalist begått ett brott var enligt Schwartz en rättsvidrig skandal. Kulturelitens engagemang saknade gränser.”

”Kultureliten basunerade ut att Michaela Sjögren hade dolda motiv och ett förtätat förhållande med brottsutredarna. Maciej Zaremba använder ord som ‘djup intimitet’ i DN i september 2000. Hon beskrivs som en slampa och hennes motiv sades vara att hon ville hämnas.

Men något hände. Anita Jekander var nyhetsankare på SVT:s Aktuellt. Hon kom till den enkla slutsatsen att antingen ljuger Michaela Sjögren eller Jesús Alcalá.  Varför inte kontrollera historien. Anita Jekander går i början av juni 2000 till sin chef Eva Hamilton och säger att hon vill granska historien. De kommer överens att hon ska arbeta förutsättningslöst.

Den 16 juni sänder Aktuellt ut historien som bekräftar Thomas Michélsens artikel. ”

Ok, då har de skaffat sig en förklaring till varför Alcalá ljugit och därmed borde saken ha gått till sitt slut, men nej.”

”Det blev en vansinnets höst år 2000. Maciej Zaremba i DN kritiserar smådetaljer, hela tiden till förmån för Alcalá i en slags utnötningsstrategi och Wilhelm Agrell pantar sin heder gång på gång.”

”Kulturjournalisterna förvandlades på bara några dagar till en masspsykotisk mobb och en skränande massa av värsta slag. Det gällde kulturelitens heder, en mission de inte förvaltade särskilt väl.”

”Den 8 maj 2001 inleds rättegången som varar under ett par dagar. Den högljudda mobben som under ett år offensivt försökt dölja sanningen, tvingas nu att sitta tysta på åhörarbänkarna. Thomas Hammarberg, ordförande i Rädda barnen, Arne Ruth, fd kulturchef på DN och Sveriges egen lilla fredsängel Ingrid Segerstedt Wiberg vitsordar Alcalás heder och på kultursidorna fortsätter försvararna av Alcalá att skriva av sig.

Annette Kullenberg, syster till den välbekante Claes Borgström, skriver den 16 maj 2001, alltså när rättegången pågår. ‘Det kan inte finnas en människa som på fullt allvar tror att Alcalá har begått något brott. Inte ens anmälaren”’ Svepande antyder hon att Michaela Sjögrens motiv är hämnd.

Kullenberg är en av de främsta kulturjournalisterna i riket, såväl tidigare ordförande i Publicistklubben som vinnare av Stora Journalistpriset.”

”Totalt förekom 60 debattartiklar under våren 2000. Av dem var 37 för Jesús Alcalá och 9 emot. De som inte stödde Alcalá anmäldes till Journalistförbundet och till Journalistförbundets yrkesetiska nämnd.

Michaela Sjögren får äntligen inför en lyssnande jury lägga fram sin sak. …Alcala döms till 18 månaders fängelse för bedrägeri.

Då borde väl de ha gett sig. Nej.

Publicistklubben ordnar ett möte måndagen den 10 september 2001, med fyra kontrahenter vid podiet. Bland försvararna av Alcalá satt Göran Rosenberg, Anita Goldman och Leif Eriksson som i sin roll som chefredaktör för Ordfront fortsatte att hävda kollegans oskyldighet. …

Anita Goldman vägrar förstå. Hätskt angriper hon, men nu i en nykläckt tankegång.Det finns ett svartskallemotiv. ‘Vi står inte ut med godhet’ skanderar hon.”

”Det som fick hela denna historia att fullkomligt urarta var när Sveriges intellektuella elit tappade besinningen och angrep såväl rättsprocessen som det fria ordet för att vitsorda en kollega. Den som anmälde brottet baktalades och de journalister som försvarade sanningen hotades med uteslutning ur det egna förbundet.”

”I ett öppet samhälle ska det offentliga samtalet vila på kunskap, analyser och erfarenheter. Den klassiska kulturen ska förvaltas av akademier och kulturinstitutioner och förmedlas av tränade intellektuella. Det är därför svenska folket genom sitt arbete understödjer en speciell samhällsklass för den uppgiften. De ska tänka, granska och ha förmåga till historiska tillbakablickar. De har också en normativ uppgift. Det är ett samhällsintresse.”

”Den akademiska och intellektuella klassen har inte skött sitt uppdrag av två skäl: feghet och inkompetens. De vägrar att fullfölja sin skyldighet att försvara demokratins värden.

Sverige har Europas sämsta journalister och det finns inte en enda svensk intellektuell som har någon som helst betydelse för övriga Europa. Så sorgligt är det. De som började i kulturvänstern är nu ingenting. Inte ens en tummetott.”

Om Alcala-affären har jag själv skrivit två gånger tidigare.

1. utifrån Anita Jekanders bok.

2. utifrån Bo Lindbloms bok.

 

 
About these ads

Ett svar

  1. Briljant artikel! Ett ljus i mörkret…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 150 andra följare

%d bloggare gillar detta: